AP-snack & babbeltråd

Det är det här som är så bra med ett forum som detta, man behöver ofta lite input utifrån.
Jag har fått jättemånga bra tips, råd och tänkvärdheter.

Du Miang skrev inte precis det jag ville höra, men förmodligen det jag behövde.

Det är flera anledningar till att detta gick fel. Dels är sonen bara 8 månader, jag var och är absolut inte klar för att lämna bort honom. Vi har en väldigt stor skillnad i vår grundsyn på ganska mycket angående barn.
Sen är jag i tillägg en såndär hispig mesmamma som tycker att allt är en potentiell dödsfälla. När jag var gravid i v. 15 och full av hormoner dog en 18månaders pojke på min avdelning på dagiset där jag jobbar. Det spökar fortfarande kan jag säga. Detta vet givetvis både min sambo, och min svärmor och det tycker jag borde ge mig lite dispans i vissa situationer.
Men jag vet om att jag är orimlig ibland, och jag försöker verkligen att jobba på det.
Självklart är Odins relation med sin farmor viktigare än vilken gröt han äter. Givetvis är det så! Tack för att du är rak.

Det enda som verkligen är ett övertramp, och ett rejält sådant är att hon gav honom kött. Jag har inte berättat för min sambo, för jag vet inte vad det skulle vara bra för.

Men jag ringde upp henne och sa vad min väninna hade berättat och hon sa att det stämde. Hon hade "ryckts med" av situationen och inte tänkt sig för. Hon hade kommit på det precis när det var för sent, men då vile hon inte ta det från honom för då skulle hon förlora ansiktet framför sina kollegor. Hon har bett eftertryckligt om ursäkt och hon hade inte kunnat sova i kvalet över om hon skulle berätta eller inte.

Vi har olika synsätt, hon har kört mycket, mycket strikt uppfostran även från tidig ålder. Men hon vet att vi inte gör så, och oavsett vad hon tänker så har hon slutat kommentera, förmodligen har hon förlikat sig vid tanken. Tidigare har hon kommit hit med en barnvagn, fåor eftersom vi bara bar i sjal måste det ju vara nåt fel på vagnen vi har? Hon köpte en spjälsäng när hon fick höra att vi samsov för det kan man ju för Guds skull inte hålla på med!

Men vi har pratat med henne, och ställt upp en enad front och saker har blivit mycket bättre. Sist vi kom hem till dom hade hon till och med letat fram en gammal toaring som hon använt till sina barn, eftersom vi kör EC och den underlättar. Vi har våra meningsskiljatigheter, men det ska ju inte gå ut över relationen mellan henne och Odin.

För övrigt fick jag i och med mötet/intervjuen ett jobberbjudande som jag bara kunnat drömma om, det gör det hela lite lättare att tackla också. Det var inte för inget som jag sattes i den här sitsen!

Ibland får man inte höra det man vill i såna här trådar men faktum är att det är de gånger någon bemött mig ganska hårt som jag också utvecklats. Minns när jag i en annan tråd som jag trivs bra i tog upp att jag var besviken på att svärmor och svärfar inte vill stötta oss som jag ville. Jag blev då kallad bortskämd och massa annat, blev jättearg och ledsen först innan jag insåg hur rätt hon hade. Sen dess har min syn på hjälp utifrån förändrats till det bättre och konflikterna är borta.

Ibland kan jag känna att jag kanske inte är super-AP eftersom jag inte är någon fan av att amma i hundra år och tycker det är viktigt med ett nätverk även utanför familjen för barnet. Inte heller ser jag förskolan som dåligt och inte heller vill jag vara hemma länge med barnen. Samtidigt så är det kanske ändå som Miang skriver, vi är lika i våra förhållnadssätt även om vi har olika omgivningar. Jag tror jag har tur med våra föräldrar som respekterar oss. Jag känner aldrig att vi strider med dem, de kan tycka annorlunda men respekterar oss. Då blir det lätt att förbise "detaljerna".

Men som sagt, vid 8mån var jag inte redo att lämna mitt barn. Verkligen inte. Det som hände dig lottilina hade lika gärna kunnat vara jag...och mina svärföräldrar. De har ju faktiskt också förändrats genom de här månaderna.

Haha!
Jag kan också känna så, hur jäkla svårt kan det vara? Min mening med att lämna i mitt tycka enkla, tydliga besked var definitivt inte att trampa någon på tårna, inte heller att framställa sig själv som bättre eller att omyndigförklara henne.

Men faktum kvarstår ju, jag känner min son. Och det ligger ju i allas intresse att det går så bra och smidigt som möjligt, även om hon råkar tycka att lite skrikande inte skadar, det lär barnen självständighet och förmågan att själva lösa problem (hennes ord). När jag jobbar som specialpedagog åt en liten flicka med flertalet syndrom är jag hjärtligt tacksam varje gång hennes föräldrar ger mig direktiv, instruktioner eller tips. Mitt mål är ju att det ska vara så bra som möjligt för henne och det är ju så jag har trott att andra resonerar också. Jag som barnvakt i olika situationer är ju skitglad för alla tips och råd man kan få för att få en så bra gemensam upplevlse som möjligt. Och visst är ju ändå en så pass liten kille som Odin för liten för att förstå att jaja, nu är jag med farmor då får jag bara acceptera att ligga här på golvet medan hon dammsuger. då får jag acceptera att det hugger i lungorna när jag andas ute, jag får acceptera att det uppstår nya situationer, i nya miljöer med nya människor, jag får acceptera ont i magen, för jag får ju ändå kvalitetstid med henne. Svärmor gick ju emot oss/mig för att hon visste att det är nu jag har chansen. Hon visste att vi inte skulle gått med på det, så för att få det som hon ville fick hon göra det då och passa på när vi inte var med. Trots att det kunde bli trista konsekvenser var det värt att riskera det för att få visa sig på styva linan (för inte f-n ligger det i Odins intresse att åka med en semikänd person till ett helt nytt ställe med mängder av högljudda barn, smittorisk för att visas upp som en trofé och vandringspokal) och därför undrar jag vad det blir nästa gång.

Hon hade inte satt honom på toa, hon tyckte det kändes lite löjligt och onödigt och andra barn skadas inte av att kissa och bajsa i blöjan. Så Odin bajsade inte på hela dagen, igår när han väl gjorde det (på toan, för det är det enda han accepterar) var han lie förstoppad och det kom massor. Han skrek till och började gråta sin gråt för ont, så jag vet inte om han fick nån spricka men det kom inget blod. Onödig smärta. Bortsett från det går det ingen nöd på honom alls, så det här har väl ändå gått bra.

Men jag kommer (oavsett överreaktion eller inte) inte att lämna honom till barnvakt igen på länge, länge. Allt annat är bättre känns det som, och det gäller inte bara farmor. Det ska ju kännas bra för alla, inte bara för barnvakten.

Som du skrev tidigare i något inlägg - din svärmor har ju skjuit sig själv i foten genom sitt handlande.
Självklart ger man inte instruktioner för att nedvärdera någon annan!
...jag tror dock att en del äldre generationer ser hela ens agerande som en kriktik, så tror jag det är i för oss - jag gör tvärtemot vad mina föräldrar gjorde med oss barn och då tolkar de det som att jag tycker att de gjorde fel.

Jag bävar dock för att få uppleva något liknande med mina egna föräldrar och att de ska på något sätt göra en poäng av att visa att "lite skit rensar magen". Min mamma trycker ibland upp i ansiktet på mig att "vänta du bara" det här att dottern ännu bara är 15 månader och faser och utbrott som hon menar komma skall och att det inte är så lätt som jag tror att det kommer vara.

Ja, nu lägger jag in väldigt mycket personligt i det här ämnet , men så blir det ju ibland.

Åh, jag tar åt mig! - du som kom in på tanken att föda hemma efter att jag gick "åt" dig ang att hålla emot krystvärkarna.... i en tråd för hundra år sedan.

Vad bra att ni pratat och att hon bett om ursäkt. Då finns det ju goda förutsättningar för att nästa gång går bättre - även om den gången dröjer. Och så länge du inte känner dig redo att lämna barnet till någon annan ska du givetvis inte göra det. Att förälrarna är trygga är en grundförutsättning för att det ska funka bra.

Jag hoppas att du inte tagit illa upp av mina inlägg. Jag är inte så bra på att linda in mina åsikter i mjuka ord och i skriven form blir det ibland lite väl hårt. Jag jobbar själv mycket med min relation med min svärmor. Vi trivs inte ihop, vi är två helt olika människor och personkemin är inte bra. Men sedan jag fick barn med hennes son försöker jag koncentera mig på att ha en skaplig mamma-farmor-relation och sätta mitt eget ego åt sidan. I stället försöker jag förstå mig på henne och se saker från hennes sida för att minimera antalet konflikter (det går... hyfsat ;) ). Även om jag tycker att hon är rätt jobbig som svärmor är hon en väldigt bra farmor, min stora pojke älskar henne och det är det viktiga.

Nej Miang det ska du verkligen inte oroa dig för. Jag behövde en liten realitycheck och diskussioner är ju inte till för att man bara ska stryka varandra medhårs.

Hur som helst så känns det lite bättre, jag tycker att hon har gjort en hel del fel, men samtidigt inser jag ju att det inte är hela världen och att det framför allt inte ska skapa en dålig relation mellan Odin och hans farmor.

Jag får lära mig att bita ihop ibland, och jag skulle tippa att hon känner att hon gör det samma i många situationer.
I grund och botten är hon en genomsnäll och varm människa, vi råkar bara ha fundamentalt olika syn på vissa saker.

Mamma är en icequeen, väldigt strikt och hård. Hon har kört stenhårt på Anna Wahlgrens metoder

Inte mamma, svärmor.

Ja men det var nog också en sån där jag funderat efter. Den hade jag förvisso glömt nu. Det var också lite hårt att ifrågasätta någons upplevelse av förlossningen men å andra sidan förde det ju min bearbetning framåt.

På tal om det ligger min i säte nu så det kanske slutar med snitt ändå om inte vändningsförsöket lyckas. Nej, det finns inte på min karta att trycka ut ungen med rumpan först Jag som hade en bild av att det är lätt att vara gravid och sen kommer barnet ut. Jag tycker det ska vara nåt krångel varje gång men men, så är det väl, förlossningar blir aldrig som man tänkt sig. Nu försöker jag vara lika öppen för snitt som vaginalt och ha i huvudet att det kan bli vad som helst. Inte det lättaste.

På tal om att äldre generationer har svårt att ta annorlunda uppfostran som nåt annat än att de gjorde fel. Jag har frågat mamma rakt ut hur hon tänkte när hon lät min lillebror skrika sig till sömns natt efter natt för jag var så svår att natta och hon ville få mig att somna först. Jag frågade varför hon inte bara lade oss i sin säng. Hon säger själv att det var helt fel men det enda sättet hon visste för det var det som gällde då. Jag har nog haft lite tur med just henne eftersom hon stöttar mig i precis allt jag gör med sonen. Hon säger också att hon har väldigt annorlunda syn på barn jämfört med sina vänner i samma ålder när de diskuterar barnbarn i sina kretsar. Jag irriterar mig mest på småsaker med henne, men jag är aldrig nånsin orolig att sonen skulle fara illa hos henne. Hon har anammat mina tankesätt vilket känns väldigt tryggt.

Lottiliina, vad skönt det rett ut sig för er och att du hittat en väg hur du ska gå.