AP-snack & babbeltråd

Hur påverkar ert föräldraskap relationen till era barns far- och morföräldrar? Jag blir fanimej - ursäkta språket - rejält less på min svärmor som verkar tro att sonen är hennes egen son, min make, i miniatyr. Ska gosa med honom trots att han försöker ta sig upp, håller fast honom i famnen när han försöker nå sina egna leksaker, hindrar honom från att gå till mig, vägrar att lämna över honom trots att han sträcker ut armarna mot mig etc. Jag tycker att det är så förbannat respektlöst både mot honom och mot mig! Idag lade hon honom till bröstet. I kid you not. Inte utan kläder, visserligen, men ändå. Hon försökte söva honom under ett par minuter innan han visade att han ville till mig och jag tog honom. Det känns som om hon... ja, vadå? Vill vara hans mamma? Jag blir så jävla less för att varenda gång är det gliringar om att jag ammar, tjat om att få vara barnvakt och att han ska sova över etc. I natt drömde jag att jag var urförbannad på henne så jag bär nog på en del uppdämd ilska gentemot henne... Astråkigt, för vi kom bra överens innan vi fick sonen. Jag är övertygad om att det hade gått bättre om vi fått en flicka istället för en pojke.

konichiwa - jag känner igen dina tankar, för mig är det dock min egen mor (och far) och jag som inte har samma åsikter.
Svärmor - inga problem! Hon vet hur viktig anknytning är, tycker det är jättabra att jag ammar och vet att det är maken och jag som bestämmer.
Min mamma har inga argument att komma med när jag undrar vad vi gör fel och jag undrar hur i helskotta hon (någon?) kan ha något emot hur vi "gör" - dottern är stark och pigg och frisk.

Åh vad jobbigt det är med sånt. De som inte ser barnen och deras behov utan bara sina egna. Hatar verkligen det. Mina svärföräldrar tjatade om sova över hit och dit. Öh..sova över när han inte ens träffade dem eftersom de sitter på sin rumpa och aldrig orkar komma till oss. Nu har det blivit lite bättre med att de kan komma om de har någon bra anledning samt att de leker med honom hos oss. Sova över...varför ska de sova över som spädbarn, vem får ut nåt av det? Tiden kommer ju för det sen, jag älsklade sova över hos farmor...när jag var 7 år och inte 7mån.

Usch, maken berättade om en sak han bevittnade på affären idag. En mamma med två barn. En son runt 2 år och en dotter runt 5 år. Pojken började försöka klättra ur vagnen men mamman tryckte bryskt tillbaka honom med hårda ord och ett hårt grepp. När han sen försökte en gång till så slet mamman sonens snuttefilt ur handen på honom med orden "ja, så går det! Nu sätter du dig ner annars" Dottern försökte med all kraft dra i lillebrors ben så att han skulle sätta sig... :O Usch vad jag mår dåligt av sånt där

Jag har märkt att släktens benägenhet att lägga sig i och vilja ta över har minskat i takt med att dottern blivit äldre. Första året tyckte jag det stundtals var rent olidligt. Precis i början var det svårt för mig att sätta gränser mot mormor, farmor och farfar (morfar är ganska oinvolverad och träffar oss sällan) som skulle hålla hela tiden. Typiskt att den period då man är som mest osäker sammanfaller med då släkten helst tar över... Särskilt dotterns farfar skulle hålla HELA TIDEN, jag minns särskilt julfirandet som jobbigt för att jag inte kunde säga ifrån. Dottern mer eller mindre rycktes ur mina armar "för att jag skulle få äta klart i lugn och ro" eller "för att jag skulle få lite avlastning". Men ingen frågade vad jag ville. Jag blev bättre på att säga ifrån eller bara ta tillbaka henne, och sen när hennes separationsångest kom blev det ännu lättare.

Visst är det väl så att vi som praktiserar AP på något sätt blir mer utsatta för kritik? Vi gör ju ofta ganska annorlunda val än de flesta, och kanske särskilt vår föräldrageneration. För mig har det varit som en skola i att sätta gränser och våga säga emot, något jag tyckte jag var ganska bra på innan jag fick barn (men tydligen inte tillräckligt).

Wonder Woman: Ja de där amningssiffrorna är ju trista i sig, helt klart. Ännu tristare att de används felaktigt som "bevis" på att de flesta barn inte behöver ammas på dagarna. Det är okunnigt/korkat/både och. Jag skulle önska att det fanns med i föräldrautbildningar en särskild tonvikt på amning och hur svårt det kan vara i början, plus verkligt kompetenta amningsmottagningar som man fick en tid till väldigt snart efter födseln. Jag själv fick så underbar hjälp när vi var inlagda på neonatalen, utan den vet jag inte om jag hade fixat det. Tänk om alla fick sån hjälp, vad skulle det göra för amningsförekomsten? Och hur många amningsproblem skulle det lösa eller t.o.m. förebygga?

EXAKT så är det för oss - "ni måste ju få äta färdigt ifred!" och så sitter vi där och är stressade båda två. Jag och maken hade ett långt samtal igår och han ska ta upp detta med sina föräldrar vid närmaste bästa tillfälle, säga dels att farmor måste vara lite mer lyhörd för sonen och dels förstå hurdana vi är som föräldrar. Jag har väl egentligen inga större problem med att någon försöker trösta sonen om han till exempel är uttråkad, men jag har jättesvårt för att bli fråntagen möjligheten att själv få trösta honom utan att bli tillfrågad. Han ska säga att vi ser det som vår uppgift att trösta, söva och mata vårt barn och vill någon annan göra det så är det bara att fråga om det är lämpligt. Det irriterar mig som tusan att hon, trots att vi upprepat flera gånger att han vill sitta upp, ska ha honom till att ligga ner i hennes famn. Det är inte ok, även om han resignerar/finner sig i att ligga. Varför tvinga sig på så, istället för att låta HONOM ta initiativet till att gosa?

Min mamma förstår hur vi tänker och respekterar det, även om hon kanske tycker att vi är väl hönsiga ibland. Och det är lättare att säga ifrån åt henne...

...har förresten precis beställt en ergonomisk bärsele som min man ska få i födelsedagspresent! Vi har ju (tyvärr) bara haft en BabyBjörn och en Bära Barn-sjal att tillgå tidigare även om sonen verkligen gillar att sitta i båda. Han börjar bli för stor för den förra och det känns ju helt suveränt att kunna ha någonting mer rejält och kroppsvänligt att bära med när man som vi är ute en del i skog och mark.

Jag måste säga att vi faktiskt fått väldigt lite kritik....eller är det jag som inte ser . När de har varit riktigt små har de ju bott i diverse bärredskap....och ingen har ju kommit på tanken att "gräva" ur någon av dem därifrån . Vi har nog rätt förstående familjer oavsett....de delar inte alltid vår uppfattning i allt men de respekterar att vi väljer de vägar vi gör och stöttar oss i det.

Här har min ryggskott blivit bättre....rörlig, men bära är inte så roligt. Resultat:
Lillebror får åka gamla stora BRIO-kombi och storebror som knappt orkat gå en meter tidigare under ett par månader har plötsligt gått över till att enbart gå. Någon gång har jag klämt ner båda och de har suttit som packade sillar i knä på varandra och skrattat och gosat . Storebror har också efter att ha vägrat att ens prova potta under ett år plötsligt över natt gått till att inte ha blöja alls dagtid. Tredje dagen idag utan blöja. En minimal kissolycka första dagen (inne). En kissolycka ute igår (galonisar och roliga vattenpölar så han glömde nog av sig) + en bajsolycka igår. Kisserierna går annars mer eller mindre felfritt även om han gärna går ofta. Idag har han väntat längre mellan pottbesöken och inga olyckor ännu. Vi har t.o.m. varit ute och handlat . Bajset verkar lite svårare dock.......Ja, nu är det bara att köra på i alla fall .

Hoppas kunna bära i sele snart ute igen.....så mycket mer praktiskt och så mysigt.