AP-snack & babbeltråd

Hej!
Nu har jag en  ny fråga, kanske lite OT i det här forumet, men men.

Min son är snart 9 månader och som jag tidigare nämnt är han lite småknepig vad gäller mat. Jag ammar fortfarande relativt fritt på nätterna (ofta en gång ordentligt och sen några småsnutt när han vaknar till) och när jag är hemma också, men eftersom jag jobbar får han de flesta dagar äta annat med pappa.

Gröt går stort sett alltid bra om vi blandar den på bröstmjölk, men utöver det svänger det verkligen rejält vad han äter och inte. Han vill stort sett bara äta själv, så det brukar bli plockmat. Tidigare gick det väldigt bra med pastasallad, brödbitar med olika pålägg, potatis, mycket grönsaker och frukt, m.m.
Sen är det som att han ratar en efter en på sin repertoar som tidigare gått jättebra. Ena pålägget efter det andra för att till slut bara äta torrt bröd och idag ratar han även det. Sen hade han en period när han bara (utom gröt och amning) åt kidneybönor som han stoppade in själv.

Igår och idag till frukost har han ratat ALLT utom majskorn som han stoppar in själv. Jag är hemma idag och jag har erbjudit bröd med två olika pålägg, samma som jag äter, ett kokt ägg, russin, äpple, apelsin, färdig röra sen middag igår (couscous med grönsaker - brukar vara poppis) men det absolut enda som inte hamnar på golvet är alltså majskorn.

Vad gör jag för fel? Vad ska/bör vi göra annorlunda? Hur pass illa är det? Jag har inte mjölj nog för att det ska räcka med amning längre!

Han är visserligen go och rund än så länge, men han blir mer och mer mobil och aktiv. En "dålig" matdag är han grinig och gnällig och sover mycket sämre, det känns som att han är hungrig så jag tror inte att det är problemet.

Hm, min son har i och för sig varit väldigt matfrisk i perioder men fortfarande när han var 8-9 månader var det väldigt tvära kast och sådant som hittills gått ner med stor aptit ratades. Jag har för mig att han var i den åldern när vi började ge honom två lagade mål mat per dag, eftersom han tvärvägrade allt som hade med gröt att göra. Vi har lärt oss att inte analysera det så mycket (tänder? infektion? utvecklingssprång?) - här går det upp och ner, som med det mesta annat. Nu ammade jag ju rätt mycket fortfarande då, så jag var aldrig riktigt orolig för att han inte fick i sig.

Det bästa råd jag kan ge är att inte bli stressad, och jag vet att det är lättare sagt än gjort. Skulle han ta ersättning tror du?

Vår dotter har aldrig varit speciellt stor i maten. Ammat mycket och plockat med det hon verkar gilla för stunden. Hon blir 2 i maj. Oftast väljer hon att rikta in sig på en sak i maten. Ibland äter hon bara osten, ibland bara smöret på mackan, ibland bara pastan, ibland bara sallad osv. Ibland har hon ätit jättebra av en mat och vi tänker att hon ska vräka i sig av det även nästa gång det serveras men då verkar det inte alls tilltala henne

Hon är väldigt aktiv av sig men ändå go och rund. Så länge din son mår bra skulle jag inte alls oroa mig för hans mat. Precis som han har kunnat avgöra hur mycket han ville amma när han var spädbarn så är jag övertygad om att han fortfarande kan avgöra hur mycket och vilken mat han vill äta. Låt honom sköta det så länge han verkar må bra i övrigt så tror jag att det löser sig alldeles själv. Då är det större risk att ni förstör hans matlust (som kan tyckas vara ganska obefintlig i dagsläget) för framtiden ifall ni börjar försöka påverka honom att äta mer än han vill. Så ta det bara lugnt!

Nu vet jag att det inte är så himla lätt i början att tänka att de äter när de är hungriga. Jag kör den filosofin nu, vi sätter fram mat och han väljer vad han vill äta och hur mycket. Jag tar aldrig fram annat än det som var tänkt utan det är upp till honom. I perioder har han ätit mycket och ibland ett majskorn per måltid. Nu har sonen aldrig varit kräsen, dock gillar han inte allt, men äter vad jag tycker är mycket. Han går dock inte upp i vikt jättemycket ändå och växer dåligt men det är en annan historia. Tillväxt verkar inte ha jättemycket med mat att göra.

Hade jag varit dig hade jag nog hållt mig kall ett litet tag och litat på att han kommer att börja äta. Jag brukar tänka en vecka får vara okej så länge de är pigga och glada i övrigt. Därefter hade jag funderat mer. Försöker minnas 8-9mån men vad jag minns från den tiden åt han nästan ingenting. Det skulle vara grädde i allt för han skulle peta i det Det är verkligen skitsvårt för det är lätt för mig att säga att håll dig kall. Samtidigt påverkas han i humöret så vet jag inte vad jag hade gjort. Vissa barn är ju "svåra" i maten och det är svårt att förstå för någon som inte har ett sånt barn. Så summan av det här osammanhängande pladdret är väl att jag inte har så mycket att komma med egentligen....

Vår dotter började i princip matvägra vid 8-9 månaders ålder. Vill bara säga att vi gjorde helt fel, så gör inte som oss! Vi var redan tillräckligt stressade av att BVC tjatat på oss sen hon var 4 mån att vi måste få i henne en massa fast föda eftersom hon var så liten och tunn. Och vi hade väl mer eller mindre trugat sen dess... men sen vid 8-9 månader blev det kaos. Snart började varenda matstund präglas av gråt och skrik, kväljningar och hulkanden osv. Det var fruktansvärt. Men det hade på något sätt låst sig för oss, ångesten över att hon var så tunn och ångesten över att hon helt enkelt måste äta gjorde att vi kände oss tvungna att göra så. Det blev ju naturligtvis inte bättre förrän vi slutade truga och tvinga och dessutom gick över till laktosfria produkter då hennes mage var helt förstörd...Precis som Konichiwagirl skriver så har det hela tiden varit upp och ned med maten (precis som med allt annat) för vår stora dotter och nu har vi ju lärt oss att acceptera det, men då var det så fruktansvärt ångestladdat så allt blev ju heltokigt när hon inte åt "som hon skulle" (eller rättare sagt som vi och omgivningen tyckte att hon skulle).

Du gör enligt mig inget fel alls, och jag tycker inte det låter särskilt illa heller. Jag tror det är väldigt vanligt med sådana här perioder av "matvägran" och kanske allra helst vid 8-9 månaders ålder då det sker så ofantligt mycket i deras utveckling. Det vet jag nu, men önskar att jag hade vetat det redan för närmare 3 år sen. Jag tror det bästa man kan göra i den här situationen är att släppa taget och oron lite, luta sig tillbaka och lita på att det vänder igen. Han är rund och go skriver du, och han ammar ju fortfarande och även om det inte täcker hela hans näringsbehov längre så går det ju ingen nöd på honom om han så bara får i sig majskorn någon dag

Tusen tack för alla svar!

Det är ju ganska löjligt egentligen hur snabbt man stressar upp sig över saker, ett par dagar med mindre mat och jag tror han ska svälta...

Jag ska försöka tagga ner lite :)

Beställde hem lite grejer från NUK som verkar bra, skålar och tallrikar med sugkopp under så att han ännu mer kan få äta själv utan att allt ska gå i golvet, så det blir nog kul för honom. Idag får jag lägga fram lite plock rätt på bordet, men han vill ju såklart äta som vi - på tallrik.

Och som du säger Vittra är det otroligt mycket som händer just nu, på några dagar har han gått från att ligga på mage och "simma" till att kunna krypa, resa sig mot bord och mot mig, klappa händer, två ord på teckenspråk och säkert mer som jag inte reflekterat över =)

När jag tänker efter är det mer än bara maten som krånglar också, han har fått ha blöja även hemma på dagen för han har börjat kissa rakt ut, utan att ge besked som han brukar, han växlar mellan två och fyra sovstunder på dagen, han är generellt mer missnöjd och ine lika trygg på andra människor helt plötsligt.

Inte lätt att vara liten och allt sker på en och samma gång!

Jag minns inte i vilken bok jag läste det i nu men att det här med mat är ju så oerhört känsligt för oss mammor. Det är fruktansvärt starkt sammankopplat med känslan av att vara en duglig mor. Först amningen, och sen fortsätter det även med den fasta födan. Jag tror det ligger mycket i det och därför blir det så ångestladdat hos många mammor när deras barn inte äter "som de ska". Det blir liksom ett direkt "bevis" på att man inte är en god mor. Och så stressar man upp sig trots att det bara är något högst tillfälligt

Låter som att din son är lik vår tjej när det gäller utvecklingsfaser. Det har alltid påverkat kissandet och än idag kommer det i trosorna när hon är i en utvecklingsfas. Så det påverkas precis som sömnen, maten och allt annat här hemma!

Det brukar jag tänka på faktiskt. Och ha lite förståelse för far och morföräldrar som gärna leker flygplanet och annat för att sonen på två år ska äta upp. Själv tänker jag att det är bra att de kan reglera sin mättnadsnivå själva, att det kan vara bra för att slippa övervikt. Kul när folk sitter och pressar i barn mat när det inte är något jättekonstigt i deras ätmönster. Det är ju okej för en tvååring men sen när den blir 5 år ohc är lite överviktig, då blir det också fel. Jag tror ätandet är något som ska vara så avslappnat som möjligt så länge de är pigga, glada och växer någotsånär.

Vår dotter blir 10 månader om någon dag och hon gör precis som din son. Petar ut vissa saker, vissa dagar äter hon knappt nåt alls medan hon andra dagar äter mycket. Skillnaden är att jag fortfarande är hemma och kan amma fritt så jag behöver inte känna mig stressad.

Hon har tidigare alltid ätit själv men för en månad sen började hon helt plötsligt sitta gapandes som en fågelunge och vilja bli matad (vi "bytte sked" tidigare när hon åt sånt som inte är så lämpligt att äta med händerna tex yougurt). Vet inte vad det beror på, kanske tycker hon att det går snabbare eller så har hon sett att andra blir matade på öppna förskolan. Idag började hon helt plötsligt att byta sked igen.

Jag tror också att det beror på utvecklingen. Här är det både grovmotoriken och kommunikationen som utvecklas i en rasande takt just nu. Precis som du säger förändras sovmönstret här också.
Vår dotter blir ordentligt arg nu också, tex när vi ska borsta tänderna på henne, det går bra så länge hon får borsta själv. Byta blöjor och varje gång man ska klä på eller av henne så blir hon jätte arg och ledsen. Humörsvängningar som sjutton....

Från det ena till det andra....jag fick hem min Beco butterfly igår så idag har vi varit ute o provgått . Kul! Det fungerar bra men jag kan inte få upp huvudstödet när jag bär henne på ryggen. Är jag ovig bara eller?

Jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Det var extremt ångestladdat när sonen inte gick upp i vikt och vi sedan skulle börja med mat för att få upp vikten. Jag har dock en systerson som är så extremt kinkig och liten i maten och min syster säger att hon tror att det beror på att hon blev väldigt stressad över maten. Vi fick liksom lugna oss och ta ett steg tillbaka. Vi har blivit duktiga på att inte truga, även om vi erbjuder skeden då och då.

Det är ju så ofantligt mycket med maten, i överhuvudtaget. Det här med att de är "duktiga" på att äta, det är liksom bra att vara stor i maten. Min man slängde ur sig här för ett tag sedan "sitt ner i stolen, annars får du inte mer mat!". När jag frågade honom om han verkligen hade tänkt ställa undan tallriken för Hugo blev han lite ställd. Det var en sådan där grej han bara sade, antagligen har han väl fått höra det hemma. Själv fick jag höra "ät upp, tänk på de stackars biafrabarnen!" och jag kommer ihåg hur löjligt jag tyckte det var. Mat används som medel för hot, mutor och allmän uppfostran och dessutom speglar det vår syn på barn - så det är kanske inte så konstigt att hela matsituationen barkar iväg i vissa familjer. Jag tycker att det är superskönt att lämna det därhän!