Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Hur har ni det annars, allihopa?
Var längesen, känns det som
Hur är det i Norrland, Konichiwa? Vår?
Frösöblomster: jag njuter av att vara hemma här också
Ni är så himla gulliga och hjälpsamma med mina amningsbekymmer Fick lite tips och trix på amningsmottagningen idag samt massa bekräftelse på att det jag tänker är rätt väg att gå. Kändes rätt bra att få den uppbackningen och en lista med "åtgärder" för mig. Så nu är det bara att börja jobba.
Jag måste bara fråga er som ammar som en kossa, hur orkar man stå så i 20min som det kan ta här?
Fick lite tips och trix på amningsmottagningen idag samt massa bekräftelse på att det jag tänker är rätt väg att gå. Kändes rätt bra att få den uppbackningen och en lista med "åtgärder" för mig. Så nu är det bara att börja jobba. 
Haha, ja fy! På ett café eller mellan kontorsmaterial och belysning på IKEA står Madeleineh på alla fyra med en liten snuttas attached till ena tutten. Vilken härlig syn =D
När jag hade ont i början körde jag Odin i det jag tror kallas tvillingamning (Hans mage mot min sida och hjässan pekande mot det andra bröstet typ)? Det var iaf den i särklass mest skonsamma positionen. Idag om jag blir öm i nipplesen brukar jag sitta i soffan och amma typ så här några gånger, funkar bra för oss.
Lycka till oavsett!
hehe, jag har ammat mig igenom ett het långt IKEA besök. Med Bianca i Manduca gömd under en amningssjal (det var IKEA i Singapore trots allt, där är inte så vana vid att folk ammar alls här). Slapp i alla fall amma kossa :)
Men det här med tidspersepktiv är verkligen viktigt, men svårt när man är mitt uppe i det
Hej alla kloka! Jag behöver lite input från er.
Dottern börjar ju närma sig 2 år nu, blir det i maj. Det är mycket som händer för henne nu, hon börjar interagera och leka väldigt mycket med de andra barnen på dagis (inte bara fröknarna som tidigare), nya ord kommer verkligen varje dag och även meningar, hon räknar, sjunger, leker och ja, det är en väldans utveckling helt enkelt. Sedan har vi, för kanske en månad sedan, påbörjat att dra ner på nattamningen. Det har väl fått hyfsade resultat. Jag har gjort så att jag tröstar och sjunger men om jag ser att det barkar iväg alldeles för mycket så har hon fått tutte ändå. Nu nekar jag amning för klockan 5 men efter det är det fritt fram. Det funkar faktiskt bra och hon sover för det mesta fram till 5.
Förra veckan spenderade vi i fjällen och i slutet på veckan kändes hon väldigt trött och väldigt gnällig, något som verkligen inte har varit uttalande för henne någonsin. Tänkte att det kanske var för att vi var lediga och dagarna såg lite annorlunda ut. Väl hemma blev det ju lite lugnare för henne (3 dagar innan det var dags för dagis igen) och jag tänkte att det kanske lägger sig. Men nu, både igår och idag har hon verkligen inte varit sig själv. Det är väldigt mycket vilja och frustration i henne just nu och med tanke på åldern så är väl det knappast speciellt konstigt, eller vad säger ni som har den erfarenheten? Men i övrigt är det mycket bära, hon ska amma massor på morgonen innan vi går till dagis (hon ammar aldrig innan vi går till dagis i normala fall), igår ville hon inte ens gå under promenaden, inte heller åka vagn utan jag skulle prompt bära henne (inte så lätt med två hundar och en vagn att styra...). Till slut gick hon med på att gå om vi höll handen.
Hon gnäller (jag är lite allergisk mot det orden men det är ytterst passande i situationen), skriker, slåss, gråter, ja det mesta ni kan tänka er. Hon är ändå ungen som i princip aldrig har tagit till dessa beteenden tidigare så något känns verkligen fel... Emellenåt är hon dock väldigt glad, sprallig, leker och stojar på som vanligt och hon fungerar bra på dagis. Men det går ytterst fort att humöret svänger. Bara att hon druttar på rumpan när hon ska plocka upp något från golvet kan ge enorma utbrott. Kanske ligger det också i tiden? Det är bara det att hon har aldrig någonsin varit känslig på det sättet tidigare så jag känner mig verkligen tagen på sängen...
Så, hur lyder eran erfarenhet. Det mesta brukar ju vara normalt och övergående men jag känner mig lite rädd att jag missar något... Sedan känner jag att jag har lite svårt att bemöta henne när verkligen ingenting fungerar. Några tips? Börjar också oroa mig lite för hur i hela friden det ska gå när nästa barn kommer... Blir alldeles kallbsvettig när jag, i situationerna med hennes utbrott, börjar tänka att man sen också har ett spädbarn som behöver en just i den stunden också...
. . Numera har han börjat förhandla när jag tycker att han kan gå. "Bäääära.......liten bit", och så håller han upp sitt pekfinger och säger "en gång" 
. Fungerar inte det så lägger han sig ner på marken och skriker att han inte kommer upp . . För det mesta jätteglad och sprallig, men gåendets nyhetsbehag har passerat och han vill gärna bäras......vill sitta massor i knä och ja, mycket i livet är lite småbesvärligt.....inte minst storbror....som ALLTID KOMMER FÖRST och ÄR STARKAST......VRÅÅÅÅÅÅÅL!
.