Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Tack för alla kloka råd och för att ni delar med er av era erfarenheter. Dottern vaknade superförkyld i morse, så kanske har detta bidragit till hennes personlighetsförändring en hel del. Idag känns hon dock mycket gladare och lugnare men idag är också vår lediga dag tillsammans där vi gör det som faller oss in. Hjälper ju till en del när man inte behöver passa tid på dagis...
Men onekligen så är det ju också så att hon nu börjar gå mot en ny period i sitt liv där det är dags att hitta sig själv, sina egna och andras gränser. Känns som en mycket spännande tid för oss alla och jag skulle tro att vi lär känna varandra ännu mer. Framförallt kanske jag kommer att lära känna mig själv ännu bättre .
Jag tror absolut att det ligger mycket sanning i det du, Frösöblomster, skriver; att man i de stressade situationerna med utbrotten får en känsla av vanmakt och tankarna att man har gjort fel kommer ganska snabbt. Dock känner jag mig väldigt medveten om att det hela handlar om känslor som dottern får i en mycket specifik situation som inte är kopplad till vår relation (inte så medveten i stundens hetta dock 
). När jag ser på det utifrån så känner jag mig faktiskt många gånger tacksam över att hon så tydligt visar sina känslor och jag ska försöka se dessa tillfällen som en möljighet att visa henne att vi finns där för henne och är lyhörd för de känslor som kommer och framförallt att vi inte lägger någon värdering i den känsla hon visar för stunden utan istället ger henne verktyg att hantera dem. Men som sagt, det är ju inte alltid lika lätt i stundens hetta 
Sedan får man ju bara erkänna att man inte är mer än människa. Visst vill jag lyckas och jag vill vara en bra förälder men jag känner också att det är bra att förmedla att även jag som förälder inte på något vis är perfekt, att jag gör fel (som jag ber om ursäkt för), att jag misstolkar, glömmer, blir arg, missförstår osv. Jag har helt enkelt mina fel och brister och det är absolut något som jag vill att dottern ska veta. Om inte annat för att hon själv ska känna att det är ok att inte vara perfekt!
Ja, det känns i alla fall mycket bättre idag. Hur det sedan blir när syskonet kommer (då är dottern precis 2,5 år) det får väl tiden visa. Men visst känner jag mig nervös. Mest rädd är jag för den känsla som jag vet att jag kommer känna, nämligen otillräckligheten. Den kommer att vara tung att handskas med men vi är ju inte de första föräldrar som har två barn så vi ska nog klara det vi också
Ja, då var jag tillbaka igen då
Kan någon förklara varför dottern bara visar sin klängighet och gnällighet med mig? När hon är på dagis är allt frid och fröjd, när bara hon och pappa är hemma är allt frid och fröjd men så fort jag kliver innan för dörren blir hon mammig, ska bäras, tuttas, gnäller och humöret går som en berg-och-dal-bana...
HÄr är det mycket frustration med storebrors humör. Det är motstånd hela tiden men det paradoxala är att när han inte säger emot är han på prima humör. Verkar hur glad och nöjd som helst. Är väl mest förvirrande för oss vuxna som lägger annat i dessa kamper än vad han gör. Det jag gör hela tiden nu som gör honom nöjd är att säger vad han tänker utan att lägga något bakom eller vad man ska säga. Typ han säger "ringa mormor" (går inte då för mormor sover eller nåt annat), jag säger "du vill ringa mormor nu" varpå han svarar "mmmmmh". Förr lade jag alltid till en förklaring varför vi inte kan ringa mormor där och då men jag har slutat med det. Förklaringen gjorde honom mest arg, oftast vill han bara uttrycka sig har jag sagt och det är inte alltid han verkligen måste göra det han säger. Vet inte varför jag känt sånt behov av att förklara hela tiden varför man inte kan göra saker. Jag förklarar fortfarande men bara när han visar att det behövs.
Skruttpåväg, jag har ingen aning varför det är så men det känns väl igen
Märkligt, idag när vi hämtade storebror på förskolan (han var hemma förra veckan) var det ett nytt barn. Han var jätteglad, nöjd och hela kvällen har varit hur mysig som helst. Visst har han visat missnöje men inte alls som i helgen. Mer harmonisk idag på nåt sätt. Kanske rutiner och fasta mattider har sin poäng ändå. Farmor och mormor har noll respekt för det har jag märkt vilket gör att han blir väldigt utbrottsfull (kom inte på annat ord). Som vi diskuterat innan, hur svårt ska det vara att göra som föräldrarna önskar med barnet. Jag fattar egentligen inte det.
Jaha... det ska öppna en ny förskola nära oss.
18 barn mellan 1-5 år som ska blandas i en grupp med 3 anställda.
Jag tycker det låter.....inte helt perfekt.
Spontana reaktioner från er?
Det är så mysigt att sansova!
Jag vaknar av ett konstigt ljud. Lillen har tydligen ålat runt lite i sömnen. Har hans rumpa en decimeter ifrån ansiktet och vad tror ni han gör? Jo, han bajsar. Mycket. När han ser att jag är vaken skrattar han. :)