Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
...och så prata av sig lite;
har en bekant som har sin son på dagis sedan nu 3 månader tillbaka. Mamman har berättat för mig då vi träffats (första gången en månad in i dagisgången, och sedan ytterligare två månader in) att det går bra och att han verkar trivas. "Puh, va skönt", tänker jag som tycker att han är för liten för att börja.
Och sen tillägger mamman, som den mest naturliga sak i världen, att - ja, han gråter ju varje gång vi lämnar honom men det gör dom, säger dom. (Dvs personalen säger att det är helt "normalt") - och då hugger det till i mig. Likadant berättar hon att det är då när sonen gått tre månader - "ja, han gråter ju varje gång vi lämnar honom men det går ju över när han inte längre ser mig. Jag hör ju att han slutar direkt när jag gått därifrån."
Jag tycker det är sorgligt; dels för pojkens skull, såklart, och sedan att mamman inte känner i magen att "nej, det här kan väl inte vara rätt" och kanske testar en annan metod på lämningarna. Jag vet ju inet hur det går till - om hon följer med sonen in eller om personalen bär in sonen från entrén.
Ja... är det jag som är känslig?
Mamman menar att sonen blir ju ledsen även hemma (??) varpå jag sa att jag tycker det rä skillnad på att bli tröstad av mamma/pappa och personalen.
Vid tillfället då vi pratade var vi "två mot en" så hon kände sig kanske lite trängd.
Vi var på utvecklingssamtal på dagis igår och vi känner oss såå glada! Förskoleläraren berättade om dotterns utveckling och hur hon är och agerar i olika situationer utifrån de olika utvecklingsområdena, dvs emotionell förmåga, social förmåga, språklig förmåga, rörelsemotorisk förmåga samt logisk/matematisk förmåga. Tydligen är det den emotionella förmågan som personalen i princip inte kan påverka alls utan där har man som förälder väldigt stor påverkan.
Hon beskrev i alla fall dottern som oerhört trygg i sig själv, i sina känslor och i sin relation till andra, så väl barn som vuxna. Hon sa att hon upplevde dottern som mycket vältankad rent känslomässigt hemifrån och det värmde oerhört i mitt hjärta! Hon trodde utöver att vi verkade ge henne mycket bekräftelse i känslor och hennes sätt att vara, att även dotterns ganska korta dagar och vecka spelade mycket stor roll i detta då dottern aldrig behöver vara där "på övertid" eller vad man ska säga. Att hon liksom kunde gå dit och ha roligt utan att det någonsin blev för mycket. Hon upplevde också att dottern verkligen gick dit för att leka och ha roligt tillsammans med personal och kompisar (även om de fortfarande bara leker vid sidan om varandra) och inte att hon sökte någon i personalen för att tanka trygghet och känslor. Däremot var hon snabb på att söka upp personal om hon blev ledsen för något (vilket tydligen hände väldigt sällan) eller ifall hon behövde hjälp. Mitt lilla hjärta
Känner mig så glag att det så tydligt framgår att hon är trygg i sig själv och att personalen redan nu kan se att hon har stor självkänsla. Även om jag också har tolkat henne så så blir det liksom ytterligare en bekräftelse på att vi faktiskt gör något rätt även om vi bara är glada amatörer 
Ville bara dela med mig av min glädje!
Jag tänker att åldersintegrerade grupper har sina fördelar och jag tänker precis tvärtom, de minsta får vad de behöver. På vår är de nu 3st 2-åringar av 17 barn. 5 slutar i vår för att börja skolan. Tänker att de vuxna har tid att ta upp och uppmärksamma de små mer när de samtidigt kan prata med en större snarare än om det är 17 i samma ålder. Vi har samma som Miang i personalttäthet. Problemet med personalen är snarare att de också vabbar och är sjuka snarare än att de är för få. Vikarier gillar jag inte alls. Har faktiskt vänt en gång när det bara var vikarier, då sa mitt hjärta nej detta är inte rätt. Sonen hade då varit lite känslig vid lämningarna.
Peap, det är klart det inte är bra om ett barn alltid är ledset när han lämnas och att man ska fundera över om man kan göra något annorlunda. Däremot är jag väldigt trygg med att personalen fungerar som trygga personer för barnet. Min stora har två favoriter som han är trygg med vad jag tolkar det. Barn har hierarkier bland sina ankntyningsrelationer. Klart jag och pappa kommer före favoritfröken men om vi inte är där går det bra ändå. Barn har ganska stora möjligheter att knyta an till flera personer, särskilt såna de träffar varje dag vilket ändå dagis för anses innebära. Sen väljer de naturligtvis den högsta i rangordningen om den är tillgänglig men det innnebär inte att jag som etta på hans lista alltid måste vara där för han ska uppleva trygghet och känna tillit.
Skrutt:
