AP-snack & babbeltråd

Jag köper absolut det du säger om att alltid vilja göra sitt barn nöjt. Även fast jag är väldigt medveten om att även känslor av frustration behöver få utlopp och att det i sig är något positivt så står jag ändå där och försöker få henne glad och nöjd igen . Problemet där tycker jag är hur man ska agera istället med ett så pass litet barn... Jag kan visst bekräfta hennes känsla och finnas där (vilket jag alltid gör) men det känns så hemskt att sedan bara sitta vid sidan av och vänta ut, förstår du vad jag menar? Samtidigt kanske det är bättre än att försöka förändra den känsla hon faktiskt har. Själv skulle jag nog bli vansinnig om någon försökte göra mig glad när jag är frustrerad eller förbannad .

Jag förstår precis vad du menar......det var därför jag skrev att jag så sakteliga börjar lära mig .

Jag har börjat fundera en hel del på vad det är som gör att jag blir så stressad och irriterad ibland av gnäll och utbrott och skrik och gråt. En rätt väsentlig orsak är att det ger mig en känsla av otillräcklighet, vanmakt och summa summarum ingen höjdarförälder, att jag har gjort något fel, bemött mitt barn fel etc. för att det agerar som det gör, men så har jag väl börjat inse att det iofta nte handlar om det överhuvudtaget. Det handlar inte det minsta om att det är "fel" på någon av oss - vare sig mig eller barnen. Jag är ingen dålig förälder, mina barn är inte bevärliga eller onormala utan det handlar enbart om att vi befinner oss i en situation då de är arga eller frustrerade, vilket är fullständigt sunt, och dessutom så pass små att de just då inte har något bättre medel för att uttrycka ilska, frustration, besvikelse eller helt enkelt vanmakt över att inte kunna förklara vad de menar. 

Jag gör absolut så att jag försöker hjälpa till att lösa problemet = få dem nöjda och ibland är det ju enkelt för att vi helt enkelt missförstått varandra, eller rättare sagt jag har inte fattat vad de vill, men lika ofta så finns det inget som kan "rättas till", de är bara ledsna/arga/frustrerade för att ett löv inte går att laga, för att de satte sig på rumpan när skon skulle på och det sista de vill är att mamma kommer och hjälper till, att de ville ringa på ringklockan hela dagen men jag inte ville det, att det inte fanns någon banan utan bara äpplen och päron, att favoritglaset är i diskmaskinen, att de vill ha exakt samma gaffel samtidigt etc. etc.

Lillebror som är jämnårig vill sällan ha tröst när han är riktigt arg. Han står och stampar och sedan springer kan klampandes och skrikandes iväg....oftast till soffan eller lekmadrassen där han kastar sig och ligger och sparkar en stund.......och då måste han ju få göra det . Vill han ha tröst i form av att bli upplockad så gör jag självklart det, men jag försöker sällan få honom på andra tankar aktivt genom att avleda utan han får helt enkelt hänga med arg och ledsen på armen en stund.

Nu har jag aldrig haft barn i den åldern själv, men det är ju viktigt för mentaliseringsprocessen att man får ha alla känslor även ilska ledsenhet och frustration. Ibland är vi som föräldrar kanske lite för snabba med att vilja avleda och göra glatt och bra igen, men då säger man samtidigt att den känslan är lite farlig och fel. 

Jag har lite svårt att veta hur jag ska bekräfta känslan när min son blir sådär arg eller frustrerad, samtidigt som jag vill lära honom att inte kasta eller bita i det närmaste han har framför sig (vilket kan vara alltifrån mig till fjärrkontrollerna till en leksak, eller nåt han kan skada sig på eller skada).  Hur gör ni? Säger ni "jag ser och hör att du är arg" ...och inget mer? Eller "...men jag vill inte att du kastar saltkaret / ...men det gör ont när du biter i mamma"?

På sätt och vis bekräftar man ju även bara genom att låta barnet vara argt eller ledset eller vad det nu är. Om ett barn är ledset så behöver man ju inte alltid säga det med ord.....att ta upp det och hålla det i famnen tills det är "färdig-ledset" är ju också att bekräfta barnets känsla av att vara ledsen....och att det är ok att vara det. Om någon av dem håller på att göra illa någon annan = slå, knuffa etc. i sin ilska så tar jag alltid "tag" i aktuellt barn, söker ögonkontakt och talar om att han får vara hur arg han vill men aldrig slå eller gör illa någon annan. är det föremål jag är rädd om så tar jag det ifrån dem och säger som du gav som exempel "Jag förstår att du är arg, men jag vill inte att du kastar tallriken i golvet"......typ .

Från en sak till något helt annat. De två sista dagarna har följande hänt: Jag går till förskolan för att hämta storebror.....när han får se mig så ser han lite besviken ut och säger "Nej, jag vill inte gå hem än" . Det går alltid bra att gå hem, men jag tycker det är rätt härligt......min store lille kille trivs och är trygg på sin förskola . Och häromdagen berättade personalen att de fått lillebrors namn också, så han kommer att gå på samma förskola och samma avdelning som det ser ut i alla fall....inget skriftligt bekräftat ännu, men det verkar ju som att det ska bli bra .

Jag tror du är inne på något viktigt i sista meningen. Själv blir jag bara mer irriterad om min man försöker få mig på bra humör om jag är arg över något. Jag behöver få vara arg en stund, det sista jag vill är att någon "tramsar" med mig. Jag försöker ha det i åtanke när vår son har sina utbrott. Jag går inte på honom då utan låter honom hållas en stund men lämnar honom inte heller ensam. När han lugnat sig lite brukar jag sträcka ut armarna och fråga om han vill komma och oftast vill han det. Efter lite kramar kan vi prata om det som hänt.

Jag tillåter dock inte att han slänger saker omkring sig eller biter och slåss. Då är det "Nej!" som gäller, inget "Jag förstår att du är arg..." etc. Han är inte mottaglig för resonemang när han är arg. Det förlänger ofta utbrottet men det får bli så. Däremot pratar jag givetvis med honom om det när han lugnat sig.

När vår son blev drygt två började tempramentet komma fram och efter att lillebror föddes blev "trotset" (vet att det är ett dåligt ord men ni förstår vad jag menar) hundra gånger värre. Ena dagen arg över allt. Andra dagen känslig och ledsen. Man står verkligen handfallen i början. Vår glada, härliga pojke - vad har hänt med honom? Ska det vara så här? Och givetvis... Vad har vi gjort fel!?!? Men det är ju naturligt. Om man tänker på hur barnet utvecklas och hela självständighetsprocessen, utvecklandet av egen vilja samtidigt som förmågorna fortfarande är lite begräsade så vore det ju jättekonstigt om barnet fortsatte att vara gladlynt och nöjd med allt. Minns hur det var i tonåren och stoppa de känslostormarna i en liten tvåårings kropp. Det är inte konstigt att det blir utbrott av olika slag.Att sedan få småsyskon mitt i allt gör det givetvis inte lättare. Jag har tänkt ibland att vi i ett kort perspektiv valde en olycklig tidpunkt att skaffa syskon. Jämför jag med vänner som har både kortare och längre mellan barnen än vi (2,5 år precis) så verkar de haft det lite lättare vad gäller konflikter. Men det är jobbigt att få syskon oavsett ålder och alla åldersskillnader har nog sina för- och nackdelar.

När vi har dubbelskrik här hemma ser jag ofta till att trösta bäbisen först eftersom det i de flesta fall är enklast och eftersom bäbisskrik är så stressande både för mig och för sonen. Jag kan inte prata med honom ordentligt om lillen skriker, det funkar inte. Jag har tyvärr inga tips för hur man kan hantera det på ett bra sätt för det är fruktansvärt jobbigt.  Känslan båda barnen behöver mig akut och jag inte kan tillgodose bådas behov samtidigt är något av det värsta jag upplevt faktiskt. Det finns nog ingenting som är värt den stressen - annat än just barn. :) Men jag försöker ge stora sonen all tid han behöver och mer därtill när väl lillen slutat skrika och hoppas att han trots allt förstår.

Usch vilket deppigt inlägg jag gjorde. Är lite trött just nu.

Nu har så många sagt så kloka saker men jag vill ändå tillägga att jag gör ungefär som ni med stora. Bekräftar känslan och det funkar. Jag gör det rätt enkelt för mig. Säger han lekplatsen och det är nattningsdags säger jag nåt i stil med "dit kan vi inte gå nu", han blir ledsen och slänger sig i golvet. Då säger jag "du vill gå till lekplatsen för det är roligt", han nickar instämmande. Sen är det ofta klart, ibland får man förklara lite mer ingående att det är mörkt, vi ska göra kvällsmat osv.  Om jag inte klarar av att hantera alla hans känslor av ilska och annat handlar det mer om att det väcker något hos mig som förälder. Däremot minns jag hur svårt det var när det började. Som bebisförälder har man helt andra verktyg att ta till än som tvåårings förälder och det tar ett litet tag att lära sig de nya sätten man behöver. Så ge dig själv lite tid och värdera inte känlsor är nog mitt tips. Se dem som värdefulla och att du ska lära din dotter hantera dem, göra dem begripliga, inte ta bort dem. Det tillhörde bebistiden och den är ju över nu.

Jag har också funderat på det med vilken ålderskillnad som är svår att få syskon kring. Här har vi 24mån precis och det funkar klockrent ännu. Inte en tillstymmelse till svartsjuka. Nu tror jag ju det kommer att komma i perioder men 2.5år verkar vara svårt just när bebisen kommer? Samtidigt så tänker jag att storebror sannolikt kommer att vara gladare över en bror än att han fick full uppmärksamhet av mamma när han var 2 år om man ser det ur ett längre perspektiv. Det tröstar mig och att när jag blir lite splittrad och ledsen tänker jag att det handlar mest om mig. Då är det lättare att hantera.

Här är en liten som är förkyld så det har varit en vaken natt för min del. Kul när sonen inte får gå till dagis för sambon kräkts en gång igår morse. Så utan sömn på recoveryvägen från mjölkstockning har jag nu två barn att ta hand om utan möjlighet till vila. Vad var problemet med en FAst amningen fungerar bättre och jag mår bättre, tack igen för alla tips.

Ja typ så gör jag. Ett tag körde jag med att han fick bita i nåt okej, typ en kudde. Men det slutade med att han bet sönder ett örngott hos mamma så jag slutade med det Jag inleder nog med "nu är du arg"...och sen när han lugnat sig lite "man får ju inte kasta saker/bita mamma för att...." Sen förväntar jag mig inte att han ska sluta kasta saker, det är ju hans sätt att uttrycka sig i den åldern. De har ju inte så stor reportoar men det är väl det man försöker lära dem genom att sätta ord på känslan.