AP-snack & babbeltråd

Vi har sonen i framsätet och har alltid haft honom där, förutom en period då vi hade honom bak när inte krockkudden var avaktiverad. Ibland tycker jag att folk oroar sig för märkliga saker. Han har ju aldrig riktigt gillat att åka bil och är väldigt kontaktsökande om han inte sover i bilen - för honom är det tydligt ensamhet att sitta ensam bak i bilen. Vi har avverkat många mil tillsammans (vi planerar resorna väldigt noga, ser till att ha mycket tid på oss och gör många pauser - vid det här laget har vi lärt oss när han börjar tycka att det är jobbigt), jag har ju min familj 22 mil härifrån och bara resan hem från BB var två timmars bilkörning. Vi sjunger och pratar, och så kan jag sticka till honom en leksak om han blir uttråkad.

Han är 1,5 år nu och, med undantag för ett par tillfällen då han åkt i lånad vagn och sovit, har han för första gången åkt framåtvänd i sulky (vi har varit bortresta och tog med oss en lånad sulky). Det gick kanonbra och ibland tycker jag att folk oroar sig lite i onödan. Om att sitta och prata och peka ut saker är ett tecken på välmående så mår han helt enkelt bra där. Jag har aldrig sett honom försöka klättra upp i en vagn tidigare, men dit ville han bli upplyft, och satt med ett soligt leende på läpparna när han inte kommenterade det han såg. Men framför allt var han jätteduktig på att säga ifrån när han fått nog och ville bli buren. Jag är inte orolig för att ha honom framåtvänd i dagsläget, han ser ju liksom inte mycket mindre när han går och håller mig i handen (och då säger han ju också till när han blir trött).

Konichiwa: jag tror inte din son kommer få några men av att åka vagn framåtvänt

Själv vill jag ännu inte vända dottern - jag vill ha koll! Det är jag, det

Hehe Peap, det är en av anledningarna till att jag inte vill ha honom i baksätet.
Barn är ju så olika och min son är verkligen en sådan som säger ifrån väldigt tidigt - det gör mig trygg i förvissning om att han säger till att det blir för mycket i en vagn också (eller vill ha kontakt).

Det jag ville ta upp lite är att ofta diskuterar vi kring oss själva här, inte kring barnen. Som konichiwa girl säger, oroa sig för märkliga saker. Jag tycker det är konstigt att tycka utan omsvep det är  helt okej att ha barnet bak i bilen men aaaaldrig nånsin kunna tänka sig att ha det fram i i en vagn. Visst att man tycker så men man kan ju fundera över för vems skull. För mig är det inte för barnets utan för ens egen uppfattning av vad man lägger i begreppet koll.  Sen hade jag aldrig för livet suttit hemma och kört max 2mil med barn bak i bilen, så isolerad hade jag inte kunnat leva även om vi åkt med turer hela familjen. Visst några månader men inte hur många som helst. Då hade jag kört ändå, när de sover. På torsdag ska jag köra 8mil enkel väg med bägge. Jag ser till att söva den lilla innan och ha goda marginaler. Vi har naturligtvis spegel.

Jag funderar på när det är dåligt för barnet att få alla dessa intryck. Nu kom ju nån studie som visade att de ska sitta vända mot föräldern men hur länge. Jag tycker isåfall att om man måste ha barnet emot sig är det för litet för vagn, då ska man bära det Skämt åsido, min son älskade sulkyn när vi köpte den, han var då drygt 1.5år, innan dess åkte han bara vagn när jag sprang med honom i löpvagnen.

Jag var utan bil dotterns första år. Vi åkte däremot buss, med vagnoch/eller selen, och det gick bra. Sen är ju Madeleinhoch jag väldigt olika, det vet vi jusedan tidigare tjitt-i-chatt i den här tråden (som jag gillar att den finns!!, vill bara ni ska vet det allihopa!). Jag är ju, och kan tänka mig att vara det länge; hemma, medan jag vet att du vill jobba, träna, etc - så i grund och botten har vi olika känsla.

Nåväl, vad var det jag skulle säga...?
Klart jag har reflekterat över varfr jag gör som jag gör (herregud, oj, så mycket jag kan och hinner tänka).
Som sagt, så har jag vänt på vagnen ett par gånger då hon suttit och tittat ut i vagnen och liksom vänt huvudet i färdriktningen. Hon ar gett intrycket av att tycka det varit okej att sitta och titta framåt och när vi går hemma i en bekant miljö så kan jag tycka att det är kul för henne, men jag känner fortfarande att jag vill se henne i ögonen, aniktsuttryck, kunna besvara henne då vi inte har ett så ännu fullt utvecklat språk (benämner inte samma sak med samma ord) och att se vilka insekter som dyker upp/hopper ner från träden på henne och i vagnen.

Sen är det så att jag nu inte vill byta till en vagn där jag enbart kan ha henne i färdriktningen, då blir det ju liksom ingen valmöjlighet längre.

Att ha henne bak i bilen...jo, det är klart jag tänkt på det. Vi har tänkt på det. För oss känns det säkrast (rent trafikmäsigt) att hon sitter bak. Som liten bebis så satt alltid en vuxen bak i bilen, men nu har världen vuxit lite för mig och dottern och hon sitter nu ensam där bak kortare sträckor. Det skulle säkert funka att även åka längre men ingen av oss tre (jag för även min dotterns talan har något behov av att åka 20 mil ensam vuxen.

För mig handlar det inte främst om att hon skulle vara ensam - varken i vagn eller i bilen. Jag kan vara tyst när hon är vänd mot mig i vagnen, jag pratar inte konstant när vi är ute och går, likväl som jag kan sitta och babbla en hel bilresa. För mig handlar det om att jag ska ha koll på henne, och hon på mig. Som Konichiwa skrev om deras son så säger vår dotter till - om allt! - så jag är inte orolig att vi skulle hamna i en situationen dä rhon är missnöjd, verkligen inte. Jag tror inte att vår nu snart 1½ år gamla dotter tar skada i sin anknytning till oss i det liv vi har med bilbarnstol där bak, bakåtvänd vagn, lite självvald lek på egen hand, lite springa runt och tänja gummibandet när vi alla tre är ute i trädgården

(Nu blev det långt det här men har tid just nu

Vad jag däremot tror är mindre bra är de små bebisar som så fort de kommit ur liggvagnen får sitta framåt i en vagn som körs av föräldrar som varken pratar med dem då på promenaden eller inne i mataffären, som skrikande sätts där bak i bilen utan pardon och som väl hemme sätts ensamma på golvet att roa sig med några plastleksaker som blinkar och piper.
Vår dotter visade missnöje med liggvagnen när hon var runt 5 månader. Efter ett test med sittdelen och  bärande så var liggvagnen återigen "godkänd" efter ca två veckor då jag hade lagt en större kudde (med ett örngott från sängen som luktade mamma&pappa) så hon kom upp lite. Jag tror att många sätter sina bebisar upp och vänder dem framåt för tidigt. Bebisar som visar missnöje som tolkas som tristess fastän det kanske är ett tecken på någonting annat. För oss kom, som jag tolkade det, separationsfasen mycket tidigare än vad jag hade läst att den "skulle" . Där de flesta av oss i tråden är, med barn runt 1½-2, så tror jag fullt på att de är kapabla att tala om och visa på ev missnöje vare sig det är sele, bil eller vagn. Däremot tror jag inte att någon som är 3, 4, 5 månader gråter i en liggvagn och menar "jag vill se mer av rusningstrafik" och eftersom det är vanligt att många vänder på bebisarna framåt så gör fler och fler det.

*puh*

Ang bilåkning så stundar vår snart första långtur tillsammans, 80 mil t.o.r hela familjen.
Jag är lite nervös, men det kommer gå bra. Dottern har däremot börjat bli lite åksjuk (?) och kräkts de gånger vi åker längre än de där 2 milen, så det är det som oroar mig lite. Men, tajmar vi in mat- och sovkockan så hoppas jag att hon slipper bli åksjuk, lilla stumpan. Det som jag är lite orolig för är hur hon ska klara av "tristessen" att sitta kvar i bältet?

....och väl framme så väntar lite amningsaviga släktingar. Puh.