AP-snack & babbeltråd

På tal om det sista. Vi har haft en termin med bra lämningar till för nån vecka sedan. Då var det en hel vecka som han var ledsen vid lämning, sen blev allt bra igen. Vi fattade efteråt vad problemet varit, hans favoritfröken var på semester och den enda han vill ha när det är lämning. Så självklart i efterhand men vi fattade inte under den veckan vad det var, trodde det hade med lillebror att göra eller nåt sånt. Nu är han glad och nöjd igen med dagis.

Ja precis, det behöver ju bara vara en "liten" grej. För oss är det ju en ganska liten grej som vi kanske inte riktigt tänker på men för barnet kan det vara det som gör att det bär eller brister. Ofta letar vi riktigt stora saker som ska vara fel medan det många gånger kan vara något väldigt "litet".

Nu har jag förstått vad det är. Barbara, hans fröken, är på semester! Det var ju typiskt att hon skulle på semester när sonen bara varit på förskolan i lite mer än en månad. Det kom fram igår när vi stod och gjorde pannkakor han och jag.  Han beräattade att han saknar henne.  Så nu vet jag vad det handlar om. Imorse gick det förresten bra med dagis igen. Lite blyg för de andra fröknarna, men annars helt ok. 

Jag ska påpeka att han ALDRIG har lämnats gråtandes där. Han fyllde 3 år i mars.  

Åh vad skönt att ni fick reda på vad det var! Ännu skönare att han faktiskt kan berätta vad det var och uttrycka sina känslor så! Underbart

Håller med om detta. Det har i och för sig inte alltid gått helt smidigt för oss, och framför allt därför att det är ganska glest med lämpliga rastplatser längst de vägar vi oftast färdas - jag vill inte att min 1,5-åring ska springa omkring i en liten p-ficka där stora timmerbilar dundrar förbi - men också att vi planerat dåligt alt. varit för oflexibla. Minns en gång då sonen var runt sju månader, vaknade lite oförhappandes efter en halvtimmes färd (vi räknade med två timmars sömn) och att vi då inte körde in för att äta på närmaste ort som vi kom fram till hyfsat odramatiskt med sångar och leksaker övergår mitt förstånd. Det tog oss sex timmar att köra en resa som normalt tar knappt hälften så lång tid. Men vi har lärt oss! Sist vi for på långtur körde vi ca 40 mil, åkte på morgonen, var framme till middag, och det gick hur smidigt som helst.

Vi var hos läkaren igår med sonen. Han har haft så jobbig hosta och fick feber igen efter några feberfria dagar. Det var helt fruktansvärt! Sonen blev jätterädd och gallskrek så fort vi kom in i undersökningsrummet. Jag fick inte trösta honom, utan började ta anamnes så fort vi kom in trots att jag måste ha varit uppenbart stressad och försökte trösta sonen. När pappa ringde för att fråga var vi var blev jag tillsagd att stänga av mobilen. Att jag försökte trösta var mest irriterande. Jag fick upprepa allt jag sade för att det inte skulle bli fel, han verkade nonchalant och stressad. Men värst av allt, det tyckte jag att det var att sonen behandlades som om han vore en sak. Han var ju jätterädd, och läkaren var hur på som helst och lyfte i honom och drog och petade för att jag skulle hålla på ett visst sätt. När sonen klättrade på mig i panik och jag försökte klappa och trösta honom tog läkarjäveln bort mina händer. Han var hårdhänt med både mig och sonen och jag grät när jag kom därifrån. Det var verkligen inställningen att "små barn gråter när de ska träffa läkare och det skiter jag högaktningsfullt i, ity jag är LÄKARE och de ska göra som jag finner lämpligt". Efteråt skulle han "skoja till det" och började peta i sonens mage och typ grimasera i hans ansikte. Lyhört? USCH! Jag tog dock upp det med verksamhetschefen och nu väntar jag på ett samtal, hon skulle prata med läkaren idag.

Och jag blir så arg, så arg på mig själv för att jag blir så överrumplad att jag inte kommer mig för att säga ifrån.

Men fy!! Så illa berörd jag blev av det du skrev om läkaren. Jag kan bli så jäkla förbaskad på sånt beteende. Och oftast så kommer ilskad/rädslan efteråt och då brukar jag oftast börja gråta när jag fattar vad som hänt. Jag är inte en sådan som säger till(än så länge)i situationen utan det kommer efteråt. Bra att du sade till efteråt!

Hej på er! Jag har bara skrivit i den här tråden någon enstaka gång men läser ofta vad ni andra skriver. Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av lite positiva erfarenheter kring det här med bilåkning. Vår dotter är nu 16 månader och mina föräldrar bor 90 mil bort, och svärföräldrarna drygt 30.

De första två gångerna vi åkte till mina föräldrar (då var dottern 2 veckor respektive 3 månader gammal) körde vi på två dagar. Det gick hur bra som helst, vi stannade så jag fick amma henne när hon blev ledsen och övrig tid sov hon mest. De gånger vi åkt till mina föräldrar efter att hon blev 3 månader har vi kört på natten och då har hon sovit nästan hela vägen. Nu i påsk körde vi hela sträckan under dagtid och det gick förvänansvärt bra. Vi brukar turas om att köra och då sitter den andra där bak och leker med henne. Under påskresan hade vi med böcker som vi läste, vi sjöng med henne och hade med lite olika leksaker. Annars funkar det bra med en nyckelknippa och om det blir kris är det bästa att hon får titta på små videosnuttar på min mobiltelefon. Mellanmål fick hon äta i bilen men vi stannade för lunch och middag då vi tog en rejäl paus på ca 1 timme vardera då hon fick springa av sig.

Till svärföräldrarna som bor 30 mil bort (men snart inte längre för vi ska flytta till mannens hemort) har vi åkt ett flertal gånger. Vi brukar välja tid på dygnet utifrån hur dottern är för tillfället. Vid kinkiga perioder har vi åkte på kvällen och då har hon sovit hela vägen, andra gånger har vi åkt under dagtid. Hennes pappa har även åkt denna sträcka själv med henne flera gånger och det har gått hur bra som helst det med (trots att hon sitter bak). När hon blivit ledsen har han stannat och tröstat och "rastat" henne en stund och sen har de fortsatt. Nu sen hon blivit lite större räcker det ofta med att han sträcker bak sin hand och klappar henne lite. Då ropar hon glatt "Pappa!". Både jag och min man är vana med bilsemestrar sedan vår egen barndom så detta är något naturligt för oss, vi har aldrig ens tänkt tanken att det inte skulle gå att åka långt med små barn. Så länge man anpassar tempo och tiden på dygnet efter barnet så tror jag det går bra, för oss har det gjort det i alla fall trots att vår dotter är ett tämligen aktivt barn som aldrig sitter still i vanliga fall. 

Åh vad arg och ledsen jag blir!! Jag hade flugit i taket men helt säkert inte på plats eftersom jag skulle ha varit i chocktillstånd. Man tror ju liksom inte att de som har som yrke att möta personer ska kunna bete sig så illa mot ett barn. Bra att du sa till efteråt! Blir spännande att höra vad verksamhetschefen har att säga. Jag tycker att du ska driva detta ganska långt då det verkligen inte är ok! Sedan kanske försöka hitta en läkare som är vänligt inställd till barn och boka en tid för att bara göra något lätt och roligt (om man nu får det...).

Skönt att det fanns en så enkel förklaring .....de går ju och trycker och funderar på saker ibland de små liven .