AP-snack & babbeltråd

Det är tråkigt med dessa uppdelningar. Man får väl glädja sig åt att man kan låta bli att köpa hem desssa saker.  

Känns så tragiskt och jag blir faktiskt riktigt arg och ledsen! Vi jobbar väldigt aktivt för att ge vår dotter mängder med möjligheter och ser inte kön som något av betydelse men det känns svårt när samhället liksom bara skriker ut hur stora skillnader det är mellan pojkar och flickor, hur de ska bete sig och vad det är ok att intressera sig för...

Skriv gärna på här om ni, liksom jag, inte tycker att det är ok http://upprop.nu/OTZK

Ja, visst är det mest tröttsamt?
Jag har skrivt på...och kan ändå känna mig tudelad. Å ena sidan - jag kan strunta i att köpa tidningarna, å andra sidan - lite fantasi, Egmont! Lite nytt. Jag VET att de inte håller på med välgörenhet utan driver ett företag, och visst.... de säger ju att "det är det här barnen efterfrågar". Ja...hur ska man få andra föräldrar att tänka lite större? *suck* Det är med spänd förväntan, nyfiken oro jag går dotterns framtid i skolan till mötes.

Här hemma har vi en tjej som närmar sig 18 månader med stormsteg! (Frösöblomster, visst var det du som förr hundra år sedan skrev om det känsliga 1½ år?)
Helt galet när jag tänker på allt som hänt med henne sedan hon kom ut; titta, jollra, muskelstyrka, sitta, åla, krypa, GÅ! Gå, gå, gå. Klättra, springa och gå baklänges.
Fysisk utveckling? Check.
Och nu; emotionell och stor psykisk upptäcktsfärd.

På tal om jämställdhet. Vi föräldrar är nog inte så dåliga på att uppmuntra den heller. Igår på lekplatsen satte jag mig och sonen sprang iväg till ställningen för att leka. Låter alltid honom vara själv om jag ser att han inte kan trilla ner därifrån. Där var också två flickor i samma ålder med deras mammor som stod och vaktade varenda steg de tog. Sen när tjejerna åkte i kanan applåderade de typ och berättade hur duktiga de var som vågade. Sen var det hålla bakom ryggen när de skulle upp för trappan och vara försiktiga när de klättrade. Jag kanske är lite avslappnad men jag låter som sagt sonen leka själv  och klättra själv när jag inte tycker det är någon större fara. han kan också åka ner för en rutschkana själv och han behöver inte veta att han är duktig när han gör det.

Det som gjorde mig mest beklämd i detta var att när min son klättrade upp skulle tjejerna flytta på sig enligt mammorna. Så himla typiskt, tjejerna ska stå undan och akta sig när den vilda killen ska förbi. Jag tyckte mer han kunde vänta även om han var snabbare på att klättra och kasta sig utför rutschkanan. Enligt mig gjorde här mammorna massor för att lära sina döttrar att saker är farliga, man ska vara försiktig och sen akta på sig när pojken kom. Jag kanske överanalyserar. Tänkte om jag haft en dotter hade jag suttit på bänken i lugn och ro också, skillnaden hade då varit att omgivningen inte accepterat det på samma sätt som nu (tänker jag).

Sånt här tycker jag är mycket värre än att pojkar har batman på sina tröjor och tjejerna rosa hello kitty.

och ett barn kan aldirig vara duktigt när det leker enligt mig...usch och fy. Nu blev det långt här men kommentera gärna vad ni tycker.

Förstår precis hur du tänker men jag vet inte om det enbart handlar om "jämställdhet". Jag är den som både sitter avslappnad på avstånd och står bakom stegen upp . Jag har två väldigt olika barn varav den ena har rätt bra kontroll på motoriken och sina egna kroppsdelar, medan den andre inte är lika säker. Handlar huvudsakligen om hur jag är (lite sådär halvnojig över höga fall bakåt framför allt) och inte att jag råkar ha pojkar .

Vad gäller att tala om för barn att de är "duktiga" så är det rätt sällan det känns relevant....vare sig i lek eller annat att säga just ordet "duktig". Man bekräftar ju barns "duktighet" på andra sätt. Ibland blir båda mina jätteglada över att kunna något själva och ropar lyckligt: "Titta mamma, jag kunde klättra ända hit upp nu...alldeles själv!" och då brukar jag svara något i form av: "Ja, jag ser. Vad roligt!" Det är ju också ett sätt att säga att man tycker att de är duktiga utan att skriva det på näsan på dem. Samma sak när de leker tillsammans och de gör bra saker för varandra. Då brukar jag uppmärksamma att de var "duktiga" genom att säga: "Vad glad a blev när du lät honom hålla snigel du hittade. Jättebra att du lät honom titta på den också." kan slänga in ett litet "Jag blev verkligen jätteglad när du gjorde det" också för att förstärka. Det handlar nog mer om olika uppfattning om vad det innebär att vara "duktig".

Vad gäller att vänta i rutschkanan så hoppas jag du tog tag i din lille vildepelle och sa åt honom att vänta på sin tur oavsett vad de andra mammorna tyckte och sa . Min äldsta var den (nu tar han den tid på sig han behöver utan att stressas av andra ) som ofta backade tillbaka när mer våghalsiga barn kom farande och väntade, väntade, väntade och väntade lite till. Idag får jag lite då och då se till att mina inte stressar andra barn. Jag tycker ofta föräldrar är lite dåliga på det. Talar om för sina barn när de är duktiga för att de klarar ett fysiskt hinder, men inte lika bra på att uppmärksamma när de gör bra saker i förhållande till andra barn.

Min kille stod och väntade på sin tur så han är itne så vild Däremot blev de andra mammorna stressade när han väntade så de manade på sina tjejer. Jag sa ingenting, har lite svårt för det här lekplatsspelet föräldrar håller på med. Däremot när min stod i stegen och det kom en vild kille farande nedanför vaknade nog tävlingsinstinkten för då flög han upp i stegen för att inte bli omsprungen  Hehe, mamma blev stolt som själv är en alltför mycket tävlingsmänniska, skämt åsido. Den här vilda killen puttade undan min son som stod och filosoferade lite i trappan vid ett annat tillfälle. Hans mamma löste det genom att lite senare säga "han fick också plats där". Jag tvivlar på han fattade vad mamman pratade om men det störde mig lite. Sånt hade jag sagt till mitt barn om direkt, det är inte okej tycker jag. Men hon kanske var trött vad vet jag.

Sambon satt på bänken hela tiden med vår lille. Vi pratade just om detta varpå jag ville fråga er lite också. Jag tror det handlar om vem man är som förälder också, men ibland får man rannsaka sin egen nojjighet lite. Måste man stå precis bredvid barnen hela tiden eller kan man släppa ibland? Just igår kan det ju varit ren slump att det var flickmammorna som var mest på om duktighet och försiktighet.

Duktig är en ord jag är allergisk mot. Snäll också egentligen fast jag använder det en del nu med stora när han är omtänksam och öm mot sin lillebror. Jag vill ju uppmuntra det för att undvika svartsjuka men det finns nog bättre tips, någon?

Håller med dig om "duktig". Den enda som använder det är farfar......men han är inte så talförd och har allmänt lite svårt för kontakten med små barn.....han vill, men kan liksom inte riktigt. Lätt att ta till "duktig" då . han har passerat 70 och tillhör verkligen den äldre generationen om mn säger så .

Här används "snäll" och "dum" rätt flitigt numera sedan förskolestart. Äldsta började med det och lillebror har inte varit långsam att haka på. Vi föröker "stävja" det genom att åtminstone skilja på att vara snäll respektive dum och göra något som är snällt respektive dumt. Vet inte om vi kommer någon vart . Vi föräldrar använder inte "snällt" så ofta, men visst händer det . Försöker ofta uppmärksamma hur den andre upplever det istället. Istället för att säga att X var snäll när han gjorde var det nu var han gjorde så brukar vi försöka uppmärksamma hur den andre reagerar: "Titta vad glad X blev när du.....", "Nu........du, det tycker X om" etc. Även hur vi upplever det: "Vad glad jag blev när du..........för/till/mot X". Och när jag använder "snäll" riktar jag det mot handlingen = det du gjorde var "snällt".

Vet inte om jag är begriplig .

absolut

Jag är också väldigt allergisk mot användandet av "duktig" jämt. Höll på att bli galen när mamma och pappa var här på besök och kommenterade allt som dottern gjorde med att hon var duktig. Om hon ritade var hon duktig, om hon åkte rutschkana var hon duktig, om hon grävde var hon duktig, ja, tom när hon åt var hon duktig. Tråkigt och extremt fantasilöst. Jag vill att hon ska rita för att hon hittar glädjen i det (eller inte rita för att hon inte tycker om det) inte för att hon kan vara duktig. Jag vill inte att hon ska känna att allt handlar om att prestera och få en bedömning på det hon gör utan jag vill att hon själv ska hitta känslan i "uppgiften". Sedan ser jag på brorsan äldsta som är uppväxt med ett ständigt kommenterade om att hon är duktig hela tiden... hon är helt och hållet beroende av vad andra tycker om det hon gör vilket känns väldigt sorgligt.

Gällande jämställdhet och vuxnas förhållningssätt så är det ju väldigt tydligt att vi hela tiden upprätthåller de "könsroller" som finns. Även om jag är väldigt påläst och medveten så har även jag vuxit upp i detta samhällssystem och tänk vilket gör att även jag faller dit alldeles för ofta även om jag hela tiden strävar efter att ha ett neutralt förhållningssätt. Men visst känner jag igen lekparkssituationen som du Madeleineh beskriver. Tjejerna får lära sig att inte ta alltför mycket plats, inte klättra själva utan stöd från mamma/pappa, inte springa för långt bort etc. Jag som har en dotter som fullkomligen älskar att klättra och hoppa (och som också får göra det) möter en del blickar. Dock undviker jag faktiskt rätt ofta dessa platser... De tilltalar mig verkligen inte och vi gör hellre saker på andra platser.

När det gäller kläder så är jag inte av samma åsikt som dig Madeleineh utan jag tror och känner mig rätt övertygad om att kläder har en mycket stor del i genusdebatten. Inte kläderna i sig utan snarare de budskap de bär med sig vilket påverkar hur barnen bemöts av andra. Flickor klädda som traditionella flickor får ett helt annat bemötande än flickor klädda i mer traditionella "pojkkläder" (usch vilket otrevligt ord!). På samma sätt bemöts pojkar iklädda "pojkkläder" på ett helt annat sätt än pojkar som kläs i mer traditionella "flickkläder" (jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte i stunder finner bättre ord...) Jag gör hela tiden ett mycket medvetet klädval till min dotter, eller snarare vid inköpet av kläder. Hon vill ofta kombinera ihop kläder själv. Hon får höra att hon är busig, full av liv, gillar att klättra, är glad, full med humör av alla de slag, etc. Däremot satte jag på henne en tunika en gång och vips fick hon kommentarer om hur söt och gullig hon var. Inte ett ord om henne som person Så jag tycker absolut att kläder spelar en mycket viktig roll i genusdebatten men självklart ingen egen roll. Allt vävs samman och alla delar spelar sin roll.

Ni skriver klokt och bra, även om jag inte hinner läsa så mycket, eller kommentera allt jag vill just nu.

Håller med om att beteende är viktigare än kläder. Eller....ja, kanske.... äeh, beror på. Medvetenhet kring både stort och smått, är viktigast!

Blir själv trött på "snäll" och ffö "duktig".
Igår var jag på träff med någar mammor och ett föräldrapar är väldigt, enligt mig, jobbiga som ständigt använder "snäll", "duktig" och uppmanar dottern om att göra en viss sak för att vara snäll, och "nu var du snäll" och vid ett tillfälle när hon blev ledsen så säger dom, och hänvisar till vår dotter, "titta nu, nu undrar X vad du är för en liten bebis..."
Jag tycker det är så tråkigt, så fantasilöst av dem och jag märker att de helt enkelt inte reflekterar över hur de bemöter sin dotter. Visst, jag kan tycka att ett ord en gång, det gör nog inte så stor skillnad i ett långt liv men att föräldrarna har det sättet, till skillnad från en mormor som säger något någon gång.

...och deras dotter gråter ännu vid varje dagislämning, sedan årsskiftet Men, det är ju normalt, enligt deras dagisfröknar. Ja.... jag märker så tydligt på dessa föräldrar att de lägger stor tilltro till så många andra instanser än sig själva; dagis, BVC, barnmatstillverkarna.

Var tvungen att babbla av mig lite.