Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag var sjukt isolerad när dottern var mellan 4 och 11 månader eftersom hon då mer eller mindre vägrade åka bil. Vi bodde ute på landet då och jag kunde knappt ta mig någonstans... Det var verkligen inte roligt! För mig är det dock inget konstigt att utan problem ha dottern i baksätet men inte vilja ha henne framåtvänd i vagnen. Barn är ju som känt olika och hon tillhör skaran som gillar alla intryck hon tar in men sen kommer smällen hemma och det är tydligt att det blev för mycket för henne. Kanske kommer jag att tänka annorlunda med nästa barn, det beror ju helt på vad det är för individ vi får. Innan vi flyttade dottern bak kändes det nästan omöjligt att ens tänka tanken på att hon skulle sitta där själv men när det var gjort blev det riktigt bra. Så kanske skulle det nu när hon har blivit lite större ändå funka med en framåtvänd vagn Just nu finns det dock ingen anledning då vi alla är nöjda med hur det är idag och så länge vi inte byter vagn. Men man ska väl inte vara så snabb på att säga aldrig 
En annan fråga som jag gärna luftar med er. I det här fallet måste jag verkligen försöka nysta ut vad som är mitt eget ego och inte. Farmor har nu börjat hinta om att hon vill åka på Skansen och liknande med dottern. Dottern älskar farmor och jag litar på att hon gör det bästa för dottern. Ändå känns det så där om jag ska vara ärlig och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att farmor från och till har ett sätt som jag verkligen inte tycker om men det handlar ju i så fall bara i vuxna situationer och har därmed inget med dottern att göra. Jag tror att dottern skulle ha jätte roligt på en utflykt med farmor så egentligen kanske jag redan vet svaret på min fråga... Men samtidigt så känns det så fel att lämna bort henne när varken hon eller vi har något behov av det. Då blir det ju liksom bara för farmors skull. Hon kommer att umgås väldigt mycket med farmor under sommaren då vi delar sommarstuga, så det blir ju naturligt att de umgås även ensamma en del (det är två stugor) så därför känns det onödigt att de också ska åka iväg. Ja, jag vet verkligen inte... Hur tänker ni?
Peap, jag vet vi inte lever riktigt samma liv men det är roligt att diskutera ändå Det fanns en klok kvinna vid signatur Marlene här en gång som skrev de ord jag alltid haft med mig när jag inte vetat hur jag ska göra, då jag inte har barn som en livsstil men ändå vill göra den till trygga barn. "Det ska passa hela familjen". De orden tänker jag alltid på när jag inte vet hur jag ska göra. Saker som är viktiga att göra för mig får vägas mot sonens behov. Naturligtvis har barnen totalt företräde vid behov men jag har gjort saker som många här nog inte kanske skulle gjort. Typ sprungit med barnet i joggingvagn när det skulle sövas framåtvänd vid 6mån ålder, åkt på träningsläger över natten när han var 12mån osv osv. Men som sagt vi är olika, för mig är det ingen option att sitta hemma med mitt barn i flera år för jag ska finnas vid sidan varje sekund. Det är ju inte det du tänker heller men vad jag läst i min utbildning och utöver det finns det liksom inga belägg att man som primär aknytningsperson ska finnas vid barnets sida i alla lägen. Dock måste jag säga att jag bangat på er bilresa. Vi ska till stockholm i slutet av maj och jag bokade tågbiljetter till mig och barnen, mina föräldrar får köra själva. Nu vill mamma också åka tåg vilket är välkommen hjälp men jag kan inte se hur den resan på 50mil i bil skulle gå, varken med stor eller liten.
Skruttpåväg: Inspirerande att du också tänkte att det aldrig skulle gå att ha dottern bak men det gick fint. Vi kanske ska testa att sätta storebrors stol där bak och ha framsätet fritt för babyskydd eller vuxen. Jag vet inte hur du ska göra med skansen. Jag hade nog låtit farmor tagit dottern med sig utifrån min övertygelse att det är så viktigt för barnen med bra relationer till andra vuxna. Förutsatt att du tror hon klarar det och är bra med dottern så. Sen ibland kan jag känna att jag inte vill att farmor och farfar ska ha sonen här för jag stör mig på dem men där tänker jag att jag får skärpa mig och tänka på barnet Man måste ju inte alltid ha ett behov, det kan ju räcka med att dottern har en rolig dag även om hon inte behöver det.
Mina78: Jag började springa efter 6mån och sonen åkte med strax därefter. Vi köpte en begagnad minime av en kollega. Har funkat bra. Jag brukar köra ett pass i veckan med den, mitt distanspass. Tycker det är svårare med kvalitetspass med vagnen som intervaller och även långpass eftersom han blir lite rastlös efter en timme. Det finns nog bättre men de är sjukt dyra nya och jag tycker den funkar bra.
och få morfar eller sin moster bara för sig själv. Händer mycket där mellan 2 och 3 år . . man kan ju mötas på halva vägen om det finns någon gnagande "oro" = du åker med farmor och skruttis till Skansen, men du finns bara där på "jour" så att säga . Farmor och skruttis kan gå på utflykt själva men ni kan mötas upp ibland eller om det skulle behövas för att du är saknad. jag tycker att det är skönt att finnas på rimligt avstånd så att säga...om det behövs.
Skruttpåväg: vilket svar vill du ha? Det som stödjer dig i att låta sommarens umgänge räcka ett tag till, eller det som säger att du ska låta farmor få en stund ensam med barnbarnet?
Ja, nu är ju din dotter 2 år men jag skulle inte släppa iväg vår dotter vare sig mer mormor eller farmor i höst. Nu bor ju vi väääldigt långt ifrån våra respektive föräldrar, så de har ingen stadigvarande relation med vår dotter. Tror det skulle vara skillnad om man bodde i samma ort, men även där skulle jag nog inte låta farmor ta barnet förrän barnet själv önskar det. (Men, vad vet jag!!?? Med mamma och svärmor inpå knuten kanske jag hade slutat amma, sovtränat dottern i eget rum och annat som jag inte gör nu)
Bor ni i Stockholm?
Innebär Skansen-besök en stor apparat med resor etc?
Kan ni inte åka dit allihopa?
Min far vill skjutsa dottern bak på cykeln och bjuda henne på glass i sommar. Det kommer han inte få.
Det fanns en klok kvinna vid signatur Marlene här en gång som skrev de ord jag alltid haft med mig när jag inte vetat hur jag ska göra, då jag inte har barn som en livsstil men ändå vill göra den till trygga barn. "Det ska passa hela familjen". De orden tänker jag alltid på när jag inte vet hur jag ska göra. Saker som är viktiga att göra för mig får vägas mot sonens behov. Naturligtvis har barnen totalt företräde vid behov men jag har gjort saker som många här nog inte kanske skulle gjort. Typ sprungit med barnet i joggingvagn när det skulle sövas framåtvänd vid 6mån ålder, åkt på träningsläger över natten när han var 12mån osv osv. Men som sagt vi är olika, för mig är det ingen option att sitta hemma med mitt barn i flera år för jag ska finnas vid sidan varje sekund. Det är ju inte det du tänker heller men vad jag läst i min utbildning och utöver det finns det liksom inga belägg att man som primär aknytningsperson ska finnas vid barnets sida i alla lägen. Dock måste jag säga att jag bangat på er bilresa. Vi ska till stockholm i slutet av maj och jag bokade tågbiljetter till mig och barnen, mina föräldrar får köra själva. Nu vill mamma också åka tåg vilket är välkommen hjälp men jag kan inte se hur den resan på 50mil i bil skulle gå, varken med stor eller liten.
Själv har jag inte så mycket av en fråga till er utan mer en liten oro (?) inför kommande långa bilresa, och det som väntar vid målgången; släkt vi inte sett på länge. Har säkert tagit upp det här i tråden tidigare men min mor är ju (tyvärr 
) inte positivt inställd till min låååång amning. Själv tycker jag inte på långa vägar att jag är en långtidsammare men våra nu 17 månader.
Hur som helst, är trygg i vad vi gör och hur vi lever men jag är lite nervöstspänd pirrig inför detta stundade möte.
. Vad jag upplever nu med min äldsta - snart 3½, hjälp vart tog tiden vägen - som är väldigt skönt är att han själv tar initiativ till "självständighet" . Han säger till att han vill gå iväg med morfar själv, han säger att han vill gå till förskolan och är fullt medveten om att jag eller hans pappa eller lillebror inte är där, etc. Jag vet att han har förmågan och dessutom alltid talar om när något inte är bra. Då känns det lätt att "släppa iväg". Det är så att säga på hans villkor och jag vet att han är medveten om att han kan påverka. Han kan säga till morfar om de är iväg att nu vill jag hem.....om han vill det. Lillebror är inte alls där ännu och känner lite större oro inför hans förskolestart till hösten.....men han kommer ju i alla fall att ha storebror där.......men, ja, lite oro känner jag allt .
barn är inte till för farmor utan tvärtom skull det stå.
Idag är det en närhetstörstande 5-veckors baby här. Bara tutte o sova nära mig duger så det är soffan o sjalen som gäller Hans mage har blivit bättre när jag slutade med komjölk, bättre två dygn är kanske tidigt att ropa hej men ändå.