Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Madeleinh: bra att komjölken, eller frånvaron av den, gjort susen.
Dagis kom i bilden medtanke på att finnas där för barnet eller ej, vems initiativ det är att vara ifrån barnet, vems initiativ det är till att börja på dagis (eller åka till Skansen)
. Vad jag upplever nu med min äldsta - snart 3½, hjälp vart tog tiden vägen 
- som är väldigt skönt är att han själv tar initiativ till "självständighet" . Han säger till att han vill gå iväg med morfar själv, han säger att han vill gå till förskolan och är fullt medveten om att jag eller hans pappa eller lillebror inte är där, etc. Jag vet att han har förmågan och dessutom alltid talar om när något inte är bra. Då känns det lätt att "släppa iväg". Det är så att säga på hans villkor och jag vet att han är medveten om att han kan påverka. Han kan säga till morfar om de är iväg att nu vill jag hem.....om han vill det. Lillebror är inte alls där ännu och känner lite större oro inför hans förskolestart till hösten.....men han kommer ju i alla fall att ha storebror där.......men, ja, lite oro känner jag allt .
Tack för era tankar kring en eventuell Skansen-utflykt! Det hela började egentligen med att vi frågade farmor om hon kan ha jour kring den kommande förlossningen (är ju länge kvar men bäst att vara förberedd 
). Det ville hon självklart men då började hon också komma med kommentarer att det är bra om de övar sig på att vara själva tillsammans... Jag är inte så övertygad om att det är bästa vägen att gå. Dottern är väldigt mammig men kan mer än gärna hänga med på mindre utflykter med mormor, morfar eller farmor, som till sandlådan, ut på tomten å kratta osv. Men jag tror att hon vill ha säkerheten att vi är där i krokarna, eller så är det jag som vill ha den säkerheten . Jag tror att det är en bättre approach att vi alla umgås mycket med farmor och gör roliga saker allihopa där jag och pappa kan finnas i bakgrunden och fokus läggs på deras relation. Det har funkat alldeles utmärkt hittills och hon fullkomligen älskar sina far- och morföräldrar. Kanske skulle en dag på Skansen funka fint men jag ser absolut en risk att hon blir lite trött (farmor har verkligen inte förmågan att läsa henne när hon går in i stadiet övertrött utan ser det snarare som att hon piggnar till lite extra) och då kan det gå väldigt tokigt och då vill hon bara ha mamma.
Utflykten innebär väl en resa på knappt 45 min enkel väg och efterom hon inte är van att sova i vagn (eller sova utan mamma eller pappa förutom på dagis) så känns det lite svårt att få ihop det hela eftersom hon fortfarande är beroende av att sova en timme eller två mitt på dagen. Hon är ju inte någon underbar unge i bilen när hon blir trött direkt... Nä, jag tror nog att vi får dra på Skansen alla tillsammans och där kan farmor och dottern gå iväg lite smått tillsammans så som Frösöblomster föreslog.
Vi har helt plötsligt fått jobbiga lämningar på förskolan. Jag och maken vet inte hur vi ska ställa oss till det. Å ena sidan vill jag respektera sonens känslor å andra sidan måste han gå där. Jag vet att ni tänker att han kan ju vara hemma med mig som är föräldraledig, men det går inte. Jag jobbar när lillebror sover och ofta tar jag med mig honom till jobbet och han får vara med där, t o m möten har han ammat sig eller sovit sig igenom. Jag jobbar som VD på ett företag med över 200 anställda, det finns inte mycket utrymme för annat än barnen och jobbet. Den lilla kan jag fortfarande ta med mig överallt och eftersom han sover såpass mycket på dagarna kan jag också jobba hemifrån.
Nu efter påskhelgen ville inte storebror till dagis. Han gick med på att sätta sig i bilen, väl där ville han inte lämna pappa. Han bara satt i pappas knä. Personalen trycker på att pappa ska gå och lämna sonen (gråtandes antar jag) och menar att det är pappa som har gjort situationen sådan. Att det är pappan som inte kan lämna sonen och att sonen då lär sig att han kan dra ut på lämningen?! Alltså jag vet inte. Det hör också till saken att maken och jag inte riktigt litar på personalens kompetens angående barns integritet och känslor. Minns ni att jag berättade om att de inte har någon inskolning men att vi insisterade? Alltså nånstans bottnar det i att vi har lite olika syn på det här med trygghet och bekräftande av känslor. För oss är det oerhört viktigt att bekräfta sonens känslor, att ta honom på allvar, det känns inte som att man gör det om man förväntar sig och tycker att det är normalt att barn lämnas gråtande av sina föräldrar. Idag tog lämningen över en och en halv timme! SÅ ska det väl inte vara? Under tiden pressar personalen sonen och hans pappa, pratar över huvudet på sonen osv. Pappan går t o m i konflikt med personalen!
Vad ska vi göra? Storebror är ju inte pytteliten längre heller och jag vet att han trivs med andra barn och han har flera gånger förut pratat om dagis och att han tycker om dagis. Är detta bara på grund av påskhelgen hemma eller ska vi byta daigs?
När vet man om det "bara" handlar om separationsångest eller när vet man att barnet inte trivs på just DET dagiset?
Usch, jag blir så ledsen för hans skull....
Gällande dessa långresor i bil kan jag bara dela med mig av våra erfarenheter då vi åker 65 mil enkel väg 3-5 gånger per år.
När dottern var mindre hatade hon fullkomligen att åka bil! Vi kunde bara åka när hon sov, vilket hon tack och lov gjorde en hel del då Men vi ställde in oss på låååång restid och har alltid kommit fram utan skrik och gråt. Men det blev många och ibland även väldigt långa pauser men fram kom vi alltid.
Nu på slutet funkar bilåkande faktiskt superbra! I mars åkte vi till fjällen på dagtid tur och retur, hon var vaken nästan hela tiden och glad som bara den. Men den som åker bak med henne får ju inte direkt vila i bilen 
. Vi läser sagor, sjunger, tittar på lastbilar och annat som vi passerar, stannar och lyxar till det med en glass, lyssnar på musik, kollar in Alfons och Pippe på telefonen, ja allt som vi bara kan komma på. I helgen åkte vi till mina föräldrar (65 mil enkel väg) men då åkte vi strax innan sovdags för henne och då kan ju även den som sitter bredvid henne ta det ganska lugnt efter hon har somnat. Visst är det lite drygt att köra på senkvällen/natten men det är samtidigt rätt skönt att hon sover. Det hade gått alldeles utmärkt om det inte hade varit för att hon 10 mil innan vi var framme fick magsjuka och började kräkas för fullt... 
Men vi tog oss fram till slut även om det inte luktade mumma i bilen direkt!
Så det går att åka bil långt utan att det behöver innebära att barnen blir ledsna. Jag tror att det mest hänger på vilken inställning man har som förälder. För oss är det viktigt att kunna åka bil långt eftersom mina föräldrar bort 65 mil bort och att vi har 2 hundar, så flyg är inte direkt det ultimata... Därför har vi också varit noga med att dottern i princip aldrig ska behöva vara ledsen i bilen, resorna ska vara roliga och vi stannar så ofta vi behöver. Men om man har inställningen som min bror och hans fru, nämligen att barnen (de har två i åldrarna 3 och 5 drygt) ska sitta själva i baksätet, inte bråka, vara förhållandevis tysta och mamma och pappa ska kunna spendera hela resan med att prata med varandra eller vila, ja då är jag inte förvånad över att hela familjen faktiskt avskyr att åka på bilresor, till och med de som bara är knappa 10 mil...
På tal om bil. Påskafton var vi hela familjen hos svärisarna, 3mil bort. Lillkillen har ju fortfarande sina skrikiga och lesna kvällar. Vi försökte allt vad vi kunde att få honom i sömn så vi skulle kunna åka hem samtidigt som vi parererade storebrors sovtid på kvällen. Han vaknade dock vid alla försök så till slut gav jag mig och tog pendeln in till stan. Lillen vrålade för full hals i sjalen i 20min förutom då han hetsåt vid bröstet, försökte lugna honom där. Hem kom vi iaf med en småstressad mamma (blir det av skrik bland folk) och han fick vara hos mig. Jag vet inte, men det känns som det är allt jag kan göra när han är så ledsen och otröstbar, ha honom hos mig. Igår testade vi napp (han är 6v nu och amningen fungerar så jag gjorde ett försök). han blev jättelugn och fick ut sina gaser på ett annat sätt så jag tror tyvärr jag får omvärdera nappsynen här, mår han bra av den får han ha den. Vi får se ikväll helt enkelt.
Skruttpåväg: Hoppas du har rätt i att alla barn kan åka bil, just nu kan vi ju inte det på kvällen med den lilla. Han måste sova djupt för att vi ska få över honom i babyskyddet. Det är svårt att distrahera en sexveckors men jag hoppas det kommer, vi måste inte åka bil nu. Jag tror du har helt rätt i ditt tänk med farmor. Min son har tillbringat mycket tid med min mamma då hon varit här. De har en väldigt nära relation tycker jag, han är trygg med henne och det var inga problem när jag var på förlossningen. Första gången han sov med någon annan. Mamma är dock lyhörd för hans känslor och det är det viktigaste. Farmor och farfar är inte på samma sätt, de är inte lyhörda på mammas sätt och vi kanske lämnade honom hos dem för tidigt själv? Svårt att veta vad som är vad.
msKitten: Finns det ngn i personalen som det vgår bättre med? Min son är bara glad vid lämningarna med en av fröknarna....jag vet inte om du ska byta dagis men det känns viktigt att man ändå har nån form av förtroende tänker jag. Alla ställen har ju för och nackdelar men grunden måste ju vara bra. Har ni ringt och frågat hur det gått efter ni lämnat?
msKitten:
Vad säger han själv?
Det var en grymt jobbig tid!
ms Kitten: Hur gammal är han? Om han är tillräckligt gammal för att prata för sin egen del så är ju Frösöblomsters fråga mycket intressant.
Personligen har jag svårt att tro att han helt plötsligt skulle känna att han kunde börja dra ut på lämningen med pappa och att det är pappa som är källan till problemet... Jag köper inte personalens förklaring alls! Något är ju fel, det är ju bara frågan om vad...
Det var en grymt jobbig tid!