Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag tycker att det är kul att storebror kallar sin fröken Barbara för Barbapappa, hehehe
MsKitten: Underbart! 
Jag har haft en jättejobbig kväll med storebror. Han har så hett temperament och blir ARG ARG ARG. Till slut brast det för mig, jag tog ner honom från hans matstol och skrek på honom. Innan det hade han skrikit och kastat sig på golvet och kastat bestick och tallrikar och rubbet på golvet HELA KVÄLLEN. Jag mår så himla dåligt, jag tror att han blev rädd för min reaktion. Han började andas snabbt och la sina små händer på mina axlar och sa: "fölåt mamma" Då höll jag på att gå sönder. Alltså, hur är det möjligt att han, av alla människor, kan göra mig så arg att jag tappar fattningen?
Jag vill inte att han ska ha skuldkänslor. Jag vill inte ge honom ansvaret för att jag ska vara glad, vilket jag tolkar hans "fölåt" som. Usch jag mår så dåligt nu. Han förstår väl knappast innebörden i ordet förlåt? Det sa han nog bara för att jag skulle sluta vara arg. Jag bad om ursäkt sen och sa förlåt till honom, då sa HAN förlåt igen och la till: "mamma du blir jättearg på mig, jag blir jätteledsen då". AAAAAAAAAAAA måste det vara så svårt att vara förälder!!!
Det bästa när det runnit över är att förklara sina skuldkänslor på en gång, precis som din lilla son försökte göra för dig också när han sa förlåt. Förlåtelsen är det viktigaste man har i en familj, det blir fel ibland (förhoppningsvis inte så ofta från oss föräldrar...;) men det går nog oftast att reparera med lite kärlek och paus. Skuldkänslor kan leva kvar länge om man inte tar upp och dammar av dom på en gång, enligt min filosofi... =)
Känslor är något alla förstår, i alla åldrar, men kanske inte lika komplext och finstilt som man gör när man är vuxen..
Jag tror vi pratat om detta innan men jag frågar igen. Min tvååring har aldrig haft napp tidigare, nån period har han lekt med dem. För några dagar sedan hittade han en med en pingvin på som han kallar pingu-nappen. Den har han velat ha vid flera tillfällen, han frågar helt plötsligt efter pingu-napp. Det har vid några tillfällen varit då han trillat eller nåt liknande. Jag har då försökt krama honom istället och trösta honom så, prata med honom men det är pingunappen han vill ha. Igår tog han upp det när vi skulle ut eller göra nåt annat och då sa jag att vi får leta efter nappen när vi kommer hem för nu ska vi ju iväg. Han accepterade det.
Jag blir lite förvirrad. Jag har fram till igår gett honom nappen när han vill ha den, inte lagt mig i utan tänkt att om vi inte gör det till en grej tröttnar han. Men igår när han ville ha den då han var lite ledsen började jag såklart fundera vad det handlar om. Ska tillägga att vi ser en del på Pingu, han tycker väldigt bra om de programmen. Jag tänker att han kanske likagärna skulle kunna ha ett gosedjur i pingu-form ? Att det är själva pingvinen som är lite kär för honom snarare än nappen eftersom han inte ber om napp utan just pingu-napp. Eller är det att han ser barnen på dagis ha eller att vi gett lillebror vid några tillfällen? (Lillebror vägrar för övrigt nu när han fattat att det inte är tutte 
)
Hur har det blivit för er andra med stora barn som helt plötsligt velat ha napp?
Jag tror vi pratat om detta innan men jag frågar igen. Min tvååring har aldrig haft napp tidigare, nån period har han lekt med dem. För några dagar sedan hittade han en med en pingvin på som han kallar pingu-nappen. Den har han velat ha vid flera tillfällen, han frågar helt plötsligt efter pingu-napp. Det har vid några tillfällen varit då han trillat eller nåt liknande. Jag har då försökt krama honom istället och trösta honom så, prata med honom men det är pingunappen han vill ha. Igår tog han upp det när vi skulle ut eller göra nåt annat och då sa jag att vi får leta efter nappen när vi kommer hem för nu ska vi ju iväg. Han accepterade det.
Jag blir lite förvirrad. Jag har fram till igår gett honom nappen när han vill ha den, inte lagt mig i utan tänkt att om vi inte gör det till en grej tröttnar han. Men igår när han ville ha den då han var lite ledsen började jag såklart fundera vad det handlar om. Ska tillägga att vi ser en del på Pingu, han tycker väldigt bra om de programmen. Jag tänker att han kanske likagärna skulle kunna ha ett gosedjur i pingu-form ? Att det är själva pingvinen som är lite kär för honom snarare än nappen eftersom han inte ber om napp utan just pingu-napp. Eller är det att han ser barnen på dagis ha eller att vi gett lillebror vid några tillfällen? (Lillebror vägrar för övrigt nu när han fattat att det inte är tutte 
)
Hur har det blivit för er andra med stora barn som helt plötsligt velat ha napp?
Hon snor rätt friskt men är också medveten om att de inte är hennes och är därför också rätt snabb på att ge tillbaka dem. Jag ser också att hon har blivit mer och mer intresserad av gossedjur, ibland ska dom med när vi ska sova, när vi ska på promenad eller till affären. Napp får hon inte men gossedjuren får hon själv bestämma när hon vill ha och inte. Dock förstår jag din känsla när han börjar fråga efter den när han är ledsen. Jag har nog inget svar på hur jag skulle göra eftersom vi aldrig har varit i den situationen men jag känner iaf igen fenomenet att intresset för napp eller gosse har ökat nu när hon är större. I vårt fall tror jag nästan uteslutande att det handlar om barnen på dagis. Alla andra har napp och går med dem i princip jämt, såväl inne som ute. Många har även ett gossedjur som är deras ständiga följeslagare. Vi testade att ha med en av hennes nallar till dagis men den slängdes alltid iväg så fort hon hittade något att leka med och sedan rörde hon den aldrig..
Apropå kläder till pojkar och flickor;
svt.se/2.27170/1.2414918/egmonts_nya_tjejiga_och_killiga_magasin_for_barn
Vad säger ni om det?
hur gör man med det sen?