Me like coffee

Äldre 24 Aug 13:09

3559 svar

AP-snack & babbeltråd

Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.

k girl

Äldre 18 May 21:33

#1431

Me like coffee skrev 2011-05-18 11:26:15 följande:

Till en helt annan sak som jag har funderat lite över men som jag tack och lov inte har ställts inför ännu.

Det gäller läkarundersökningar, blodprov och annat som många barn tycker är väldigt jobbigt (och även föräldrarna). Jag satt nämligen i väntrummet hos läkaren för att ta blodprover och före mig var det ett barn som skulle ta blodprover. Barnet var så rädd och så ledsen medan mamman höll fast (jag såg inte men utifrån vad barnet ropade mellan sin gråt så fick jag iaf den bilden) och sköterskan upprepade mantrat "det går bra, det är snart över".

Jag mådde så dåligt! Jag har ju absolut ingen aning om situationen men jag mådde verkligen dåligt då det kändes som om ingen i rummet faktiskt bekräftade barnets känslor utan istället försökte få det snabbt överstökat. Jag dömmer dom verkligen inte för det heller då hela situationen känns väldigt svår och jag vet verkligen inte hur jag skulle tänka i en sådan situation.

Min första tanke är att det ska vara helt nödvändigt att proverna tas, annars tror jag vi skippar det. Men å andra sidan tar man nog inte så många blodprov på barn om det inte är absolut nödvändigt... Min andra tanke är att jag vill bekräfta mitt barns känsla inför situationen och verkligen visa att jag förstår känslorna bakom men ändå förklara att det är nödvändigt för att...

Hur tänker ni? Hur långt skulle ni gå för att "få det överstökat"? Vad skulle få er att inte ta provet? Hur bäddar man för att det inte blir en katastrofupplevelse? Hur gör man för att inte "köra över" barnet?

Jag är glad att det inte har varit aktuellt hos oss ännu men det känns ändå väldigt viktigt att veta hur jag vill hantera situationen innan vi är där. För det kommer ju att ske någon gång.

Vi hamnade ju i en liknande situation när vi var med vår son till läkaren för några veckor sedan. Jag beskrev ju hela situationen då, den borde finnas några sidor tillbaka, men det var hur som helst helt fruktansvärt. Som förälder kände jag mig framför allt överrumplad - och det är S V Å R T att säga ifrån till vårdpersonal, upplever jag, trots att jag är en vårdvan person.

Jag gick ju i efterhand för att framföra klagomål på läkaren och fick senare veta att han försvarade sig med ett "barn gråter ju när de är hos läkaren". Samtidigt var vi ju hos en annan läkare bara en vecka innan, som gav oss tid att trösta och lugna och som verkligen tog sig tid att leka fram en kontakt med sonen så att han fick lyssna på hjärta osv. Jag tror att hur man närmar sig hela situationen skiljer sig mycket från läkare till läkare / personal till personal - och konstaterar att det kan vara förbaskat tufft att protestera när man befinner sig i situationen och med en läkare som med en läkares arrogans agerar som om allt är i sin ordning.

Och med det skulle jag nog säga att det som krävs är framför allt GOTT OM TID för att lugna, ge barnet tid att känna sig tryggt och få en viss tillit till personalen. Och sen personal som är lyhörd. Hålla fast - nja, jag vet inte, det känns som om det är bäddat för katastrof. Hellre komma tillbaka vid ett senare och bättre tillfälle (utsövd, mätt etc) istället.

Me like coffee

Äldre 19 May 09:54

#1432

k girl skrev 2011-05-18 21:33:15 följande:

Vi hamnade ju i en liknande situation när vi var med vår son till läkaren för några veckor sedan. Jag beskrev ju hela situationen då, den borde finnas några sidor tillbaka, men det var hur som helst helt fruktansvärt. Som förälder kände jag mig framför allt överrumplad - och det är S V Å R T att säga ifrån till vårdpersonal, upplever jag, trots att jag är en vårdvan person.

Jag gick ju i efterhand för att framföra klagomål på läkaren och fick senare veta att han försvarade sig med ett "barn gråter ju när de är hos läkaren". Samtidigt var vi ju hos en annan läkare bara en vecka innan, som gav oss tid att trösta och lugna och som verkligen tog sig tid att leka fram en kontakt med sonen så att han fick lyssna på hjärta osv. Jag tror att hur man närmar sig hela situationen skiljer sig mycket från läkare till läkare / personal till personal - och konstaterar att det kan vara förbaskat tufft att protestera när man befinner sig i situationen och med en läkare som med en läkares arrogans agerar som om allt är i sin ordning.

Och med det skulle jag nog säga att det som krävs är framför allt GOTT OM TID för att lugna, ge barnet tid att känna sig tryggt och få en viss tillit till personalen. Och sen personal som är lyhörd. Hålla fast - nja, jag vet inte, det känns som om det är bäddat för katastrof. Hellre komma tillbaka vid ett senare och bättre tillfälle (utsövd, mätt etc) istället.

Jo, jag kommer ihåg det du skrev! Och precis så är det ju, jättesvårt att i situationen faktiskt agera så som man i efterhand skulle ha önskat. Det är verkligen inte lätt att sätta sig emot en läkare när de befinner sig i sin miljö.

Gott om tid tror jag är ett super tips. Det har jag märkt med dottern i andra situationer många gånger. Hon behöver bara landa så är det mycket lättare sen.

Vi hade förövrigt en situation hemma med en sticka i foten. Det blev infekterat och till slut fick vi hålla fast dottern med all kraft för att få ut den. Det spelade verkligen ingen roll hur vi än gjorde, hon bara gallskrek och kastade sig runt när vi bara ville titta på foten

I det läget är jag dock glad att vi var hemma och inte behövde göra detta på en helt främmande plats med främmande människor. Men hon kommer mycket väl ihåg stickan i foten, hur ont det gjorde och pratar ganska ofta om det fortfarande trots att det är tre veckor sedan. Usch vad jag kände mig hemsk då

Jag vet ju att det är det bästa men det vet ju inte hon och jag undrar verkligen hur hon upplevde det... Men som sagt, det fanns verkligen ingen annan utväg till slut.

chokladkaffe

Äldre 19 May 11:05

#1433

Frösöblomster: Vad härlig berättelse. Det är ju som du säger, goda tider kommer och går.

Jag har så himla svårt bara att känna mig tillräcklig med bägge barnen. Det slog mig som en blixt från en klar himmel igår att det är vad min noja för att ha bägge handlar om. Vi var på dagisutflykt med stora, lilla var med och höll låda i sjalen. Stora sprang omkring och jag kände mig så otillräcklig när jag sprang efter stora, lilla skrek och de andra var två vuxna på två barn eller en vuxen per barn. Till slut fick jag gå och amma lilla i lugn och ro och det bara slog mig, jag måste sänka mina krav på mig själv och barnen. Klart en tvååring springer hej vilt och vill titta på allt, klart liten blir ledsen om han får äta i farten hela tiden när mamma springer omkring. Klart inte förskolepersonalen tittar snett på mig för jag lämnar stora till dem under en utflyktsdag. Jag vet inte varför jag har så svårt att bara lugna ner mig och ta saker när de kommer. Jag har nog lite rester kvar av nån sorg efter enbarnstiden då jag alltid kunde finnas för min lilla. Nu får de dela och även om jag är övertygad om att de kommer att uppskatta varandra, att jag räcker ändå så är det svårt att få in. Det är stor skillnad på att ha ett och två barn på vissa sätt, hur man kan uppmärksamma dem är ett.

Flickan och kråkan

Äldre 19 May 11:09

#1434

Me like coffee skrev 2011-05-19 09:54:15 följande:

Jo, jag kommer ihåg det du skrev! Och precis så är det ju, jättesvårt att i situationen faktiskt agera så som man i efterhand skulle ha önskat. Det är verkligen inte lätt att sätta sig emot en läkare när de befinner sig i sin miljö.

Gott om tid tror jag är ett super tips. Det har jag märkt med dottern i andra situationer många gånger. Hon behöver bara landa så är det mycket lättare sen.

Vi hade förövrigt en situation hemma med en sticka i foten. Det blev infekterat och till slut fick vi hålla fast dottern med all kraft för att få ut den. Det spelade verkligen ingen roll hur vi än gjorde, hon bara gallskrek och kastade sig runt när vi bara ville titta på foten

I det läget är jag dock glad att vi var hemma och inte behövde göra detta på en helt främmande plats med främmande människor. Men hon kommer mycket väl ihåg stickan i foten, hur ont det gjorde och pratar ganska ofta om det fortfarande trots att det är tre veckor sedan. Usch vad jag kände mig hemsk då

Jag vet ju att det är det bästa men det vet ju inte hon och jag undrar verkligen hur hon upplevde det... Men som sagt, det fanns verkligen ingen annan utväg till slut.

Det handlar ju om vilken situation man befinner sig i. Ska man vaccinera eller något liknande mer rutinmässigt, så är det ju verkligen inget problem att vänta och ta just en massa tid. Problemet blir ju när något faktiskt är nödvändigt och tiden inte riktigt finns. Även jag som vuxen tycker vissa saker är väldigt obehagliga och även smärtsamma men jag vet ju vad alternativet är. För hoppningsvis råkar man inte ut för någon idiotläkare (vi har faktiskt haft väldigt positiva erfarenheter) och så får man tvinga på ett så värdigt sätt som möjligt så att säga.

Appropå stickor. Vår äldsta har fått ett par stickor och han gillar verkligen inte att man tar bort dem. Vi brukar försöka ta bort dem när man ser att de inte sitter så ytligt utan det finns risk för just infektion.........vi har lyckats förhandla med honom då eftersom tiden har funnits. Varit noga med att visa vad vi gör och att vi absolut inte gör något utan att säga till eller gör något annat än det vi säger. Säger vi att vi exemeplvis bara ska titta, så gör vi bara det.

Me like coffee

Äldre 19 May 12:24

#1435

Flickan och kråkan skrev 2011-05-19 11:09:33 följande:

Appropå stickor. Vår äldsta har fått ett par stickor och han gillar verkligen inte att man tar bort dem. Vi brukar försöka ta bort dem när man ser att de inte sitter så ytligt utan det finns risk för just infektion.........vi har lyckats förhandla med honom då eftersom tiden har funnits. Varit noga med att visa vad vi gör och att vi absolut inte gör något utan att säga till eller gör något annat än det vi säger. Säger vi att vi exemeplvis bara ska titta, så gör vi bara det.

Ja, det tycker jag är jätteviktigt! Att man gör det man faktiskt har sagt att man ska göra. I vårt fall blev det dock snabbt infekterat och hon grät när hon satte foten i backen

Allt hon gjorde blev liksom fel och hon blev ledsen bara vi nämnde stickan, eller av att hon skulle använda foten men inte kunde. Infektionen kom ju av att vi försökte invänta henne, förklara och förhandla men helt utan framgång. Hon vägrade i sten! I det läget kändes det verkligen inte roligt att gå emot hennes vilja eftersom det handlar om hennes egen kropp, men vad gör man? Hellre tar jag bort den hemma än väntar tills det blir så illa att man behöver åka in för en sticka i foten... Men jag kände mig verkligen som en urusel förälder

Flickan och kråkan

Äldre 19 May 12:39

#1436

Me like coffee skrev 2011-05-19 12:24:36 följande:

Ja, det tycker jag är jätteviktigt! Att man gör det man faktiskt har sagt att man ska göra. I vårt fall blev det dock snabbt infekterat och hon grät när hon satte foten i backen

Allt hon gjorde blev liksom fel och hon blev ledsen bara vi nämnde stickan, eller av att hon skulle använda foten men inte kunde. Infektionen kom ju av att vi försökte invänta henne, förklara och förhandla men helt utan framgång. Hon vägrade i sten! I det läget kändes det verkligen inte roligt att gå emot hennes vilja eftersom det handlar om hennes egen kropp, men vad gör man? Hellre tar jag bort den hemma än väntar tills det blir så illa att man behöver åka in för en sticka i foten... Men jag kände mig verkligen som en urusel förälder

Fast det är du ju inte då. Som förälder har man ju trots allt yttersta ansvar. Vi försöker också att värna barnens kroppsliga integritet men trots allt är de bara 2 respektive 3 år, de har inte alltid förmågan att fatta ett beslut som är OK för dem själva.....de har varken kunskapen eller erfarenheten. Vissa saker är ju så lätta som bad, hårklippning, påklädning etc. Det har ju ingen betydelse om de ser ut som vildvuxna ogräs, men när de kommer till sjukdom, medicinering etc. så tvekar jag inte att ta det ansvar som jag anser att vi måste ta. Det är ju det vi som föräldrar finns där för. Det är ju till viss del samma sak när man exempelvis lyfter bort ett barn från en situation. Även om det inte gör ont så är det ju inte alltid helt ovanligt att barnet inte vill vare sig bli bortlyft eller hanterad = ingen kontroll på vart det blir förflyttat. Jag som vuxen fattar beslutet att det inte är ok att sitta och kasta sand på någon annan eller stanna kvar och gunga när storebror behöver gå på toaletten och bajsa etc. och lyfter bort. Det är ju också en del av att vara just förälder, att faktiskt ta beslut som inte alltid är så lätta. Det är ju sällan särskilt roligt att vara den som ska bestämma över någon annan, men fortfarande måste jag ju det om jag tar mitt föräldraansvar. Det man får göra är ju att bekräfta det barnet känner, och försöka vara så trygg och lugn som möjligt. Att vara ärlig med barnet och förklara och resonera så långt det är möjligt.

Så ser jag på det hela. Men pest är det

.

Me like coffee

Äldre 19 May 13:37

#1437

Flickan och kråkan skrev 2011-05-19 12:39:15 följande:

Fast det är du ju inte då. Som förälder har man ju trots allt yttersta ansvar. Vi försöker också att värna barnens kroppsliga integritet men trots allt är de bara 2 respektive 3 år, de har inte alltid förmågan att fatta ett beslut som är OK för dem själva.....de har varken kunskapen eller erfarenheten. Vissa saker är ju så lätta som bad, hårklippning, påklädning etc. Det har ju ingen betydelse om de ser ut som vildvuxna ogräs, men när de kommer till sjukdom, medicinering etc. så tvekar jag inte att ta det ansvar som jag anser att vi måste ta. Det är ju det vi som föräldrar finns där för. Det är ju till viss del samma sak när man exempelvis lyfter bort ett barn från en situation. Även om det inte gör ont så är det ju inte alltid helt ovanligt att barnet inte vill vare sig bli bortlyft eller hanterad = ingen kontroll på vart det blir förflyttat. Jag som vuxen fattar beslutet att det inte är ok att sitta och kasta sand på någon annan eller stanna kvar och gunga när storebror behöver gå på toaletten och bajsa etc. och lyfter bort. Det är ju också en del av att vara just förälder, att faktiskt ta beslut som inte alltid är så lätta. Det är ju sällan särskilt roligt att vara den som ska bestämma över någon annan, men fortfarande måste jag ju det om jag tar mitt föräldraansvar. Det man får göra är ju att bekräfta det barnet känner, och försöka vara så trygg och lugn som möjligt. Att vara ärlig med barnet och förklara och resonera så långt det är möjligt.

Så ser jag på det hela. Men pest är det

.

Nä, visst. Jag VET ju att det jag gjorde var rätt i den situationen men KÄNSLAN av att vara urusel blir inte mindre för det

Det är ju aldrig roligt att se sitt barn bli helt hysteriskt ledsen även om jag vet att det är det bästa i slutändan. Men det är ju så föräldraskapet är. Min dotter får prova sig fram när det gäller det mesta och precis som du skriver så spelar ju vissa saker, så som hårklippning, tvätt osv, mindre roll om de görs just nu eller om vi väntar och därmed respekterar barnets vilja. Men när det gäller medicin så kan vi ju tänka steget längre än vad de kan (tack och lov!!

) men det blir ju liksom inte superkul ändå... Det gäller ju att hålla isär viljan och behovet i dessa fall och göra en bedömning i varje enskilt fall.

Jag är liksom inte ute efter att aldrig behöva gå emot mitt barn i dessa lägen, för jag vet ju att det måste göras för mitt barns absolut bästa välmående. Däremot är jag intresserad av att diskutera känslan som kommer i och med det, om det finns bra tillvägagångssätt där barnet kan få lite mer förståelse för vad det är som händer och varför. Nu är ju dottern bara 2 år så hon kopplar ju liksom inte allt ännu. lite lättare kanske det blir med åldern också då man mer kan förklara vad som är bäst i slutändan.

Makadam

Äldre 20 May 13:10

#1438

Åh, behöver skriva av mig (med ammande pigg dotter i famnen ska försöka stava och formulera mig

Haft mina föräldrar på besök, behöver jag säga mer...?

de har inte träffat dottern på 9 mån och de tror visst att hon ska hoppa upp i famnen på dem.
min mor är väldigt noga med katter o hundar och låta dem komma till henne och hlsa, men min dotter , som sitter uppflugen i min famn och kramar mig hårt - henne ska de prata bebisspråk med, spela Allan, be henne göra diverse "cirkus"-konster, trycka upp böcker och digitalkamera i ansiktet. Jag försöker förklara fint att det nog blir lite mycket på en gång men de verkar inte fatta nåt. De lugnar sig en stund men sen sätter de igång ungefär som "amen, kom igen nu X". Dottern är fortfarnde hos mig, hårt kramande om sin mamma. Jag pratar på med mina päron om ditt och datt men de kan liksom inte släppa att de tycker att hon ska bekräfta dem, och så bara måste min pappa ta på henne och jag fräser till att han ska sluta och gör likadant tillbaka och frågar om de vill att främmande människor ska göra så på dom? Min mamma menar att det är skillnad på storlek. (Underförstått, med mindre människor är det OK att tränga sig på det fysiska sfären)
Dom fattar ingenting, vrider på allt så att det ska handla om DOM, dom känner att dom får pekpinnar, min pappa fräser att han är minsann si och så gammal och vill inte ha förmaningar. (!!!???)
Jag blir så j-a trött. HUR SVÅRT SKA DET VARA??

Makadam

Äldre 20 May 13:12

#1439

just det, det var ju viktigt för min mamma att poängtera att det var jag som höll i dottern.
Att jag i det läget ens behövde kommentera att jag känner dotter (näe..?? lite bättre och att hon höll hårt i mig, kändes som svar nog på hur oförstående mina föräldrar är.

chokladkaffe

Äldre 20 May 15:02

#1440

Jag vet inte hur många som har syskon i den här tråden men jag börjar testa här

Min lilla trivs inte så ypperligt i sjal som jag önskade. Hela min plan om att ha stor i sulky och liten i sjal börjar bli sådär. Dessutom såg jag framför mig hur jag lekte på lekplatsen med stora och hade lilla i sjal. Inte heller att tänka på direkt, jag tycker det är svårt att sitta på huk och sen komma upp, klättra omkring med lilla i sjal. Känns också svårt att böja sig och trösta stora när han trillar vilket slutar med att jag mest står och klappar honom på huvudet som tröst

Lade liten i sulkyn igår och han låg jättenöjd och tittade sig omkring. Jag är inte van vid barn som ligger på rygg och är nöjda, stora har ju aldrig gjort det. Jag funderar på alternativ, stora är för vild och liten för ståbräda. Syskonvagn känns hysteriskt, kanske en som lilla ligger under, tydligen har man ögonkontakt fast upp och ner men jag vet inte. Jag har svårt för tanken på liten i nåt annat än sjal/sele men om han inte gillar det är det ju inte att följa hans behov. Han somnar fint däri och sover bra men vill inte sitta där vaken, som att han får panik att vara instängd.

Vet inte hur jag ska lösa det här med att vara ute, jag kan ju inte ha gamla liggvagnen heller eftersom storebror behöver vagn när vi ska transportera oss, typ dagis och så. Tänkte om någon har tips på hur man är ute med en 2-åring och en 2-månaders på bra sätt.

AP-snack & babbeltråd

INNEHÅLL