AP-snack & babbeltråd

Peap: Påminner om mina svärisar fast de har ju vett att lugna sig när man säger till dem försiktigt Konstigt att de inte ser att hon är lite avvaktande...

madeleineh: ska du testa sele till lillebror? Tänkte om det är skillnad i "rörelsefrihet" för honom än i sele?

Jag tror att far- och morföräldrar nog lätt kan tänka att "de ju känner" sina barnbarn, för de är ju barnbarn. Typ. Tråkigt är det i alla fall. Vi har haft väldigt lite problem med sådant på sistone, tack och lov. Jag förstår att du blir irriterad Peap. Jag önskar att jag hade ditt mod att säga ifrån, för det är inte alls alltid jag kan det. Min son är jättejätterädd för sin morfar (och de träffas ju inte heller speciellt ofta), men morfar tar det tack och lov med ro och bara skrattar.

Har tyvärr inga bra ideer på en lösning för er, madeleine.

Nej det är ju frågan, hur svårt ska det vara. Bor de långt borta Peap eftersom ni ses så sällan? JAg har för mig du var lite orolig inför sommaren och amningen när ni skulle komma fram efter lång resa. Jag försöker uppskatta våra föräldrar för vad de är. Jag har nog lite gett upp och tänker att de faktiskt är snälla mot sonen, han far inte illa där på nåt sätt och det får vara så. Men vissa saker markerar jag att det inte är att tänka på, typ åka på scootern med morfar eller sova hos farmor och farfar. Jag tar inte många fighter men när jag säger ifrån markerar jag rätt tydligt vad jag anser och vem som bestämmer över barnet i sista hand. Sen sitter jag och morrar i tysthet över deras brist på förståelse av vikten av mat och sovrutiner. De kan liksom lämna sonen här 21.30 och komma in från lekplatsen en timme senare än sagt. Det stör mig men sånt försöker jag tänka att det är viktigare att sonen har en bra relation med dem än att de lyder mig till punkt och pricka. För i de fallen handlar det ju om mig och dem. Suck, det är lite komplicerat allt det här, viktiga relationer men så olika syn.

Dock kan min mamma var lite oförstående och brista i respekt på dåliga sätt som faktiskt oroar mig. Om inte hon tycker nåt är viktigt skiter hon i det ohc det skrämmer mig. Typ när vi körde mjöllkfri kost ljög hon om maten och sa den var okej fast det inte var det. När jag sen frågade i efterhand erkände hon men inte en fråga om det skadat lillebror på nåt sätt.

Vi provade sele men han blev vansinnig i den också. Ska dock ge den en chans till, det var lite samma med stora. Det var först när han kunde sitta framåt då coh då i sjalen som det blev bättre. Bäst blev det när vi fick hem selen. Kollade på syskonvagnar, men ärligt, det känns fel och 5-6000kr känns helt för mycket pengar.

Peap - Dina föräldrar och min mamma kommer visst från samma planet ;)
Jag känner SÅ väl igen det här men bristande självkänsla och tjo och tjim hela tiden. Min son är bara 11 månader och har inte träffat mina föräldrar jättemånga ggr. Dock brukar det än så länge gå bra ändå när vi ses av någon anledning. Det värsta för mig har varit det här med amningen. Varken svärmor eller ffa min egen mamma kan förstå att jag FORTFARANDE ammar honom. De tyckte det var dags att avsluta vid 6 månader.

När jag skriver detta kommer det låta lite konstigt men jag kör ändå; Min mamma måste ha ritkigt dålig/låg självkänsla av något slag. Det märks oftast genom hennes förhållande till min storebrors barn. De bor ca 1,5 mil från varandra och jag bor 45 mil bort. Min mamma och pappa träffar mina brorsbarn minst ca 1gång/vecka och de har fin kontakt med flickorna som är knappt 2 och drygt 4 år. Det konstiga är att min mamma HELA tiden vill ha bekräftelse från mig på hennes relation till främst 4-åringen. Det kan låta såhär: Mamma: -Jag träffade X i helgen och hon blir ju alltid så glad när jag kommer. Men den och den är hon rädd för. Men med mig går det alltid bra. Jag brukar svara något i stil med "Jaha..."  för jag är så urbota trött på hennes tjat. När vi ses allihopa så kunde hon när flickorna var små kläcka ur sig att "gå inte till den hemska tanten" när de blev ledsna om de var hos mig. Så klart att de var avvaktande mot mig eftersom de hade glömt av mig inför varje gång vi sågs. Hon kunde till och med ifrågasätta om jag inte saknade X (den stora)? Så klart jag gjorde!! Jag älskar det barnet men jag bor 45 mil bort och kan inte flänga fram och tillbaka varje helg. Usch så dåligt samvete hon har fått mig att få.
När man ser dem tillsammans så ser jag att det är mamma som puschar på dem att göra det och leka det. Men jag vet ju och ser ju så klart att de gillar sin farmor så varför måste hon suga åt sig ännu mer?? Från mig?
När vi träffas med min son så har de märkt att jag är lite "annorlunda" i mitt förhållningssätt (vill inte uttrycka mig så egentligen men ni vet hur jag menar tror jag) och det har än så länge fungerat hyfsat. Sån tur är har sonen alltid gillat min mamma från första stund..Annars vet jag inte hur det hade gått :) Men min pappa har han blivit rädd för någon gång och då måsta min mamma så klart trycka upp det i ansiktet på min pappa att HENNE är han minsann inte rädd för. Puh!!
Vet inte riktigt vad jag ville med inlägget men jag kände igen beskrivningen lite med den dåliga självkänslan och var bara tvungen att skriva av mig lite. För det är så mkt som bubblar inom mig och ibland måste jag pysa ut lite...

Med svärföräldrarna fungerar det rätt bra och sonen träffar dem ca 1gång/vecka och är där själv då och då ett par timmar när vi tränar eller gör nåt sånt och det har alltid fungerat superbra. Trots att det dröjde tills han var 8,5 månad innan de hade honom utan att jag var med. Ville vara helt säker på att han kände sig trygg först. Vi har olika åsikter om saker och ting men oftast funkar det bra!

Jag behöver lite feedback från er just nu.

Det är lite tungt på hemmafronten just nu. Minst sagt! Jag har på senaste tiden känt mig lite instängd och har ett behov (som jag alltid har haft) att bara göra saker för MIN skull. Just det JAG vill. Dock är det mycket annat som "måste" göras just nu och därför blir tiden för bara mig i princip obefintlig. Dottern är just nu VÄLDIGT mammig (har hon ju alltid varit men nu är det mer än någonsin), kanske som svar på att mamma inte riktigt är 100 % närvarande, på min graviditet eller så är det något annat. Hon är verkligen inte sig själv! Humöret är som en berg-och-dal-bana. Visserligen är hon ju 2 år och det är mycket hon vill men inte riktigt kan själv ännu men hon får prova så mycket hon vill. Så även den biten bidrar ju en hel del till hennes humör. På det så har hon även börjat ta ca 2 timmar på sig att somna. Ligger och vrider och vänder, ska ha vatten, ska ligga på min kudde, sen på sin, sen med fötterna på kudden, sen på mig, sen med täcke, sen utan täcke, sen vatten igen, sen sitta upp, sen pilla på något, osv. Igår gav jag upp till slut och tog ner henne till soffan. hon somnade sedan när vi gick och la oss strax efter kl 22. Har hört fler med barn i den åldern som har svårt att somna. kan det vara åldern eller att det är ljust ute eller ser hon denna tid som en möjlighet att verkligen vara med mamma. 

Jag hämtar ju henne på dagis vid 14.30 och sedan är vi ju tillsammans resten av dagen. Om jag är hemma på kvällen är det alltid jag som lägger henne eftersom hon annars blir helt hysterisk, något jag inte orkar eller vill ta just nu. Ibland är även pappa med. 

Känner ni igen det jag beskriver? Det är så svårt att förstå varför hon är som hon är. Hon kan helt plötsligt bara slänga sig i golvet och bli så där jätteledsen så krokodiltårarna bara strömmar ner för kinderna. Hon tål verkligen inga motgångar, något som inte är likt henne alls. Jag försöker verkligen finnas där för henne och normalt sett har jag enormt med tålamod för det mesta. Det är inte mycket som kan få mig ur balans. Men på sista tiden när jag själv inte har mått super blir det genast lite sämre med tålamodet. Jag försöker verkligen men det brister och jag hatar det verkligen! Jag vet att jag inte är mer än människa och att det är ok att tappa tålamodet men det får mig att må väldigt dåligt. Det är liksom inte jag.  Jag vet inte riktigt hur jag ska återfå balansen mellan att tillgodose mitt eget behov av att göra saker bara för mig och samtidigt tillgodose dotterns behov av tid och närhet till mig. Ibland när jag har fått lite tid för mig själv (min man är verkligen superbra på att hitta på saker med dottern så att jag bara får vara en stund) så känns det lite bättre. Men när dottern sedan helt plötsligt bara kastar sig ner i golvet och gråter och sparkar och slåss så är jag liksom tillbaka på ruta ett igen. Jag har verkligen ingen depå av tålamod eller energi och jag hinner inte heller bygga upp det när hennes behov och mitt behov går rakt i motsats till varandra. Att sedan bära på ett barn i magen och tänka tankar om hur det kommer att bli när ytterligare en individ behöver mig känns så skrämmande att jag bara vill gråta... Jag vill ju känna glädje och längtan efter nästa barn men just nu känns det mest jobbigt och jag är rädd att jag inte kommer att räcka till alls...

Långt och rörigt blev det men kanske har ni några kloka tankar ni vill dela med er. Jag behöver verkligen det just nu!

Me like coffee skrev 2011-05-25 09:49:21 följande:

Jag behöver lite feedback från er just nu.

Det är lite tungt på hemmafronten just nu. Minst sagt! Jag har på senaste tiden känt mig lite instängd och har ett behov (som jag alltid har haft) att bara göra saker för MIN skull. Just det JAG vill. Dock är det mycket annat som "måste" göras just nu och därför blir tiden för bara mig i princip obefintlig. Dottern är just nu VÄLDIGT mammig (har hon ju alltid varit men nu är det mer än någonsin), kanske som svar på att mamma inte riktigt är 100 % närvarande, på min graviditet eller så är det något annat. Hon är verkligen inte sig själv! Humöret är som en berg-och-dal-bana. Visserligen är hon ju 2 år och det är mycket hon vill men inte riktigt kan själv ännu men hon får prova så mycket hon vill. Så även den biten bidrar ju en hel del till hennes humör. På det så har hon även börjat ta ca 2 timmar på sig att somna. Ligger och vrider och vänder, ska ha vatten, ska ligga på min kudde, sen på sin, sen med fötterna på kudden, sen på mig, sen med täcke, sen utan täcke, sen vatten igen, sen sitta upp, sen pilla på något, osv. Igår gav jag upp till slut och tog ner henne till soffan. hon somnade sedan när vi gick och la oss strax efter kl 22. Har hört fler med barn i den åldern som har svårt att somna. kan det vara åldern eller att det är ljust ute eller ser hon denna tid som en möjlighet att verkligen vara med mamma.

Jag hämtar ju henne på dagis vid 14.30 och sedan är vi ju tillsammans resten av dagen. Om jag är hemma på kvällen är det alltid jag som lägger henne eftersom hon annars blir helt hysterisk, något jag inte orkar eller vill ta just nu. Ibland är även pappa med.

Känner ni igen det jag beskriver? Det är så svårt att förstå varför hon är som hon är. Hon kan helt plötsligt bara slänga sig i golvet och bli så där jätteledsen så krokodiltårarna bara strömmar ner för kinderna. Hon tål verkligen inga motgångar, något som inte är likt henne alls. Jag försöker verkligen finnas där för henne och normalt sett har jag enormt med tålamod för det mesta. Det är inte mycket som kan få mig ur balans. Men på sista tiden när jag själv inte har mått super blir det genast lite sämre med tålamodet. Jag försöker verkligen men det brister och jag hatar det verkligen! Jag vet att jag inte är mer än människa och att det är ok att tappa tålamodet men det får mig att må väldigt dåligt. Det är liksom inte jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska återfå balansen mellan att tillgodose mitt eget behov av att göra saker bara för mig och samtidigt tillgodose dotterns behov av tid och närhet till mig. Ibland när jag har fått lite tid för mig själv (min man är verkligen superbra på att hitta på saker med dottern så att jag bara får vara en stund) så känns det lite bättre. Men när dottern sedan helt plötsligt bara kastar sig ner i golvet och gråter och sparkar och slåss så är jag liksom tillbaka på ruta ett igen. Jag har verkligen ingen depå av tålamod eller energi och jag hinner inte heller bygga upp det när hennes behov och mitt behov går rakt i motsats till varandra. Att sedan bära på ett barn i magen och tänka tankar om hur det kommer att bli när ytterligare en individ behöver mig känns så skrämmande att jag bara vill gråta... Jag vill ju känna glädje och längtan efter nästa barn men just nu känns det mest jobbigt och jag är rädd att jag inte kommer att räcka till alls...

Långt och rörigt blev det men kanske har ni några kloka tankar ni vill dela med er. Jag behöver verkligen det just nu!

Tjohej!

Ville bara hälsa att jag har en liten 2-åring här som senaste tiden blivit extremt blyg, mammigare än mammigast och allmänt "purken". Han är och har alltid varit en väldigt aktiv kille med lättsamt humör, glad bara någon typ tittat på honom, men nu cirkulerar han mest runt på lekplatsen eller gården och vill inte göra någonting egentligen. Går och är lite småbutter, med näsan i backen och småsparkar i gruset.....och så blänger han lite på en mellan varven .

Jag har ju haft en 2-åring förut så tar det hela med ro. Min äldsta hade inte heller världens "charmigaste" period mellan 2 och 2½ . Eftersom de är rätt olika som personer så visade det sig på lite olika vis. Min äldsta blev aldrig åt det blyga hållet utan mer arg - fräste (= bokstavligen skrek) så fort andra barn ens tittade på honom. Väldigt mån om sin egen integritetssfär och det var då han blev "knuffig" också. Det som är lika är dock att lillebror precis som storebror i samma ålder är sådär lite smått handlingsförlamad eller vad man ska kalla det....inte riktigt vill göra något, och när han väl gör något så är det i bästa fall halvkul en kort stund och sedan är det inte heller bra.....mycket som han tyckt varit jättekul vill han inte och vill helst bara sitta i knä om vi är ut någonstans . mat är också väldigt ointressant.....vill inte äta och är petig. Han har tidigare varit superlätt med maten.....alltid hungrig och ätit allt.

Sova vill han inte heller . Nu för tiden sover han ju middag de dagar storebror är på förskola. Riktigt tidigt men ändå så blir det segnattat på kvällarna. Ganska ofta numera så tar jag honom åter i bärselen. Det går att sitta stilla med honom så inte särskilt jobiigt, då somnar han relativt snabbt och lugnt. Igår t.ex. så låg han och tjattared och lekte under en halvtimme....då storebror slocknade. Kände att det var lååångt till sömn för lillebrors sida. han reste sig och sprang skrattande till pappa som låg med storebror så då stoppade jag ner honom i selen och han satt lugnt där och somnade inom 10 minuter. Hade vi legat i sängen hade det tagit tiiiid .

och det där med pappa. Han vill jättegärna leka med pappa, men allt annat ska jag göra......vill han ha vatten så "NEEEJ!!! MAMMA!!!!" Ska det borstas tänder så: "NEEEJ!!! MAMMA!!! Vi brukar natta dem varannan kväll......samma sak där nu "NEEEJ! MAMMA!!!!" Skrik, gråt, vrål. Vi hittade en snabb, enkel lösning som fungerar här (märkligt nog). Jag lägger mig först med lillebror en kort stund....räcker med typ 2 minuter och sedan går det fint att byta så att jag går och lägger mig med storebror och pappa lägger sig med lillebror.

Du har ingen onomal liten flicka. Hon är bara 2 år ......om det är någon tröst . Försök att ta det för vad det är och inte att ni gör eller har gjort något tokigt. Krångla inte till livet för er. Det går över. Det gick över med min äldsta och det kommer att gå över med våra små också .