AP-snack & babbeltråd

Goddagens på er,

En tanke... vet inte vad jag grundat det på...men, det är väl ett exceptionellt dåligt tillfälle att sluta amma?

Skruttpåväg: Jo det går väl bra på förskolan. Han blir ledsen när man lämnar men det går över inom 20sek. Sen är han glad hela tiden, sover bra i famnen på lärarna. Det är även lättare på kvällarna, han är sig själv igen. Han är där ungefär 8-15 på dagarna och jag tänker att det faktiskt inte är länge. Hade jag haft han själv med mitt jobb hade det varit 7.30-17, många har det ju faktiskt så.

Jag är nöjd att han har det bra när han är där

Hur går det själv?

Jag tror det bästa med mor och farföräldrar att inte ta ställning. Min mamma snackade alltid skit om min farmor som var lite egen av sig. Jag älskade farmor för den hon var och såg så klart de sidorna själv, mamma hade itne behövt påpeka det. Har bara slutat med att jag alltid blir ledsen när mamma håller på att prata och försvarar farmor för saker jag inte borde. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin säga ett pip om sonens farmor (som jag stundtals retar ihjäl mig på), det är ju faktiskt hans farmor och sambons mamma. Samtidigt vill man ju inte att sitt barn ska behöva bli besviken.

Jag tror att det både jag och sambon kan uppleva som lite jobbigt nu är att vi får lite hjälp från dem. Båda sidorna påpekar dock hela tiden hur de vill hjälpa till men de erbjuder sig aldrig och det är alltid på deras villkor. Känns lite som falsk marknadsföring på nåt sätt. Men men, i helgen ska vi höra om de vill komma hem till oss så vi kan se en bio. Dagtid såklart, natta för dem är inte aktuellt.

Jo, jag känner igen det där lite hos min egen mamma. Att prata om farmor i negativt ordalag. Så jag har faktiskt gett samma löfte som du, att aldrig lufta dessa tankar i hennes närvaro. Hon gillar sin farmor och precis som med alla relationer måste hon få bygga sin egen relation till farmor utan att jag lägger dit några värderingar. Men jag känner mig fortfarande orolig över att dottern skulle ta till sig egenskaperna som jag verkligen inte vill att hon ska ha! Men å andra sidan så träffas de inte så där superofta och farmor sköter sig ju faktiskt då

Jo, jag tycker att det går bra på förskolan. Sen jag började amma i bilen innan vi går in så har hon aldrig varit ledsen vid lämning. Hon är glad där, sover bra, leker för fullt och äter bra så det är väl inget att klaga på.

En fundering bara. Normalt sett så är hon väldigt glad när jag kommer och blir lite extra mammig. Men sist nu när jag hämtade henne (såg detta beteende också någon gång under den första veckan då hon var själv där) så såg hon lite... vilsen ut när hon såg mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det bättre men det var som att hon såg på mig och inte fullt ut kopplade att det var jag och började gå runt lite på måfå... Känns inte bra sett ur anknytningsperspektivet men jag vet inte om jag övertolkar och analyserar lite för mycket nu. Nu sist, precis som de övriga gånger då detta har hänt, så har hon varit väldigt trött när vi kommit hem. Kanske var hon helt enkelt bara helt slut. Men det kändes ändå lite olustigt. Vad gör ni för tolkning?

Ja man hittar sina sätt Amma i bilen är ju perfekt!
Jag har nog inget bra svar på din fundering. Förstår att det inte känns så roligt när det händer. Tänker att hon kanske faktiskt bara är trött som du säger. Vad händer när du tar upp henne?

När jag tar upp henne blir hon glad och väldigt mammig. Vill inte släppa mig alls.

Hej allihop!

Jag har nyss hittat hit och är så glad att få se att det finns andra som tänker som jag! Jag har en dotter som är 1 år och fyra månader. Hade inte alls tänkt på det här med AP innan jag fick barn, men sen insåg jag att jag inte alls skulle kunna gå tillbaka till jobbet som planerat, utan ville stanna med min dotter länge, länge. Och att jag inte alls tyckte att det kändes naturligt att ha henne liggandes i nån vagn eller egen säng. Har haft en ganska jobbig period när jag har känt mig ensam och utanför, när alla andra slutar amma, börjar på dagis osv. Och alla komentarer man får, : "Blir det inte tungt för ryggen att bära henne så mycket?" "Ska hon inte få egen säng snart?" "Ammar du FORTFARANDE?" "Men hon behöver ju få träffa andra barn, låt henne få börja på dagis!", gör ju att man till slut känner sig som ett ufo. Men jag har ändå alltid litat på min magkänsla och ju längre tiden går, desto mer säker har jag blivit i min mammaroll. Och det är så skönt att läsa lite här, då känner man sig hemma! Nu känns det mesta fint och harmoniskt i livet, trots att vi har det väldigt tufft ekonomiskt. Min man jobbar inom kultur och teater så det blir inte många slantar där... Men han har en massa tid! Vi tar det väldigt lugnt och låter lilla A sätta tempot. Det enda jobbiga är saknaden av släkt och vänner. Vi har just flyttat till en ny stad och känner inte så många än. Går på öppna förskolan, men saknar också att ha folk omkring i vardagen, och funderar därför på att flytta till kollektiv.

Hej hej, vi hörs!

Vad kul att du hittat hit, välkommen! 

Välkommen ful gardin Här är det snarare jag som känner mig som ett ufo. Min rygg mår inte bra och inte fogarna heller så nu blir det nya rutiner för sonen. Kvällssövandet i sele är passé, nu blir det ligga i sängen med en förälder som "alla andra". Det går faktiskt bra, det tar mindre en timme,fast sen somnar jag förvisso så det blir rätt långa kvällar i sängen nu, men det passar en gravid tröttis. Dessutom blir det att åka vagn vilket går upp och ner. Tänker ändå att det får vara så här nu för det är bara dumt att paja ryggen. Bära får jag göra sen när jag blivit lite starkare i kroppen igen.

Ska också berätta, förskolan går riktigt bra nu. Vi hämtar inte efter 16 då det bara är en förälder kvar som personal, då verkar han känna sig trygg där. Enorm glädje när vi hämtar vilket är roligt, ingen oro på kvällen och ostörd nattsömn så det känns riktigt bra nu. Vi fick väl bara ge det en chans helt enkelt.

Kul att du hittat hit FulGardin!
(Skönt nick du har, blir glad av att skriva det

Det har varit lite stilla här i babbeltråden. Fler som..... ja, vad gör ni?

Här har jag "återhämtat" mig efter någar jobbiga dagar. Sökt jobb!!! - jag som ska vara hemma länge :-/
...men, det fick hjärnan att bli lite knasig och jag blev stressad över att lämna dottern, och amningen blev knas för första gången. Men, som sagt, det är nu två veckor sen ungefär som jag sökte jobb och det var kanske bara 2 dagar som det "höll på" inne i huvudet, men ändå. Jag känner mig så himla blödig och alla omställningar med dotterns utveckling...jag är så sensibel och har verkligen alla känselspröt ute och känner av dottern och vill ju henne allt väl. Såklart!
...och så "måste" jag söka jobb och koncentrera mig på att skriva en ansökan när dottern sitter på golvet bredvid och bara vill kramas. Det var inte en situation då jag var stolt över mig själv. Usch.

Peap, jag trodde inte du skulle jobba på läääänge...men det var nog mest min föreställning?