Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag har ju också en tvååring här hemma, 2 år och 3mån. Jag blev väldigt lättad av att läsa om era nattningar eftersom vi har samma här. Två timmar är inget ovanligt alls. Om han sover middag eller inte spelar ingen roll merän för hans humör på slutet. Igår var han så trött att han bara grät, inte skrek utan bara grät ut sin förtvivlan med stora tårar som rann nerför kinderna. Skulle äta kvällsmat i pappas knä, inte borsta tänderna, jag fick inte läsa saga, inte vagga, sen skulle han äta igen, inte borsta tänderna, pappa läsa osv osv. Frösöblomster, kanske vi ska prova bärsele igen. Även om jag inte kan bära honom till sömns när jag är ensam med dem kanske det kan gå bra när vi är två hemma. Han somnade ju faktiskt så upp till 18-månader.
När det gäller tålamod är det ju inte konstigt Skrutt. Jag tror man lätt underskattar hur hormonerna påverkar en som gravid. Du säger att du inte är dig själv, det är du ju inte heller, du är gravid. Jag är aldrig mig själv då men jag har alltid lika svårt att fatta det.
Jag tycker det låter som du ger din dotter massa tid av dig själv. Grejen är ju att hon inte ser det så utan vill ha hela dig alltid. Så brukar jag tänka iaf. Jag minns också att jag var sjukt orolig för hur det skulle gå att få ett barn till när man redan har ett mammigt. Är det något jag lärt mig som tvåbarnsmamma är det att ta dag för dag för ingen är den andra lik och saker blir inte som man tänkt. Det kommer att lösa sig. Sen upplevde jag det som en stor omställning och sorg i att inte kunna vara fullt tillgänlig för stora. Nu måste jag prioritera. Lilla skriker för mat och stora har en bajsblöja och jag är själv. Stora har fått sitta i sin matstol ensam länge för jag fixat med lilla och sen blir lilla ledsen precis när jag ska ta mig an stora som till slut tröttnar och kallar på mig. Någon får vänta och det är bara så det är. Men det har varit tufft att inse det efter att ha varit så mån om att alltid uppmärksamma direkt och finnas för ett barn. Jag försöker ändå tänka att syskon är något väldigt värdefullt att ha.
Jag är också bra på att tolka in mycket av reaktioner som något jag gör. Igår när han var ledsen och bara ville ha pappa fick jag direkt för mig att jag inte funnits för honom på ett bra sätt att han var ledsen på mig 
Ibland får man nog bara inse att barnens världar är betydligt mer och betydligt mer komplexa än att det går att säga att det jag gör påverkar såååå mycket, finns ju annat.
Ibland får man nog bara inse att barnens världar är betydligt mer och betydligt mer komplexa än att det går att säga att det jag gör påverkar såååå mycket, finns ju annat. Jag känner det ju i kroppen och i själen men ändå är det så lätt att lägga det på andra faktorer. Det är som om hormonerna inte riktigt känns rätt att använda som ursäkt.
Jag känner det ju i kroppen och i själen men ändå är det så lätt att lägga det på andra faktorer. Det är som om hormonerna inte riktigt känns rätt att använda som ursäkt.
Med lite perspektiv har det gjort mig till en mycket bättre mamma . Idag inser jag att varken jag eller barnen på något vis förlorat något. Tvärtom.
Att ha mer än ett barn alltså .
Med lite perspektiv har det gjort mig till en mycket bättre mamma . Idag inser jag att varken jag eller barnen på något vis förlorat något. Tvärtom.
Att ha mer än ett barn alltså .
Det jag vill säga skrutt är att sörj utan att känna dåligt samvete, när du är klar med det går du vidare rikare i form av en ny familjemedlem och minns tiden med dottern som en bra tid....då. Bra att passa på då du är gravid, för den tiden är ju inte så lajbans ändå, enligt mig iaf
Helt från en sak till en annan, men måste slå ett slag för springcykel....med tanke på att fler är i samma ålder. Här cyklas det för glatta livet .
Jag läser och tänker, och ler och blir tårögd.
Känner igen rädslor och känslor utan att ha varit i situationen riktigt. Älskade lilla dottern, hon och jag! - och jag ÄR nostalgisk (och håller med Madeleine om att när man är det så går 6 underbara minuter förbi just NU).
Kan tänka att jag vill ha ett barn till, och samtidigt så tänker jag att det är fullständigt omöjligt! Jag KAN inte slita mig ur denna symbios, vill inte! ...och så tänka hur det skulle vara och tänka att hon skulle komma att bli världens bästa storasyster
Som Skrutt skrev: är så glad att denna tråd finns!
Ni är några som "hängt" med mig (eller är det jag som hängt med er? ett tag nu, och det finns så mycket kloka tankar.
Ja, tänker, läser och blir lite blöt i ögat
ett tag nu, och det finns så mycket kloka tankar. . Det har gjort mig till en bättre mamma.......inte minst för att just jag faktiskt inte står i centrum utan att de handlar om dem. Jag ser mina barn bättre.....för de dem de är .