Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag har inget klokt att tillägga men jag vill bara säga att jag är så glad att jag har hittat den här tråden. Ni skriver så kloka saker och era tankar är så fina. Det känns tryggt att ha den här tråden om det kommer kännas motigt framöver.
Jag känner väl igen mig i det ni skriver om symbiosen. Jag fullkomligt älskar den! Trots att vår son varit rätt så pappig så njuter jag av dagarna då vi är med varandra jag och sonen. När han villa amma på morgonen och kvällen samt när vi sover brevid varandra på natten är så mysigt! Det är ju bara sonen (11mån), jag och mannen än så länge. Lilla, fina ,härliga familjen. Samtidigt blir man ju inte yngre och jag vill gärna ha minst ett barn till. Jag får nästan dåligt samvete bara jag tänker på att jag vill bli gravid igen...
. Det har gjort mig till en bättre mamma.......inte minst för att just jag faktiskt inte står i centrum utan att de handlar om dem. Jag ser mina barn bättre.....för de dem de är . Som sagt, allt har sin tid och nu är enbarnssymbiosen borta och vi har detta. Inte alls för att pusha dig peap jag säger detta, tycker själv dt kan vara lite syskonhets i vårt samhälle. Det är i princip att vara elak att ha ett barn bara vilket är så fel, alla måste göra det som känns rätt.
.
Min äldsta har inte heller vågat eller varit intresserad förrän nu. Han blir ju 3½ i sommar (har haft springcykel sedan han var 2 år). Lillebror hoppade glatt upp och kilade iväg då han fick den i 2-årspresent. Kanske storebror inspirerades, för i samma veva.....ja, då ville han också och greppade det hela fort. Har nu två barn som ibland susar iväg nedför en backe i mitt tycke lite för fort....med halvt skräckslagen mamma i hasorna 
. Ganska skönt oavsett, för ofta tar vi oss fram i ett för mig normalt gångtempo när de cyklar. Man kommer någonstans i hyfsat tempo .
.
Ni har verkligen fått mig att må bättre! Tack så mycket!
Även om jag fortfarande kan känna stor sorg över att vår tid tillsammans som en liten familj kommer att vara över till hösten har jag börjat förstå, med hjälp av de ni berättar, att livet tillsammans som en större familj också kommer att bli fantastiskt, på ett helt annat sätt.
Jag ska tillåta mig själv att vara ledsen och sorgsen när jag känner mig så men jag ska också se till att ta vara på den tid som är kvar då det bara är vi för att sedan med glädje ta emot vår efterlängtade lilla skrutt.
Återigen tack så jättemycket för att ni delar med er!
Tror inte jag har delat med mig av den här länken här i tråden men hon skriver en hel del tänkvärt, så läs gärna.
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/
Det kommer Skrutt, låt alla känslor vara bara så kommer allt att bli bra. Man måste ju få tid att gå vidare också, det sker ju inte alltid av sig själv.
Jag känner själv hur jag börjar komma in i att ha två barn. Nu samsover vi alla fyra vilket funkar fint Så himla mysigt att vakna allihopa i sängen tycker jag. Nattningarna när jag är själv har jag klarat två stycken nu. En bra och en lite mindre men inget barn har behövt vara jätteledset och det är ju inte varje dag jag gör det heller. Känns så himla bra, just det här med sovandet och nattandet har jag varit så orolig för.
Nu har vi förresten tagit sommarlov för storebror. Inget dagis förrän i augusti Ska bli helt otroligt skönt att vara så mycket lediga hela familjen (sambon jobbar natt 80% i sommar) och slippa passa tider utan bara vara allihopa.
Madeleineh: Vad skönt med sommarlov! Själv räknar jag dagarna nu och det är inte länge kvar till låååång semester!
Två saker som jag stör mig enormt på! Varför är så många människor så snabba med att säga "det gick bra! upp å hoppa" när barn ramlar?? Hur kan dom veta att det gick bra och hur skulle de själva reagera ifall de fick den kommentaren när de själva har ramlat!? Många menar ju att om man uppmärksammar att barn har ramlat så kommer de per definition att bli ledsna och helt hysteriska. Vart kommer den slutsatsen ifrån? Man måste ju inte reagera med katastrof-röst och bli helt panikslagen men man kan väl visa tillräckligt med hyfs och omtanke att man faktiskt frågar hur det gick? Jag frågar ofta min dotter och ibland blir hon ledsen och ibland bara reser hon sig upp och springer vidare (oftast springer hon nog vidare ) På dagis sa de att hon verkligen blir ledsen sällan men när hon väl blir det står det alltid "i proportion till vad som har hänt". Det är sällan (förutom när hon är väldigt trött) som mycket små saker kan generera i krokodiltårar. Hur tänker ni?
Ytterligare en sak som jag stör mig på är det ständiga jämförandet med andra och "se hur alla andra gör". "Klart du ska ha stövlar på dig, se - både Lisa, Pella och Gustav har ju stövlar". Va!? Det här används mycket flitigt av farmor och jag känner att jag nog måste prata lite med henne om det. Vill man verkligen att barnet ska ta sitt beslut utifrån hur och vad andra i världen gör? Snacka om att bädda för grupptryck... Återigen, hur tänker ni?
Jag har tänkt på samma sak, Skruttpåväg. Vi hade middagsgäster, varav en fritidspedagog, när sonen råkade ramla och slå sig i huvudet. Jag frågade "hur gick det gubben?" och strök honom över huvudet varpå jag fick kommentaren: "Trösta honom inte om han inte blir ledsen!". Va, liksom? Tröstade jag? Jag trodde att jag visade vanlig, normal omtänksamhet som jag skulle ha visat t ex min man. Jag försöker hålla förskräckelsen i schack när han slår sig, ibland ser det ju värre ut än vad det är, men jag gillar verkligen inte att hans reaktion ska föregås av ett "det gick väl bra". Det är tillåtet att bli ledsen. Dock kan jag säga "det gick ju bra" när jag har tröstat honom och han är glad igen. Jag tänker ungefär likadant med det som diskuterades lite längre bak i tråden, "vad duktig du är!" och "vad snäll du är" - jag säger "tack för hjälpen", eller "tack, det var snällt", eller "tack, nu blev jag glad!" om han hjälper mig med någonting. Det gör jag ju med vuxna också.
Det andra du tar upp tycker jag nog ändå kan vara bra i vissa situationer. Vi har ju barn i olika åldrar och det är svårt att jämföra, men för oss funkar det t ex jättebra att säga att både jag och maken har bilbälten när sonen tycker att det är jobbigt att vara fastspänd. Då pekar han på mitt bälte, på sin pappas bälte, och sitt bälte, och är nöjd. Och jag kan nog tycka att det är ok att exemplifiera med alla andra: "Alla vi andra har på oss stövlar därför att vi inte vill bli våta om fötterna. Vill inte du också ha det?" typ. Men då är ju motiveringen en annan än att man ska göra något bara för att "alla andra" gör det.