AP-snack & babbeltråd

Ja, i fallet med bilbältet använder vi oss också av hur övriga gör eftersom det där aldrig finns någon valmöjlighet att inte ha på sig det. I fallet med stövlar pratar vi också heller i termer som "jag har stövlar för att jag inte vill bli blöt om fötterna. Vad tror du om det?" Tycker det känns onödigt att peka ut vad kompisarna/föräldrarna gör för få henne att ha stövlar på sig. Vad är det värst som kan hända? Att hon blir blöt om fötterna och blir ledsen för det. Då tar jag hellre med mig ett par stövlar och extra sockar ifall hon ångrar sig när vi väl är ute. I fallet med bilbältet kan ju konsekvenserna av att inte ha bälte bli fruktansvärda och därför finns ju heller inget alternativ eller valmöjlighet. Ska vi åka bil har vi bältet på! Ska vi cykla har vi hjälm! Men om vi ska gå ut spelar det ju mindre roll om hon tar på sig en extra tröja eller inte. Däremot kan ju jag som vuxen och som kan tänka steget längre förbereda mig på att hon kanske kommer att ändra sitt beslut när vi väl har kommit ut.

Här används det friskt med lillebror. Titta storebror har också stövlar på sig . Cykelhjälm var båda rätt (underdrift) tveksamma till. Det gick över när jag hela tiden visade på alla som hade hjälm som cyklade. Nu för tiden när vi går ut så kommenterar båda varje cyklist vi möter......"Hon hade hjälm. Det var smart"...."Hon hade ingen hjälm. Det var dumt. Man kan slå huvudet då" . När vi ska cykla så säger de "Jag måste ha hjälm. Jag är smart". Vet inte vad jag sa kalla det.....indoktrinering .

Det här med hur man reagerar när barnen ramlar etc är ju lite dubbelt tycker jag. Jag tror absolut inte att man ska ropa "Upp och hoppa" till barnen, för då lyssnar man ju inte in dem och deras känslor och står på så sätt i vägen för såväl mentaliseringsprocess som god anknytning. Men jag tror att man också kan vara för snabb med att "trösta" och därigenom lägga sina känslor på barnet och hämma deras upptäckarglädje. Det viktiga är väl att våga vänta på barnets reaktion utan att föregå det med sin egen och att utstråla ett lugn om det faktiskt var en ganska ofarlig situation.

En viktig del av anknytningsprocessen är ju när vi blir en trygg bas för våra barn att kunna återvända till för tröst, då är det ju viktigt att vi erbjuder tröst när barnen söker tröst, men också viktigt att vi låter dem upptäcka världen utan att lägga på dem våra egna rädslor. Om ni förstår vad jag menar...
 

Nu tror jag att jag bryter ihop... Dottern fick totalt utbrottsanfall igår kväll när jag inte ville att hon skulle amma då jag från och till upplever det väldigt obehagligt, förmodligen pga graviditeten. Nu är vi där igen. Hon ville ha tutte innan vi skulle åka till dagis så vi satte oss i soffan en liten stund. Sen började det göra ont och jag förberedde henne på att vi snart skulle sluta och börja bege oss mot dagis. Då kom utbrottet igen och jag står helt maktlös. I snart 40 minuter har hon legat på golvet, sparkat och skrikit tutte. Jag får inte komma nära, hon vill inte sitta i knä, det funkar inte ens att gå runt å bära henne vilket alltid brukar lugna henne annars. Går jag därifrån så springer hon efter och kastar sig vid mina fötter och börjar skrika och sparka igen. Jag tycker absolut att hon ska ha rätt att vara arg i fred och jag vill respektera henne men 40 minuter av totalt breakdown känns lite väl häftigt. Fast det verkar å andra sidan inte finnas något jag kan göra. Ja, förutom att ge henne tutte och det vill jag verkligen inte. Hjälp!

En stund efter mitt inlägg plockade jag helt enkelt upp henne i famnen och plockade disk och annat. Det tog väl kanske 10 minuter innan hon slutade skrika helt hysteriskt och sedan ytterligare 10 minuter innan hon var lugn. Hon blir verkligen helt hysterisk. Har alltid varit sån och ibland känns det så övermäktigt att hantera. Jag vill också att hennes känsla ska vara hennes men jag blir ju själv helt förtvivlad när det blir så här. Kanske framförallt för att kroppen bara sprutar av hormoner och jag har sååå lätt för gråt just nu.

Blir era barn så här? Inte så att jag är ute efter att hennes reaktion inte skulle vara normal, jag vet ju att barn kan ha mycket starka känslor, men hon skriker så mycket att ansiktet sväller upp och hon får nästan andnöd. Från och till får jag verkligen hjälpa henne när hon tjippar efter andan

Just nu verkar hon behöva tutte mer än någonsin (frågar efter den ganska så ofta) och själv bara skriker jag ibland inombords eftersom jag från och till känner ett mycket stort obehag vid beröring... Jag vet att hon skulle lugna sig snabbt om hon bara fick det hon ville men jag vill ju inte själv och i det långa loppet vill jag ju ge henne lärdomen att respektera sin egen kropp och den lärdomen börjar ju med att jag också gör det. Men det är så svårt! Känner mig så ledsen just nu. Har liksom ingen ork...

Skruttpåväg:

Har väl ingen personlig erfarenhet av 2-åringars utbrott pga just tutte, men lite allmänna reflektioner. Kan du sätta dig med henne när hon inte är tuttsugen och hon är allmänt nöjd och glad och prata med henne om amningen. De förstår ju faktiskt mycket mer än man oftast tror . Prata med henne om att du tycker om att amma henne och att du är jätteglad att hon tycker så mycket om att vara nära, men att hon börjar bli stor och att det ibland kan göra ont för dig nu att just amma. Kanske hon har egna förslag på vad som skulle vara mysigt istället.....man kan ju hjälpa dem på traven med förslag. Om du känner att du verkligen inte vill amma ofta och titt som tätt så bestäm tillsammans att vi mysammar på kvällen, eller morgon och kväll....eller vad du nu vill . I ditt läge skulle jag nog även innan vi började amma berätta att jag vill sluta när det börjar göra ont. När det gör ont för mig så har vi ammat färdigt för den här gången. När det börjar kännas obehagligt, förvarna = "Nu vill jag sluta amma", är hon inte med på noterna så säg att hon får amma en stund till tills du har räknat till 10 och att du kommer att ta ut bröstet när du räknat till 10, räkna lugnt till 10 och ta ut bröstet. Vet inte om det fungerar med just tutte, men här fungerar det väldigt bra för det mesta.....just för att vi inte ska få härdsmälta. När härsmältor väl är ett faktum brukar det vara svårt att nå fram på något vettigt sätt har jag märkt . Låter kanske lite kantigt och schematiskt men jag upplver att båda mina barn upplever en trygghet i att veta vad som kommer att hända, att de själv förstår vad som kommer att hända och att de trots allt fått sin röst hörd = de får göra vad det nu är en liten stund till precis som de ville, men jag har satt en stopppunkt som det är lätt för dem att förstå och följa......1, 2, 3, 4.... . Men som sagt bara tankar.....tutte är ju tutte.... .

Jag tänker att man ser på barnet hur det reagerar. Om sonen trillar säger jag nåt i stil med hoppsan eller du trillade eller vad som helst. Blir han ledsen tröstar jag, blir han inte ledsen säger jag upp och hoppa. Tycker det är vidrigt att säga upp och hoppa om barnet blir ledset. Men också lite fånigt att stortrösta om barnet inte reagerar. Lyssna in barnets reaktion först men det kanske är rätt underförstått här.

Se hur alla andra gör är inget jag direkt kör med. Kanske när lillebror blir större och kan se på storebror som frösöblomster gör. Men jag vill inte fostra barn att göra som alla andra nödvändigtvis

Ja, fast jag tycker inte att jag "tröstar" honom eller står i vägen för hans känslor om han slår i huvudet och reagerar med att gnälla till, rynka pannan och ta sig åt huvudet och jag frågar hur det gick och stryker honom där han slog sig? Jag tycker ju att det är jätteskillnad på det och att ramla i lekens hetta och skrattande springa vidare även om jag tycker att det ser våldsamt ut.

 

Om han ramlar och jag inte hör någonting (kanske står upptagen med att diska t ex) frågar jag honom "hur gick det H?". Vad min ett-och-ett-halvtåring då gör, det är att komma fram till mig, han pekar på tån eller knäet eller huvudet eller där han nu slog sig, och så pekar han på stolen, bordet, golvet eller leksaken eller vad det nu är han har slagit sig på, och så berättar han på sitt vis, utan några andra ord än "där!", vad som har hänt. Om jag slår mig och säger aj, gör han samma sak. Han vill veta vad som har hänt, han kan klappa där jag har slagit mig,
och så är det bra så. Jag tycker att det är en fantastisk egenskap hos honom.

 

"Hur gick det?" eller "Gick det bra?" fungerar väldigt bra här med.....med både 3½-åringen och 2-åringen. Ser jag att de gör ill asig så frågar jag oftst. Jag tycker själv att det är trevligt om andra bryr sig om mig på det viset.Då lägger man ju ingen känsla på dem så att säga. Ibland får vi bara svaret "Det gick bra" och så inget mer med det. Andra gånger ett argt "Inte bra, dumma bil!" eller ett "Inte bra....min tå....mamma blåsa.....snyft" . Samma här, båda våra frågar varandra och oss föräldrar hur det gick när vi säger aj. När man berättar var man slog sig och har ont så fyller alltid äldsta i "Det går över snart mamma" .

Nej det tror inte jag heller att du gör. Jag bara problematiserade lite kring hur det kan vara.