AP-snack & babbeltråd

och med "passa på och njut" menar jag inte att det kanske väntar något värre runt hörnet, utan mer bara att det är skönt med harmoni. Bara som ett förtydligande

Du kanske har helt rätt skrutt, attt ibland är det bra med rutiner och ibland inte. Nu är det kanske rätt kass när det inte är dagis varje dag, lillen är lite oberäknelig, sambon jobbar natt och ibland dag. Det är liksom inte som i höstas då alla dagar var exakt likadana och rutiner var bra. Rutiner är ju rätt mycket för ens egen skull också. Det får väl vara som det är helt enkelt.

Peap, det är väl bara skönt att vara i en bra fas

Jag har tyvärr inget att tillägga i ämnena som gäller större barn och syskon. Men jag har en liten undran/fråga:  Hur gör ni andra som ammar när ni är bortbjudna på fest/bröllop eller dylikt där barn inte är välkomna? Min son är 1 år om ett par dagar och ammas 2-3ggr/dygn och det är oftast 19.30, 01, 05-06. Nu har det vart två st 30-årsfester och två examensfester på kort tid och jag har kunnat medverka på 30årsfesterna en stund med diverse pusslande. Men om en dryg månad är det möhippa för en vän. Dagen går bra men på kvällen kommer jag att vilja köra hem för att vara hemma på natten när lillen vaknar. 19.30 amningen är inget måste utan han klarar att somna med pappa om han fått tillräckligt med mat i magen så att säga. Men jag känner mig som en mes inför de andra... Sen kommer bröllopet om 2 månader och jag känner samma inför det. Usch!!Tilläggas bör att vi är först i det ena gänget med barn och näst först i det andra. Många av paren har mååånga år kvar innan barnen kommer. De andra med barn har slutat amma vid 8 månader och gett välling ganska tidigt... Känner mig som ett ufo och bara längtar tills allt detta "barnfria" är över och alla de andra också får barn så att man umgås på ett annat sätt där barn är mer välkomna!

Ville bara lufta mina tankar lite. Hur brukar ni göra/tänka?

Min lilla tjej är bara knappt sju månader och vi har hittills inte bjudits på så många fester där barn inte är välkomna. För att  De två gånger det skett har jag åkt hem vid elva för att kunna nattamma och samsova med min tjej. Jag tycker inte att du ska känna dig som en mes. Du gör ju det som känns bäst för dig och ditt barn. 
 

Jag har inget bra tips med amning för större. Jag tänker mer att du själv vet vad som är viktigast. Jag åker ju hem varje kväll för mina barn och hade jag varit bjuden på någt nattetid utan barn hade jag fått tacka nej. En fest eller två är ju inte viktigare än sina egna dagliga grejer med sitt barn. Alla gör som de själva vill och att känna sig som en mes ska man inte göra

 

Jag känner mig så förvirrad idag. Min minsting (3mån) hade kolik. Det har gått över nu men samtidigt har han sista dagarna blivit mer skrikig. Min stora var ett väldigt närhetstörstande barn som aldrig gick att lägga ner eller lämna i från sig i princip. Den lilla somnar själv ibland när han ligger och filosoferar, kan sova en stund utan närkontakt, verkar inte bry sig om andra än jag har honom, verkar gilla vagn mer än sjal. Jag är lite förvånad, jag trodde dessa "enkla" barn var myter. Nu precis har han dock varit ledsen i nån timme. JAg har testat att vagga runt, amma, ligga ner, lägga honom med napp osv. När jag tänkte ge upp och sätta honom i sjal somnade han tvärt när jag lade ner honom för att knyta sjalen. Jag förstår mig liksom inte på honom, den stora var alltid lätt att trösta genom närhet. Jag känner sånt ständigt dåligt samvete att jag inte riktigt lyckas läsa av honom. Jag har stora i bakhuvudet som fick bäras och bäras medan denna inte verkar ha samma önskningar. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt, känner mig mest lite otillräcklig och osäker inför att ett barn somnar av till synes utmattning när jag lägger ner honom.

madeleineh:
Ja, har väl inga "super-knep" men det är du väl inte ute efter heller Jag känner mig dessutom alltid i "underläge" när någon med fler barn än mig söker råd, jag tänker att de som har fler än ett barn är experter

Vår dotter är vår bästa "läges-mätare", d v s sådant som jag inte själv kan peka på i stunden men som jag kan se stressat mig, det känner hon av direkt och visar reaktion på. Det är alltså inte hon som är på ett visst sätt, utan hon är på ett visst sätt för att JAG är det. Nu är ju er lille kille en mycket liten bebis på 3 månader och ja...de är ju små och vill ju bara vara nära (samtidigt som du skriver att han inte är som lillebror). Ja, vad vill jag ha sagt? *hmm...* Ta det lugnt. Har ni gjort något annorlunda om dagarna nu? För många små så kan det ju lätt bli för mycket intryck som ska sorteras i huvudet. Utvecklingsfas? Växtvärk? Har du ätit nåt nytt/annorlunda?

Det är ju tänktvärt faktiskt att de påverkas av mig. Jag tänker tvärtom med det här med hur många barn man har. Jag har fått intrycket av att din dotter varit det "enklare" slaget, det vill säga för mig innebär det att hon gått med på vagn och sova själv utan kontakt några minuter Min lilla är lite av den typen, är ju bara att jag inte är van vid det så jag kör på samma strategier som med stora vilket inte är särskilt inkännande, det är ju två olika barn. Ändå är jag ju bara människa och gör mitt bästa men det kan ju vara bra med lite tips från andra som haft liknande barn.

Vår dotter är drygt 13 månader och det längsta jag varit ifrån henne är från 12 på dagen till kl 24, det var på min möhippa för ca 2 veckor sedan. Hon var hemma med pappa och det gick bra (kors i taket). Hon brukar vara mammig på kvällarna och förut har det inte fungerat. Nåja, han hade kunnat ringa hem mig om det inte funkat. Hon vaknade när jag kom hem o ammade då.

Jag känner igen de känslor du beskriver och känner så själv ganska ofta. Jag ammar inte så gärna offentligt längre (jag gör det men helst inte). Trodde inte att jag skulle påverkas så mycket av omgivningen .

Vi kan inte gå på barnfria tillställningar för vi har ingen som vår dotter känner så väl så att jag skulle lämna henne en kväll/natt. Hon var ensam med sin mormor 2-3 timmar på dagtid i helgen och det gick bra. Hon var väldigt pussig och kramig när jag kom hem, men inte ledsen. Tyvärr bor våra föräldrar långt ifrån oss så de träffas inte så ofta.

Jag tror att många tycker att vi är mesiga som inte lämnar henne men jag känner jättestarkt att det är för tidigt än. Hade hon en mormor/farmor eller liknande som hon träffade varje vecka kanske det skulle vara annorlunda.

Tänkte bara flika in att vår dotter ibland ville ligga själv när hon var riktigt liten. Hon kunde böka o stöka när man hade henne i famnen och jag kunde inte förstå vad som var fel. Min sambo provade lägga ner henne själv och då kom vi på att det var det hon ville. Det är de enda gångerna vi använt spjälsängen. Förra sommaren (hon är född i maj) låg hon ganska ofta i denpå dagtid och sov, sprattlade eller bara jollrade.

TOTALT OT, men (handlar lite om fest som nyss behandlats

Är det på tok för sent att bjuda in till jämn födelsedagsfest nu, 2 månader i förväg?
Tänker om det är för sent just med tanke på att det är i semestertider, annars är ju två månader inte direkt kort varsel.