Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag ser ju inte att man nödvändigtvis måste trösta bara för att man frågar hur det gick. Om jag ramlar och min man eller någon annan går bredvid mig skulle jag bli både ledsen och förbannad om han/den antingen låtsades som ingenting eller sa åt mig att jag skulle upp å hoppa. Därför ser jag det bara som en normal "bry-sig-om-handling" att fråga hur det gick. Jag vill att mina barn ska bry sig om andra och jag vill också visa att jag gör det. Sedan huruvida jag tröstar eller inte beror ju helt på om det finns ett behov av det eller inte
Frösöblomster: Tack för ditt svar! Jag har pratat med henne om hur mysigt jag tycker det är och att jag vet att hon också tycker det. Men också förklarat att jag har ont och att det ibland kommer att innebära att vi inte kan mysa på just det sättet. Hon förstår det och många gånger kan det funka med att förvarna om det just innan amning och sedan använda ditt tips med att räkna till tio medan det andra gånger ändå blir katastrof. Men å andra sidan har hon ju all rätt i världen att reagera och bli arg och ledsen! Just nu verkar hon vara mer mammig än någonsin. Hon ska bäras jämt (mindre kul när man har foglossning), ha tutte väldigt ofta, pappa går bra att leka med men inget annat. Hon vill knappt gå själv när vi är ute i skogen eller på affären, vilket är oerhört ovanligt. Men jag antar att det är jobbigt att vara två år. Det verkar ju finnas fler som är så runt 2 år
Skruttpåväg, jag vet precis hur ni har det. Det är jobbigt för alla inblandade. Jag har en väldigt intensiv och känslig son. Vi hade ett ganska jobbigt avslut på amningen, jag har skrivit om det tidigare i tråden. Men det gick att avsluta, han fick sörja och vara ledsen. Jag förstår att det var jobbigt för honom, men helt nödvändigt för mig. Din dotters reaktion är helt i sin ordning, men det vet du ju redan. Du verkar vara en klok och lyhörd mamma. Mycket mer sansad än jag orkar vara i alla situationer. Min son får mig att tappa fattningen oftare än jag skulle vilja faktiskt 
Men jag ber alltid om ursäkt. Fast helst skulle jag vilja att vi aldrig hamnade där att jag skulle behöva be om ursäkt överhuvudtaget. Men, men....man är inte mer än människa.
Han är fortfarande väldigt intensiv och känslig. När grannbarnen ska gå hem kan han skrika och gråta i över 40 minuter. Det hände senast igår. Sådär halvkul att bara HAN skriker och är helt hysterisk när kompisarna ska gå hem 
Det är liksom aldrig andra barn som skriker sådär efter honom... Det kan vara efter vemsomhelst som han tycker mycket om. Ska farfar gå hem, eller mormor, eller grannpappan som är poppis, det hystersikt gråt och skrik nästan varje gång. Men det är så han är helt enkelt. Vad ska man göra liksom, folk måste ju få gå hem 
Men jag ber alltid om ursäkt. Fast helst skulle jag vilja att vi aldrig hamnade där att jag skulle behöva be om ursäkt överhuvudtaget. Men, men....man är inte mer än människa. Det är liksom aldrig andra barn som skriker sådär efter honom... Det kan vara efter vemsomhelst som han tycker mycket om. Ska farfar gå hem, eller mormor, eller grannpappan som är poppis, det hystersikt gråt och skrik nästan varje gång. Men det är så han är helt enkelt. Vad ska man göra liksom, folk måste ju få gå hem 
Underbara älskling!!
), besök på universeum och lek med andra större barn på lekplatser, cykelturer etc......och han har inte sovit middag......och har klarat det bra. Egentligen behöver han väl sova en stund, men nu när storebror har tagit "semester" så kommer nog dagsvilan rätt naturligt att bli ett avslutat kapitel. Fast på kvällen är han trött. Ikväll så kände vi för att cykla och köpa en glass efter middag......efter sådär 20 meter kom lillebror på att han inte ville....inte orkade....."hemma med pappa istället" . Då är han rätt trött . För egen del är det skönt att ha två barn som slocknar fort när de nattas någon gång vid 19-19.30-tiden . Vi gör väl så att han får sova när det känns som om det är en bra idé och behövs......och att han tar en kort tuppis i bilen eller så när han behöver .
Frösöblomster: Lite så känner nog vi också. Blir det en lite tupplur så blir det men det blir nog inget vi planerar in så att säga. Men på dagis blir det nog sov. Alla övriga sover så jag tror nog att hon också vill mysa där å då lär hon nog somna. Men jag kan ju säga till att det inte är nödvändigt. Sen är det ju bara två veckor kvar till hon får ledigt och jag tror att det blir lättare att ta bort dagsvilan när vi alla är lediga i sju veckor. Samtidigt är det så lustigt att hon helt plötsligt inte behöver sova då hon alltid har haft ett stort sovbehov. Hon har sovit allt mellan 1-3 timmar och ändå somnat innan åtta på kvällen. Å detta var ju för bara någon vecka sen...
Jag känner igen både det här med sömnen och utbrotten
Utbrotten är nästan så vi till slut bara skrattar för det blir så hysteriskt. Han blir så arg för ingenting, förvisso går det väldigt snabbt över men det kanske har med barnets temperatment att göra. När jag skriver ingenting menar jag att jag lade sås på riset, kletade ut sylten på plätten istället för att ge en klick, satte in hans tallrik åt fel håll i diskmaskinen, föreslog gummistövlar när han ville ha skor osv. Omöjligt för mig att veta men han blir hysteriskt arg och ledsen. Egna utbrott får jag tyvärr allt oftare. Jag har inte fått det tidigare men nu blir jag sjukt stressad när lilla är ledsen och stora "håller på". Det går ut över storebror vilket jag hatar. Ser det lite som en markering för mig själv att jag är väldigt trött då och att det är dags att vila, kräva lite tid själv eller annat för att orka.
Sömnen är kaos här med stora. Vi har nog resignerat och jag tänker han är ett känsligt barn. Vi låter honom vara uppe för att slippa tvåtimmarsläggningar, kör runt extra i bilen osv. Struntar i dagsvilan ibland. Det är kaos men samtidigt var rutiner inget som hjälpt på sistone heller.
Är det läge att skriva att allt är så himla harmoniskt här, eller får jag arga blickar då....?
) som den kommer. En sak som verkar vara säkert hemma just nu är att man aldrig kan vara säker på hur det ska gå, hur humöret ska vara och vad som kan leda till utbrott eller inte. Därför får det liksom bli som det blir med det mesta. Skönt att semestern stundar!