Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
ja, då lämnar vi det härdän`
Ville bara kolla runt (med några andra än de som är bjudna, tyvärr 
- ni känns ju dock som många goda vänner här)
...och idag har jag drabbats av ett litet bebissug. Uhh. Plockade undan lite gamla kläder i st 62.....
Oj, så konstigt! Så märkvärdigt, så stort och så ovant (för mig!).
Långväga farmor och farfar är här på besök. Tredje dagen idag och ikväll har dottern visat alla sina leksaker för farmor, buslekt och skrattat och ja..... jag har stått på några meters avstånd och diskat, och vänt mig om då och då och sett lilla stumpan helt upptagen med att visa farmor alla mjukisdjuren. Det är så konstigt, MIN lilla bebis som alldeles nyss låg i famnen och var så helt beroende av mig har idag varit på "tu man hand" med farmor. (Farfar är fortfarande lite hållen på avstånd
....efter en timmes intensiv lek, efter kvällens middag, så kom hon sedan till mig - klappade på mina bröst och sa "mjö!, mjö!" och efter lite amning så somnade hon pang-boom!
Nu är vi inne i en jobbig period igen 
Det är mycket bråk och skrik här hemma och jag vet inte hur vi ska komma ur det här....Min äldre son (3,5 år drygt) är så intensiv och känslig, men allt går över styr hela tiden. Han ger sig på lillebror, jag försöker prata om det istället för att skälla, men tappar tålamodet efter 1000 situationer och blir arg, hans pappa blir arg och det känns som att vi är arga och sura på storebror hela tiden.
Idag frågade jag sonen vad det är som pågår, vad han tänker när han slår lillebror. Jag säger att det är ok att vara arg på lillebror, jag förstår det, men man får inte slåss eller göra illa. Han och jag kramas lite, sen gör han om samma sak! Då tappar hans pappa tålamodet och skriker, jag blir sur på pappa som gormar, han säger att jag bara skyddar storebror hela tiden....Jag känner mig otillräcklig. Jag vill verkligen inte vara sur och arg på storebror hela tiden, men det känns som att jag är det jämt. Vissa dagar är vekligen bra, men sen händer nåt (jag vet inte vad) och så är vi tillbaka i allt igen!
Till saken hör också att jag hela tiden har dåligt samvete för barnen. För den lilla, för att han inte får samma lugn och ro som storebror fick som bebis, för storebror för att han inte får lika mycket tid som förut, för att jag blir arg på honom så ofta....att mitt tålamod inte räcker till....
Det känns ofta som att dagarna bara är stress, stress stress....Jag är stressad för att jag inte kan lämna barnen ensamma för en sekund, för att storebror inte känner sig sedd och därför tjatar och gnäller, tjatar och gnäller och skriker, jag försöker möta hans behov, men det brister. Jag är stressad för att lillebror inte får sova i fred, inte ammas i fred...storebror är där och pillar och drar i honom så fort jag ska amma eller lägga honom för att sova...Jag vet att han inte gör nåt för att jävlas och jag vet att det egentligen är fel att skälla på honom, men jag orkar inte efter att ha förklarat 1 miljon gånger....
Om Peap fick bebislängtan så har det blivit en realitet för oss - jag upptäckte häromdagen att jag är gravid och det är faktiskt tusen tankar som snurrar runt. Framför allt vill jag inte hamna i en jobbig situation med min son... det är jag väldigt rädd för. Han är ju fortfarande så liten och kommer att vara drygt två år när han blir storebror om graviditeten går bra.
Jag minns att några av er har skrivit om amning under graviditet, kan ni berätta lite mer? Sonen ammar ju fortfarande ganska mycket, morgon, vid sovningen, något/några mellanmål beroende på dagsform och så under natten. Men det finns liksom inte på världskartan att sluta nu, vi har ännu inte några alternativ.
msKitten, vad tråkigt att höra att ni har det jobbigt. Tyvärr har jag inga konstruktiva förslag att ge er...
Konichiwa:
Ojoj, oj... ...Grattis!
Jag kan inte ge dig några "råd". Även om jag själv kan drabbas av suget så är det just de orostankarna som du beskriver som "hindrar" mig. (Vi är dock inte eniga om antalet barn här, och det blir inte fler här) Så, ja, det var väl egentligen stopp där för mig i det ämnet.