Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag ska ta ett exempel på hur det kan se ut hos oss. Kanske har nån nåt tips, eller ser nåt som vi inte gör.
Ikväll sövde jag lillebror vid 20. Storebror var ute på gården med farfar och pappa. Han lägger sig vanligtvis vid 21-22. Vid 20:30 är hela familjen inne. Lillebror vaknar och jag går in till familjesängen där han sover för att söva om honom. Storebror vill följa med in, pappa säger att han inte får pilla på lillebror så att han vaknar helt. Grejen med lillebror är att om han vaknar till ordentligt så blir han pigg och är svår att söva om. Ok. Jag går in och lägger mig med lillebror och ger honom bröstet, han ammas tillbaka till sömns. Storebror lägger sig bredvid lillebror och säger att han vlll sova, jag säger ok men pilla inte på lillebror. VAd gör storebror då? Han pillar på lillebror, sjunger och börjar kasta med benen på sängen. Lillebror vänder sig om, vaknar och börjar skratta. Jag ber pappa komma in och hämta storebror. Pappa kommer in och hämtar en skrikande och ledsen storebror. De går ut ur rummet och storebror skriker och snyftar "JAG VILL SOVA MED MAMMMA!!!!!!!" vrålar han och upprepar sig, pappa säger "Du ska få sova med mamma, jag vet att du vill det. Först måste du borsta tänderna". Sonen vrålar igen och kastar sig fram och tillbaka på golvet "JAG VILL SOVA MED MAMMA!!!!!!!!" pappa säger att han ska få det, att han måste lugna sig. De håller på sådär i 10-15 minuter. Till slut tappar pappa tålamodet och säger på skarpen: "Nu räcker det, sluta skrika du ska sova med mamma!!!" Tar fram tandborsten, storebror springer iväg och skriker "JAG VILL INTE BORSTA TÄNDERNA!!", pappa säger: "Om du inte kommer nu så hämtar jag dig, du måste borsta tänderna!" Storebror skriker igen. "JAG VILL INTE!!" Då går pappa fram och drar ut honom från skrymslet och borstar hans tänder. Han skriker och skriker och skriker och skriker. När han är klar vill pappa ta på honom pyjamas. Sonen vägrar. Han slipper. Han kommer in till mig och lillebror som ligger och är preeecisss på väg att somna. Han lägger sig bredvid lillebror och börjar pilla honom på huvudet så lillebror vaknar. Jag säger: "Ok nu ska vi sova, men då vill jag ligga emellan er."Storebror börjar skrika igen, då lägger jag mig helt sonika emellan dem och ammar lilla killen igen. Jag lägger min andra arm om storebror och han somnar.
Nu sover båda.
Jag är helt slut av allt skrikande och gormande. Såhär har det hållit på hela dan!
Vad gör vi för fel?!!!
msKitten:
Hej hej vännen . Jag har ju två små jag med varav äldsta också är 3½ så kan förhoppningsvis komma med någon liten tanke. Det första jag tänkte när jag började läsa ditt sista inlägg var att det skulle utveckla sig precis som det gjorde.....kunde liksom se scenariot hemma hos oss . Det innebär att både du och jag förmodligen har två fullständigt "normala" 3½-åringar .....om det är någon tröst . Nu är ju vår yngsta äldre men vad som generellt gäller båda är att de bara inte kan låta bli varandra. Det finns inte en chans i världen att vår äldsta skulle klara av att bara ligga bredvid tyst utan att prata, spralla runt och framför allt greja och peta med lillebror. Det finns liksom inte ens med på kartan. Han kan inte riktigt greppa det här med att han "stör" ännu. Han kan ligga tyst i sådär 5 sekunder om man ber honom, och han kan själv viska "Vi måste vara tysta, a sover", men sedan är han igång igen.....och pratar ofta rätt högt . Helt lönlöst att säga att han inte får prata, pilla eller vad det nu är för det kan han inte hantera.
I just den specifika situationen så tänker jag så här (lätt att vara rationell på avstånd 
):
- Storebror kan inte ligga bredvid lillebror när han ska sova. Tanken är mysig, men i 9 fall av 10 (i bästa fall 
) så slutar det i härdsmälta. Det är liksom något man får samla kraft till de dagar man måste = är ensam vuxen med två barn. Ta "diskussionen" med storebror innan. Han kan säkert bli arg och ledsen över att inte få följa med in, men jag skulle tippa på att det blir klart "lindrigare" om du pratar med honom om det innan ( = ”Nu går jag in och söver om lillebror. Du får stanna kvar ute och leka med pappa, farfar etc” - börjar han protestera, ta hjälp av pappa och farfar med avledning......de kan med största sannolikhet locka med något som han tycker är kul så att han kan acceptera att vara kvar ute. ”Jag kommer snart tillbaka och så myser bara du och jag") och han inte blir bortplockad för att han betett sig "illa" och alla har hunnit bli irriterade på honom.....för att han pillar, spralla....stör. Summa summarum: Undvik i möjligaste mån situationer som ni vet vanligtvis inte fungerar av olika anledningar. Det handlar ju i mångt och mycket att inte lägga ansvar på barnen som de inte är mogna att ta. Svårt många gånger tycker jag.
- Det här med ens egen ilska och irritation när 3½-åringar får utbrott. Man får helt enkelt ta en funderare på varför man själv får total härsmälta pga det......varför man tappar allt omdöme och beter sig som en frustrerad och trotsig 3-åring själv ? Så här på avstånd så tänker jag spontant: Låt storebror få ha sitt frustrationsutbrott ”i fred”. Stör han lillebror så lyft med honom ut i trädgården…..och låt honom få vara jättearg utan att bli irriterad på honom för det. Bara konstatera rakt upp och ner att ni (i det här fallet pappa) förstår att han är jättearg, men att han inte får vara inne i sovrummet just nu. Punkt. När han lugnat ner sig prata lugnt och sansat , och då skulle jag gissa att han förstår alldeles förträffligt och även kan tänka sig att borsta tänderna fullt medveten om att du snart kommer. Att komma med tandborstnings”krav” under ett utbrott är ju liksom att verkligen be om en dunderkonflikt . Särskilt om det enbart är på ens egna villkor så att säga….vilket det i det här fallet var. Här brukar det bästa vara att ”lämna” situationen….inte minst när man själv är arg och irriterad…..och lägga större ansvar på barnen. ”Vi ska borsta tänderna innan du sover. Jag tänker inte springa runt och jaga dig och tjata. Jag blir bara arg och irriterad då. Du får säga till när jag ska hjälpa dig. Jag sätter mig här i soffan och väntar”, eller något liknande. När man hamnar i det där ”nu borstar jag tänderna på dig med tvång”, så handlar det ofta om att man själv på något sätt antingen vill ”straffa” och/eller vill känna att man tar kommando/kontroll igen. Något man tar till av vanmakt. Säger inte att det är så för er, men jag kan känna det själv, personligen. Upplever att det är samma sak med sambon, som har kortare stubin….som jag skulle säga huvudsakligen beror på att han ofta inte vet hur han kan lösa en situation. Rädd att förlora kontrollen i grund och botten.
Hoppas du inte tycker att jag låter pretentiös. Vi gör precis samma ”misstag” som ni – ibland oftare än annars – och det är lätt att vara efterklok . Man lär efter hand upplever jag. För min del har jag väl kommit till insikt om att det huvudsakligen handlar om två saker: 1. Mina egna förväntningar 2. Att sätta tydliga gränser tidigt. För att exemplifiera med ert ”sova-scenario”: Inte förvänta mig att barnen ska klara mer än de gör (de kommer att vilja leka och prata med varandra om de ligger bredvid varandra vid nattning ) och själv ta ansvar för det hela genom att tidigt tala om att ”Nu är det så här” = Lillebror ska sova och då får storebror vara utanför sovrummet med pappa. Om det är vad som är viktigt för mig. Men som sagt….lätt att vara efterklok .
Stort grattis !
Har inga råd om tandemamning för storebror hade slutat amma innan lillebror kom. Vad gäller oro för att det ska bli jobbigt för den äldsta. Jag tror alla känner så när man har ett litet barn. Jag tror faktiskt också att det är jobbigt för barn att bli storebror/storasyster som tidigare ensambarn.........jag tror man gör en tankevurpa om man inte tar det i beräkningen. Vinsten är dock så mycket större . Har vå pojkar som verkligen älskar varandra.....även om de periodvis (läs dagligen ), tycker att den andre är något av en "pain in the ass"......men det är liksom mer ytligt än något annat .
Något helt annat: Beställde en Oh Snap igår. Väntar med spänning . Tog lite tid att bestämma mönster och färger, men nu längtar jag bara efter att den ska komma......tar nog minst en månad tyvärr.
Konichiwagirl: Grattis! Jag är ju gravid just nu och dottern kommer att vara ungefär 2,5 år när bebisen kommer. Vad gäller amningen så ammar jag ju fortfarande. Dock har jag sinat helt och hållet. Är i vecka 27 nu och runt vecka 20 började jag tycka att amningen kändes obehaglig vid vissa tillfällen och jag kände ett enormt motstånd till att amma. Dottern blev hysterisk när jag inte ville men efter att ha fått lite kloka råd här blev situationen bättre. Vi pratade mycket om amningen och hur jag kände, att jag älskade de mysiga stunderna men att det gjorde lite ont ibland och därför kunde behöva avbryta ibland. Detta påminde jag dottern om varje gång innan amning och vid de tillfällen som jag var tvungen att avbryta så berättade jag det och att vi räknar till tre och att hon sen skulle släppa. Många gånger gick det bra men många gånger blev hon jätte ledsen, vilket ju är helt förståeligt! Numera ammar vi inte alls vissa dagar (fast de är få) och vissa dagar flera gånger. Nattetid ammar hon inte alls annat än vid 6-7-tiden på morgonen. Så visst har amningen förändrats mycket under graviditeten men jag är glad att vi fortfarande ammar Hur det går sen när bebisen kommer återstår att se, men visst oroar jag mig för att det inte ska funka. När det gäller oron för hur det ska bli när vi blir en till och oron över hur jag ska kunna hantera känslan av otillräcklighet så är den ständigt närvarande. Jag älskar känslan att att kunna ägna den tid jag vill åt dottern och skräms av tanken att behöva prioritera någon annan när jag i samma veva vill prioritera dottern... Samtidigt försöker jag tänka på hur underbart det måste vara att få se två syskon tillsammans! Men jag sörjer absolut att tiden med bara dottern snart kommer att ta slut eller förändras drastiskt även om jag sörjer mindre och mindre. Jag kan nog inte komma med så mycket matnyttigt annat än att dela mina tankar och min oro över hur det ska bli. Du är i alla fall inte ensam om att känna oro, det kan jag garantera!
Frösöblomster, tack för ditt svar! Långt och matnyttigt för mig!
Många tankar som kommer upp när jag läser det du skriver, bla det där om att man som vuxen beter sig som en trotsande treåring :D Tja, i vårt fall handlar det om att både jag och min man i perioder är dåliga på att hantera stress. Dels så handlar det om våra liv utanför familjen (alltså jobb och sånt) men dels handlar det om våra egna bagage från barndomen. Gnäll och skrik och utbrott skapar en enorm stress hos oss båda.
Min man blev slagen och psykiskt misshandlad (läs kränkt varje dag) av sin mamma under hela sin barndom (tills hon dog när han var 11 år). Han har mycket svårt att hantera stress och något han är medveten om och försöker jobba med. Men trots detta hoppar det grodor ur munnen på honom när han tappar tålamodet, vilket resulterar i att jag blandar mig i konflikten med storebror och så sätts en jättekonflikt igång :( Min man har svårt att sätta gränser runt sig själv, utan vill gärna gå med på allt möjligt för storebrors skull, vilket resulterar i att allt går överstyr, såklart. Detta är verkligen något han försöker förändra, men det är verkligen så svårt för honom! Han ber alltid om ursäkt när saker och ting inte blev som de borde och han gick för långt, och han tar ansvar för att det var HAN som gjorde fel och att det inte är fel på sonen. Det tycker jag är bra och viktigt. Som Jesper Juul säger, att man tar bort skuldkänslorna från barnet.
Vad gäller mig själv så har jag kvar spår av en obearbetad förlossningsdepression med storebror. I kombination med att min mamma var extremt dålig på att hantera konflikter med mig som barn. (Hon är väldigt konflikträdd och istället passivt aggressiv) Detta har naturligtvis satt spår. Konflikträdd är jag inte, men tycker det är otroligt obehagligt med sonens utbrott. Tappar tålamodet lite väl ofta, tyvärr :( Sen har jag otroligt mycket dåligt samvete. Detta är något som jag definitivt måste göra nåt åt. Ska börja gå i terapi, för mitt dåliga samvete tar kål på mig, tyvärr :(
Som sagt, vi har en del att jobba med här :)
Grattis konichiwa!
msKitten, det där kunde lika bra varit hemma hos oss. Jag funderar på om det kanske är bättre att inte börja krångla med tandborstning i den situationen utan "avleda" med nåt mer kul. Att lillebror vaknar i familjesängen händer ofta här. Jag är dessutom själv ibland. Det jag gör är att sätta storebror framför tv:n med barbapappa eller nåt annat han gillar. Under tiden får jag lillebror i sömn, sen tar jag in storebror i sängen och lägger mig emellan. Nu kanske inte din gillar tv, men ville ändå exemplifiera.
Vidare har jag kämpat massor med mitt samvete. Mina krav är så sjukt sänkta nu. Kanske är det där du också får börja, du är ju superbra med storebror även om det inte är som om han är själv. Jag tröstar mig alltid med att de får ett syskon, det är värt allt. Visst får de dela och allt det du säger men jag tänker att det är ändå värt det för oss alla. Mitt föräldraskap är helt annorlunda nu jämfört med förr, först var det jobbigt men nu märker jag att barnen trivs ändå.
Sen blir barnen såklart lugnare när det är lugnt hemma, tänker det du skriver om stress. Nu blir man ju mer stressad av de orden och du vet ju säkert, men ibland kan man få fundera om lite. Vi fick ent tvåbarnschock kan man lugnt säga, nu har vi ställt in precis allt utom sambons jobb för att orka. Alla mår också bättre i det.
Tack för ditt svar, madelenieh. Jag blev uppriktigt glad av att få veta att vi inte är ensamma :) Man kanske inte är världens sämsta förälder även om det inte alltid blir som man tänkt sig. Det är fan skitsvårt att ha barn!
Jag säger bara: MINDFULL!
...med insikten om att det kan vara lättare sagt än gjort
Fast samtidigt underbart. Jag känner ändå att sen jag slängt ut mina egna förväntningar på allt och bara tänker att ta dag för dag och få barnen att växa när de är så glada som möjligt är det som gäller. Jag vet inte hur intressant det är men jag kan säga att jag typ dog av dåligt samvete i våras då jag började ha bägge själv. Lillebror är nu tre månader och storebror 2.5 år. Jag fick för mig att alla andra föräldrar levde som när de hade ett barn fast de har två, samt att alla mammor klarade att ha två barn ensam hur bra som helst. Jag fick inte ihop det och blev sjukt stressad när någon fick vänta ledsen. Nu har jag accepterat att någon får vänta och de klarar det. Jag gör alltid en prioritering i mitt huvud vem som får gå först och sen agerar jag helt enkelt. Jag blir sjukt stressad när lillebror är ledsen men bara att säga det till mig själv gör det lättare. "Nu skriker han samtidigt som storebror "krånglar" då blir jag stressad". Jag ställer inte heller kravet på mig själv att jag ska klara att ha bägge hur bra som helst.När jag är själv med dem blir det som det blir. När vi är två föräldrar på två barn funkar det bättre. Det var där det vände för mig då jag sa till sambon att nu är vi bara familj tills det lättar. Jag vill inte sätta barnen i situationen att jag är ensam med dem mer än nödvändigt.