Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. Det var inte på något vis meningen att ge dig dåligt samvete eller liknande. Vad jag försökte få fram är att både jag och sambon titt som tätt gör precis likadant = beter oss som trotsiga 3-åringar, är usla på att hantera stress etc. etc........och ingen av oss har något traumatiskt bakom oss på något vis. Jag har haft fantastiska föräldrar. Sambons kan jag känna är lite mer "avståndstagande" eller vad man ska säga, vilket har "satt sina spår" på honom, men inget annat. Som utomstående....på avstånd och utan känslomässig inblandning så är det lätt att vara klok (efterklok inte minst) och rationell . Något svårare när man är mitt i det och det handlar om ens egna barn . Jag kan få total härsmälta ibland av gnäll, skrik, gråt och när de inte kan låta bli varandra utan ska peta, dra, reta etc.......och vad har jag för förklaring......tja, fin uppväxt med föräldrar som alltid behandlat mig med respekt och varit duktiga på konflikthantering, omgiven av familj och släkt som är pedagoger, lärarutbildning, många års arbetserfarenhet som lärare.......nog borde jag kunna hantera mina två pojkar utan att få psykbryt 
. (lätt att förväxla behov och vilja) samtidigt och att de i sin tur tar ut frustration på varandra.....och så får man gnäll och skrik och vrål i kvadrat. Stressad mamma eller pappa som är mån om att alla ska ha det bra och så gärna vill göra rätt blir stressad i kubik = tappar konceptet . Jag personligen hade fantastiskt mycket hjälp av Gavelins bok. Jag har börjat lära mig att ta ett par djupa andetag och tänka till lite när jag känner att adrenalinet börjar pumpa. För att ta ett exempel från i förmiddags: ) och han vädjar intensivt till mig att han inte kan ( ). Min 2-åring har i samma stund storgråtandes stampat iväg till köket för att han inte vill byta blöja och har klättrat upp i sin matstol och upprepar högljutt, fortfarande gråtandes, att han inte vill gå ut och inte orkar byta blöja, gång på gång......jag känner att tålamodet börjar tryta och adrenalinet börjar flöda.......förmiddagen ar inte varit helt friktionsfri tidigare......och så stannar jag upp. Varför blir jag upprörd? Har jag på något vis behandlat mina barn illa? Nej. Är mina barn på någotvis lidande? Nej. Är mina barn ovanligt besvärliga och oresonliga? Nej. Jag har en 3½-åring som är arg för att jag inte är på humör att serva honom med precis allt i just den stunden och en 2-åring som inte vill byta blöja (inga tendenser till tvång har bara sagt att vi behöver byta blöja). Är jag dålig mamma = mitt fel att jag har två barn som just för tillfället vrålar på varsitt håll? Nej. Vi har inte bråttom ut någonstans. Summa summarum: Det finns ingen som helst anledning för mig att känna mig stressad eller att bli irriterad på situationen, på mig själv eller på barnen. Jag slog mig helt sonika ned på tröskeln mellan hallen och köket så att jag fanns tillgänglig för båda och sa att vi skulle åka gå ut och åka spårvagn så fort vi hade hade bytt blöja och så fort alla kläder var på. Jag sa till lillebror att han kunde välja vilken blöja han ville ha och att jag gärna höll storebror sällskap medan han klädde på sig. Båda var rejält arga en stund till, men sedan åkte solhatten lustigt på rätt lätt under lite snyftningar om att mamma var dum och lillebror sprang glatt och valde blöja och vi bytte friktionsfritt. Därefter var alla nöjda och glada och jag hade inte fått hjärtattack.....vilket är positivt . . Jag har blivit bättre på att låta dem få vara arga och vråla av sig ifred en stund utan att försöka få dem att inse att de agerar irrationellt. Gör jag det och inte medvetet eller omedvetet anklagar vare sig dem eller mig för att de är arga eller frustrerade eller vad det nu är, så brukar det hela avlöpa ganska lätt (trots vrål och skrik) för alla parter. Jag agerar inte lika mycket efter min "reptil"-hjärna då . Gör underverk för det dåliga samvetet. Det och väldigt mycket tid.....till allt.....låta saker få ta tid. Och sedan så klart ta tag i det här med att vara tydlig med vad man själv vill. Vet du att det inte fungerar att somna lillebror med storebror så somna lillebror själv. Att du säger ett rakt nej till storebror gör dig inte till en dålig mamma. Du kommer ju att ägna tid åt honom och hans nattning när lillebror somnat. Det är som med min "förmiddag". Inget att känna dåligt samvete eller stress över. Ja, han kanske bli arg över ett nej......men ingen vare sig han, du eller hans pappa har gjort fel
Frösöblomster,kloka ord. Ska ta med mig dem.
Vi har det lite tufft här. Jag är själv hos mina föräldrar på lantstället med barnen. Vi är alla tre sjuka och de väcker varandra. Storebror brukar vilja sova hos mormor men inte denna gång. Efter fyra totalt sömnlösa nätter bröt jag ihop i natt och storebror fick till slut vara hos momor. Jag och sambon har liksom inte riktigt fattat att det inte är samma att ha två barn som ett, det vill säga att jag åker till sommarstället med barn och han gör eget inte är en option längre Nu är allt avbokat för sommaren förutom sambons jobb så vi faktiskt bara kan vara med barnen och varandra, ta det lugnt. Det är ju när jag är ensam och det krisar det blir tufft, vi behöver vara två märker jag.
Madeleineh: låter klokt att ni tänkt om! Det är väl det som många tyvärr inte gör, utan kör på (oavsett om det är ett, två eller fler barn) som "livet var innan". Att ha tid är, enligt mig, den bästa investeringen jag kan göra för min dotter, min familj.
(Maken och jag är båda i samförstånd med att det som var innan vi fick barn, det är det som var undantaget
Vi har just nu en hel halv släkt på besök; farfar & farmor, faster med familj vilket innebär två små kusiner på 2 resp. 5 år. Vi träffade dem en snabbis igår kväll, mest för att säga "Hej!" och "Välkomna" och idag blir det en heldag tillsammans. Väldigt abstrakt att se dottern i samspel med sina kusiner. Jag trodde att de alla skulle vara lite avvaktande mot varandra men de har suttit på golvet och lekt med småfigurer och klossar -dottern ger 5-åringen klossar och de "pratar" medan 2-åringen mest har spring i benen och lite mer "utagerande" :) Det är bara så roligt att se och det gör mig glad att de, även om de inte riktigt "leker" med varandra, ändå leker.
Det gör mig gott att se dottern på egna äventyr (flera meter bort från mamma & pappa
De hamnar i kläm då tycker jag.
Tack för gratulationerna!
Nyheten börjar smälta in och jag mår rätt bra om än jag är trött emellanåt. Passar på att sova medan sonen sover. Jag är inte fullt lika rädd längre, heller. Jag inser ju att sonen kommer att få mindre uppmärksamhet och att bebisen inte kommer att få lika mycket uppmärksamhet som honom, det jag nog är mest rädd för är att ha för höga förväntningar på hans beteende, att göra honom "större" än vad han är för att han blir storebror. Och att bli arg på honom för att han inte lever upp till de förväntningarna. Det verkar vara rätt vanligt.
Jag är faktiskt rätt glad att hans språk inte riktigt har kommit igång ännu. Min systerson började prata tidigt, och mycket, enormt stort ordförråd. Och såväl min mamma som min syster "erkände" emellanåt att de behandlade honom som äldre än han är på grund av det. Vet att jag sade ifrån vid något tillfälle för att jag tyckte att min mamma gick över gränsen. Sonen är hur som helst väldigt duktig på att kommunicera, så han kan ju ändå göra sig förstådd.
Min mans enda syskon har avlidit, fyrtio år gammal, en indirekt följd av psykisk sjukdom. Det efterlämnar en ganska speciell situation som gör mig lite kluven. Sonen har tillskrivits rollen av livboj, eller krycka om man så vill, vilket jag inte riktigt gillar - ok att man konstaterar att han är ett glädjeämne, men han är ju faktiskt inte någon tröstkramnalle - samtidigt är det svårt att säga ifrån, för det är väldigt synd om dem. Nej, huva. Sonen är rätt duktig på att säga ifrån, för han går åt andra hållet om farmor blir för intensiv. Tyvärr uppfattas inte det utan det försöks ännu mer.
De hamnar i kläm då tycker jag.
JAg tycker allt har sin tid helt enkelt, nu är det småbarnstid med allt vad det innebär. Det ska inte vara som förut. Det kommer inte heller att återgå till som det var förut.
Hej AP-föräldrar!
Vad har ni för tankar kring dagis? Mina tjejer ska börja snart. Jag är delat positiv och negativ. Bra med all stimulans! Dåligt med min enorma separationsångest.
Är också orolig för att en för tidig dagisstart ska påverka anknytning, självkänsla och trygghet negativt.
Mitt spontana svar just nu, så här dags, är att dagis är ett onödigt ont.
Jag ser absolut inte att vår dotter har något som helst behov av dagis nu (20 mån) men jag förtsår att det kommer en tid då det kommer finnas ett annat behov av att spegla sig i andra, jämngamla barn. Jag vill att hon ska vara mer "självgående" på så sätt att hon kan prata, gå på toaletten och äta mat. Det är en aspekt för mig. Sen så ser jag helt enkelt inte något behov för henne just nu (eller mig/oss, för jag tror att det många gånger handlar om att föräldrarna inte vill vara hemma snarare än att barnet vill gå på dagis), det finns inte i min tankevärld.