AP-snack & babbeltråd

Det låter skönt. Problemet är att mina visar tecken på att vara understimulerade. Efter en dag på Skansen är de glada på kvällen. Men dit kan man inte gå varje dag. Vanligtvis är de frustrerade och grinar för ingenting och gör allt som kan vara farligt/förbudet hemma och tokgrinsr när man säger nej. Det går knappt att få tiden att gå de sista timmarna innan kvällsamningen!

Hur gammal är dina tjejer?

Sen skriver du din separationsångest...är det du som inte vill avsluta en period (kanske den bästa?) i livet eller är du uppriktigt orolig för tjejerna?

Madeleineh, de bli 1,5 år då de börjar. Jag jobbar redan, men har trygghet i att barnen är med sin pappa, som är dem väldigt nära. Jag är orolig för att de ska må dåligt av att sakna oss. Vet att jag för min del också kommer att må dåligt av att undra hur de har det.

Kusinerna är ju här på besök och det är nu faktiskt lite jobbigt :(
Maken och jag får båda ont i magen då yngsta kusinen (2år) ....ja, det är inte bra. Pojken är nog (??, vi vet inte) en fullt normal 2-åring som saknar vebalt språk, får utbrott över att smöret hamnar fel på smörgåsen, bråkar med storasyster om leksaker och får ryckiga spasmer i vagnen när han inte  vill sitta ned. Det blir dock så jobbigt - pojken låter som en stucken gris och föräldrarna pratar över huvudet, pratar (=skriker "Nej!") från långt håll och lever allmänt i en parallell värld där de verkar tro att pojken inte förstår vad de säger, eller uttrycker med sina gester, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Vad f-n ska vi göra? Igår blev det en jobbig, om en mycket kort situation, där pappan säger till mamman att hon får ta honom för att han var så förbannad på honom. Detta sägs så alltså med pojken i famnen mellan dom båda vuxna.
Jag vet inte var jag ska titta, hur jag ska vara när det blir så. Dottern tittar storögt på alltsammans, står tätt bredvid mig där jag sitter vid matbordet och jag sakligt försöker förklara (som jag alltid gör när jag ser att dottern undrande tittar på nya situatioenr/händelser) vad som händer.

Peap, vilket bra exempel på hur man inte vill vara som förälder.

Förvisso, men det tråkiga är ju att det är så för den familjen, samt att det är släkt. Vi kommer ju vara släkt alltid och följas åt, och jag ser gärna att vi har en sund relation till dem.
Det är ju bara det att jag inte vet hur jag ska vara, bete mig, agera. När kusinen skriker håller svärmor för sina egna öron. Alla tycker det är jobbigt, föräldrarna kommenterar det högt (som om barnen varken hörde eller förstod) och det blir en jobbig stämning. Att stämningen blir jobbig är ju sekundärt, det viktigaste är ju att barn-förälder relationen är god. Det jag menar är att barn kan (och gör ju det) skriker; man kan göra sig illa, vara trött, ja....ni vet ;) men det jobbiga är att jag inte alls upplever att föräldrarna förstår att han är en reaktion på dem.

Du kanske i allmänna ordalag kan prata med dem om att det är viktigt att uppmuntra sina barn? Nämna i förbifarten att 'även små kastruller har öron'? Ta upp exempel på andra som pratar över sina barns huvuden så att de ska tänka på det negativa i det? Annars låter det som att det finns stor risk att de ger sin pojke dålig självkänsla! Han vill ju bli positivt bekräftad, inte negativt, stackarn.

Vi hamnade i en dålig cirkel hos mina föräldrar. Min tvååring blev som du skriver. Jag blev sjukt stressad o var nog inte bästa mamman. Det jag hade önskat var nåt som lugnat mig när folk tyckte till, inte några tips eftersom alla har olika idéer som sällan sammanfaller med mina. Kan du peap ta pojken nåt? Föräldrarna kanske behöver lite stöttning?

Peap:

Mitt tips är att göra sådant som passar 2-åringar . Gå ut! ."krav-löst" = inga vagnspromenader eller liknande,  utan enkelt bara ut. Ta initiativet själv om ingen annan tänkt tanken. "Nu går vi/jag ut med barnen en stund". Så får alla en liten "frist". Är det halvkaos inför middag exempelvis så ta ut din dotter och 2-åriga kusin 15 minuter i trädgården eller på gården eller vad som nu finns i närheten.

Jag vet att de är på bortaplan och att pojken kansk eär annorlunda hemma; jag förstår att det är mycket nya intryck för honom med att sova på ny plats, na männiksor m.m
Vi har ju träffat dem flera dagar/kvällar i rad nu och det är ju samma sak. (Och som jag sagt, det är ju inet pojkens "fel"!)

På vårat (min mans initiativ så har vi nu tre kvällar i rad tagit en promenad mellan middag och dessert/kaffe och det verkar göra alla gott - stora som små Vår lilla har somnat 2 av 3 ggr medan de andra härjar loss ute.
Det löser ju situationen "för stunden", men hur de är som föräldrar....hur de pratar om barnen...ja, jag antar att det är likadant hemma, och det är ju det som är jobbigt. Jag är medveten om att semester inte alltid stressar ner männiksor, utan kanske t o m stressar upp många, så i sitt vardagliga liv kanske de är harmoniska men mellan föräldrarna så ser jag inte så mycket kärlek, och jag är fast övertygad att barn är de första att känna av sådant, barn är ju utomordentliga känslomässiga "spårhundar".