AP-snack & babbeltråd

Det låter ju som en bra lösning ni kom på tycker du ska vara försiktig att döma ut deras föräldrarna på hemmaplan, det är inte alls säkert att det är samma.

Jag tycker att det låter som om den familjen kanske behöver en hjälpande och förstående hand. Jag har också varit en sån där förälder och partner emellanåt, faktiskt. En usel mamma och en dålig fru. Min man och jag har haft slitningar i vårt förhållande samt i vårt förhållande till storebror som har varit oerhört jobbiga. Senast idag var vi rätt usla föräldrar (extremt dålig hantering av en konflikt som resulterade i att storebror blev rädd för sin pappa). Och ändå är vi sådana föräldrar som verkligen, verkligen försöker. Vi samsover, vi bekräftar, vi ammar länge. Vi låter barnen bestämma över sina egna kroppar, vi vill vara de bästa föräldrarna. Men vi är inte det! Vi gör fel hela tiden, men vi är medvetna om det! Och jag och maken ser alltid till att ta bort skulden från barnen, det är inte hans fel att vi mamma och pappa bråkar, det är inte hans fel att vi tappar tålamodet. 

Jag var en mycket bra mamma de två första åren av mitt äldre barns liv. Sen blev allt mycket svårare. Min pappa blev dödssjuk, min man fick en existensiell kris, jag hade det jobbigt med min mamma och bror. Med mitt jobb....Allt var kaotiskt. Förhållandet med min man var upp och ner. Sonen blev trotsig och ännu mer krävande. Och vår ork tog slut!

En vecka innan jag födde mitt andra barn dog min pappa. Storebror var mitt i självständighetsåldern, min man och jag helt slut efter en jättejobbig höst med mig som höggravid som sprang till min dödsjuka pappa på sjukhuset. Jag grät varje dag! Jag låste in mig på toaletten för att sonen inte skulle se mig, men det gjorde han i alla fall. Han ville trösta mig, men det kändes helt fel.

När man är stressad, när livet inte är så lätt så är det faktiskt jättelätt hänt att bli en dålig förälder. Jag har också pratat över huvudet på min son, jag har sagt elaka saker till honom, jag har sagt elaka saker till min man. Till mig själv. Jag har velat ta livet av mig när livet var som jobbigast. Och då behöver man hjälp. Ingen som dömer en, utan som HJÄLPER en. 

Jag och min man vill verkligen ha en harmonisk och lugn familj. Men vi har det inte så just nu. Vi har det jättejobbigt. Vi älskar varandra, vi kramar och pussar varandra varje dag. Vi pussas tillsammans i familjepussar som vi kallar det, tillsammans med barnen. De ser att vi älskar varandra och att vi älskar dem. Men de ser också att vi har konflikter, att vi inte mår så bra emellanåt. Fy fan vad svårt det kan vara ibland. 

Jag tycker också att det var ganska lätt att vara en ap-förälder de två första åren. Sen vände det och blev bra mycket mer komplicerat Jag försöker vara en bra förälder - med allt vad det innebär - och ibland lyckas jag. Andra gånger misslyckas jag totalt och blir en sån där förälder som jag absolut inte vill bli. Ibland brukar jag tänka på det när jag ser andra som beter sig illa mot sina barn att det faktiskt (tyvärr!) kan vara jag ibland och jag hoppas innerligen att ingen dömer mig då. Vi har alla olika prövningar i livet och jag tror mest på att man i sådana situationer som du Peap beskriver gör det bästa i att försöka avlasta föräldrarna och ge av den energi man har själv samt att själv föregå med gott exempel när man är med barnen utan att för den skull ha som avsikt att visa de andra föräldrarna vad man tycker är rätt. Min bror och hans fru har ett förhållningssätt till sina barn (mer eller mindre hela tiden) som i mina ögon är fruktansvärt. Så jag förstår om det är jobbigt när ni umgås. Jag försöker bara vara mig själv och vara likadan mot deras barn som mot mitt eget, kanske snappar de upp något av det, men min huvudsakliga tanke är att jag bara är så som jag är som person och därmed ärlig i mitt sätt att vara mot barnen. Men det ÄR svårt att möta dessa familjer som har ett helt motsatt förhållningssätt än mot än själv.

Jag läser - mycket intressant och tänkvärt! :)

Hinner inte svara mer nu!! Matdags

Jag känner igen mig i msKittens text. Jag har inte på nåt sätt råkat ut för några så traumatiska prövningar på sistone men kan ändå känna igen mig att man gör fel och brister i sitt föräldraskap. När min etta föddes åkte jag långt ner i botten med ett s.k krävande barn. Jag fann mycket vägledning i "AP-grejset" och har samsovit, burit och allt vad det varit. Vår äldsta har visat sig trygg, empatisk och en fantastisk unge på många sätt. I våras när han fyllde 2 år kom lillebror och det började bra. Samtidigt började jag få dela på mig. Nu är han inne i trots (ni får ursäkta att jag inte hittar ett mer korrekt ord) där det känns som varje dag själv med dem är en prövning. Idag fick jag väcka sambon som jobbat natt helt för tidigt för jag orkade inte mer. De hade avlöst varandra med gråt hela morgonen och när stor till slut trillade i trappan fick jag nog. Jag kan inte för mitt liv en sån här dag förstå att man orkar vara hemma heltid med två små.

Jag har varit hos mina föräldrar i nästan två veckor. Barnen har varit sjuka och väldigt mammig. Sonen reagerade uppenbart på nån dålig stämning. Han började kasta grejer vid bordet, slänga mat omkring sig och vägrade vara hos nån annan än mig. Min låtsaspappa satt och höll på med sina tjuriga blickar och kommenterade om konsekvenser. Jag fattar att det inte är läge att vara "konsekvent" med ett sjukt barn långt hemifrån men i min otillräcklighet och utmattning efter att inte fått sova lät jag det hända. Jag var så nere och så ledsen där att om någon dömt ut mig som förälder och kommit med tillfrättavisande ord hade jag inte blivit hjälpt.

Jag vet inte hur vi ska sno oss ur det här med två småbarn. Ett barn var så enkelt, särskilt i början. Nu tycker jag tillvaron mest handlar om att överleva. Vi är trötta på barngnäll och allt annat. Jag kan inte se nåt hopp direkt när detta ska vända heller. Jag kan alltså bara instämma i att jag vet hur det är att med trotsbarn bli provocerad, ledsen och framför allt uppgiven. Vi vet inte hur vi ska tackla hans beteende, hur ska man stödja ungen när man inte förstår och är halvt utmattade. Tack och lov har jag och sambon varit igenom en del kriser tidigare (vi har varit ihop 11år) så vi känner varandra och kan stötta varandra. Vi vet vad som är viktigt och hur den andra blir när den blir trött. Jag vet att om jag snäser ber jag om ursäkt och saken är ur världen osv. Vi klarar oss än så länge, den dagen vi blir trötta på varandra orkar jag nog inte mer, om man kan säga så.

Jag har bestämt mig för att sluta vara så pretentiös. Jag ska skaffa barnflicka. Vi måste få avlastning i den här familjen. Som det är nu har vi ingen släkt att ta hjälp av. Hoppas bara vi hittar någon vettig person.

Jag förstår till fullo att jag inte ska/kan/bör säga någonting om någonting till min mans syster.
De har det kämpigt med sina liv, men från mitt håll - där jag iakttar - så är det just att det gör ont i mig när jag hör och ser att de "skuldbelägger" 2-åringen för att han är "jobbig".

Någon skrev i ett inlägg här att när man känner sig otillräcklig och har dåligt samvete så vill man inte ha någon som dömer en och kommer med goda råd. Jag kanske har dömt dem, men jag känner dem också så pass så att jag vet att det är intelligenta och rediga människor, som har lite problem just nu (som de kanske själva inte orkar/är kapabla att ta itu med).
Att avlasta dem är svårt, mer än just för stunden, då vi bor 70 mil från varandra.
Att föregå med gott exempel är lätt (och jag har även noterat pappan "ta efter" en sak min man gjorde).

En del av er skriver att ni tyckte det var lätt att vara AP 1-2 av barnets levnadsår.
Jag har stött på det tidigare, i andra trådar, på andra forum. Jag blir återigen lite fundersam över vad som menas med det? När jag hör det så tolkar jag det som att AP uppfattas som en checklista varifrån man kan bocka av huruvida man agerar "enligt AP" gentemot sitt/sina barn och för mig blir då AP likställt med en metod som vilken annan.
Jag är som jag är. Jag är inte AP som mamma, och XX som fru. Jag tänker aldrig att jag ska vara si eller så, för att det är det bästa enligt någon mall.