AP-snack & babbeltråd

Det handlar verkligen inte om någon mall. För mig handlar AP om att se till mitt barns behov, ingenting annat. Jag tycker AP sammanfaller med min syn på hur man är mot barn. Anledningen till att jag tycker att det blev svårare efter att mitt barn fyllt 2 år är för att jag tycker att det är svårare att uppfylla hans behov. Det handlar om att jag har svårare att tackla hans behov av självständighet när jag själv är stressad, än vad jag hade att tackla hans behov av att bli buren som bebis. 

När man själv har det stressigt och svårt med livet så är det jättesvårt att uppfylla ett barns behov av gränser, när barnet lägger sig på golvet och skriker sig blå för att det inte fick en glass. Eller springer iväg och vägrar klä på sig, eller slår sin lillebror så fort det får chansen. Det handlar om att JAG inte orkar se till mitt barns behov i alla lägen, eller att jag inte kan uppfylla dem på bästa sätt. Jag vet att han har behov av att få vara själv med mig i flera timmar för att vi ska återknyta till varandra. Jag har inte möjligheten till det. Jag har en liten bebis att ta hand om. Jag vet att han har behov av att lära sig konstruktiv konflikthantering, men det är verkligen inte så att jag orkar eller kan leverera det varje gång.  

Barn i 2-3 års åldern är skrikiga, gnälliga och krävande. Jag hamnar i situationer då jag vill sitta ifred med min dator, han kommer och drar i mig och vill leka. Jag väljer att säga nej till honom - jag vill sitta ifred en stund - och säger - jag vill sitta här en stund, jag kommer snart, ta fram din tågbana så kommer jag snart. Då skriker han NU MAMMA!!! Han står och gnäller ett tag, jag säger nej. Han skriker. Han gråter.

Hans vilja är att leka med mig just då. Men vad är hans behov?! Att vara med mig? Att lära sig tackla ett nej? Att lära sig sätt egna gränser genom att se hur jag gör? Vad? 

Fattar du nu hur man kan mena att det är svårt att vara en AP-förälder? 

Angående metod eller inte - så här känner jag:

Att möta sina barns behov och möta dem som individer med integritet, är vad emotionellt känner är det bästa och vad jag intellektuellt är övertygad om är det bästa. Men jag har min "ryggsäck" av kränkningar i barndomen. Jag tycker absolut inte att det - AP - är någon metod eller att jag följer någon "checklista", men jag JOBBAR STENHÅRT varje dag, ibland lyckas jag mindre bra, ibland bättre. Men det är en kamp jag för mot beteenden jag har lärt mig.  Sånt som kommer automatiskt. För att ta ett trivialt exempel, sade min man en gång vid matbordet "sitt ner, annars får du inte någon mat". Jag sade förbluffat till honom; skulle du verkligen inte låta sonen äta om han inte hade satt sig ner när du sade ifrån? Nej, det skulle han ju givetvis inte. Det kom bara automatiskt, för det är vad han har fått höra. Det sitter liksom i ryggmärgen. Folk som har vuxit upp i en respektfull omgivning, kan jag bara gratulera. Det kommer säkert naturligare för dem. Jag anser mig vara en förälder som är plågsamt medveten om mina fel och brister och gör mitt bästa för att bli bättre.

Att "vara AP" är verkligen inte någonting jag "är". Det är inte alltid det som kommer "naturligt för mig". Det är att lära sig en ny god vana och en som ställs på ända när jag är jättestressad, sjuk eller trött. Jag är verkligen ingen "perfekt förälder" men jag jobbar på det, och jag gör så gott jag kan. Jag kan mycket väl tänka mig att det blir mer utmanande när sonen är äldre.

Jag har också ett jobbigt bagage med mig från barndomen, min man ännu jobbigare. Han blev instängd på toaletten och slagen med sladdar,  slevar och bälten. Mina föräldrar skrämde mig med spöken och att de skulle lämna bort mig på barnhem. Jag kommer ihåg den ångesten som det väckte, när vi åkte förbi det där barnhemmet och min mamma sa: "Där hamnar barn som inte är snälla och inte lyssnar på sina föräldrar".  Mina föräldrar lämnade mig till en släkting i 3 veckor när jag var 2,5 år gammal och åkte till USA på semester. Allt detta i kombination med att min mamma har svårt med konflikter och svårt att säga nej. Skrik och gråt väcker en enorm ångest hos henne. Detta har förts vidare till mig. Jag har oerhört svårt för det. Jag kämpar varje dag.

msKitten - ja, och nej, och kanske att jag förstår

Just nu kämpar jag med gråten i halsen.
Vi har precis avslutat frukost, jag med tandborste i mungipan, maken och dotter ute och springer på gräsmattan. Farmor och farfar ska strax packa ihop och åka (efter 17 dagars besök).

Igår kvällåkte kusinerna, efter an avslutande heldag med oss. Nu springer vår dotter omkring ute och letar efter den- i exakt samma lek som de lekte igår. Det skär enormt i hjärtat

Usch vad jobbigt det är att bo hos mina föräldrar... Egentligen är de helt underbara men de är så sjukt barncentrerade, det ska skojas i syfte att få dottern gladare när hon är ledsen, petas på i försök att avleda när hon är jättearg över något, hela tiden läggs liksom fokus på att skoja till det. Dottern blir ju, inte helt otippat, ännu mer hysterisk eller ledsen och jag känner att jag bara kokar över! Dessutom vill dottern knappt ha å göra med sin pappa just nu. Igår fick han knappt komma i närheten av henne utan att hon skrek och sprang till mig, han får inte hjälpa henne med något utan det är bara jag eller möjligtvis mormor som får hjälpa henne. Hon har ju alltid varit mammig av sig men nu börjar det bli enormt påfrestande! Ta imorse som exempel. Dottern ville kliva upp och kunde inte öppna dörren. Då ville hon att jag skulle hjälpa henne men jag var så trött så min man gick upp och skulle hjälpa henne. Då bröt allt samman. Hon blev helt hysterisk, skrek och slogs och kunde knappt andas. Jag satt med henne i knät och bara höll henne, vilket hon accepterade, iaf så pass att hon satt stilla. Däremot fortsatte hon skrika att jag skulle kliva upp och pekade mot hallen. Jag känner att jag inte alls ville kliva upp och satt därför kvar. Min man gick däremot upp men hon ville absolut inte följa med. Mitt i all hysteri kommer min pappa och undrar vad som händer och börjar ifrågasätta varför vi inte ger henne välling på morgonen! Utan att ha någon som helst aning om vad problemet var konstaterade han snabbt att hon var hungrig och att hon självfallet behövde välling! Att hon inte har behövt välling under sina dryga två första levnadsår och att hon inte ens tycker om det var inget som verkade spela någon roll för honom. Det sista jag behöver mitt i ett sånt kaos är ju råd från någon som träffar sitt barnbarn under kanske sammanlagt tre veckor per år! Dock känns situationen att dottern verkligen ratar sin pappa rakt av varken rolig eller hållbar i längden. Det funkar ju bättre för honom hemma och just nu känns det som om det hela tiden blir för mycket för dottern. Hon är inte alls van vid att stå i centrum hela tiden och kanske bidrar det till hennes sätt att vara mot honom? Självklart blir min man väldigt ledsen och frustrerad över att aldrig få finnas till för henne. Dock är han väldigt förstående också. Men situationen känns verkligen inte hållbar, framförallt när jag tänker på att vi får ytterligare en familjemedlem till hösten. Ledsen att det blev långt detta, kanske lite osammanhängande och dessutom utan styckeindelning (dumma telefon) men ni kanske kan dela med er av lite tankar och idéer. Både hur ni tänker kring mammigheten och era erfarenheter kring dessa familjesammankomster som gör att jag känner mig så oerhört udda Känner mig så ledsen och inte alls utvilad! Om ni också kan ha några tankar och idéer kring varför det blir så här väldigt tokigt (som i exemplet från imorse) skulle jag blir glad. Min teori är att det efter en intensiv heldag tillsammans med min bror och hans familj igår helt enkelt blev alldeles för mycket för dottern som är väldigt känslig när det blir för mycket. Hon kör liksom på utan att någon annan än jag och min man kan se att hon är helt på tok för trött. Känner att jag lite tappar kontakten med hennes behov när allt blir så intensivt hela tiden... Usch, har man inte semester för att vila upp sig!?

Skrutt:
kanske inte kan ge dig något svar, men vi har här en "annorlunda" tjej (20 mån), sedan vi igår vinkade av farmor och farfar som bott hemma hos oss under 17 dagar, där allt har gått kanon och dottern fått fin kntakt med dem båda. Under senaste veckan har dessutom två kusiner varit här (dock bott i stuga en mil bort) men vi har spenderat mycket tid och måltider tillsammans och sista dagen blev en heldag med allihopa, totalt 9 personer.

Igår och idag har dottern varit helt annorlund - noll tålamod och med ett nytt ljud (gnäll!) som hon ladrig haft tidigare. Hon har kunnat sita och klura med med något och prövat sig fram på egen hand, men nu är det ett högt, gällt gnäll så fort minsta lilla "går emot" henne; en bok som fastnar under en stol, en sak hon inte når etc.
Jag skulle inte påstå att hon stått fullt i centrum dessa veckor vi haft besök, men det har ju alltid funnits en, eller flera vuxna "till hands". Nu när dessutom kusinerna varit här så har hon absolut inte varit i centrum då de två tar mycket plats. Min man och jag upplever att hon beter sig nu lite som sin skrika/kinkiga/gnälliga kusin.

Både min man och jag saknar farmor och farfar enormt, och det är väldigt tyst och tomt här hemma nu. Igår var det väldigt jobbigt då vår dotter letade efter den stora kusinen, som hon kom att visa väldigt tycke för.
Jag vet inte om det är någon ny fas som bara råkar samanfalla med släktingarnas avresa, eller om hon (liksom vi föräldrar) är ovana att nu vara utan flera vuxna, eller om dottern tagit efter kusinens beteende?
Jag är glad att vi är två vuxna hemma nu, så att vi kan ge dottern tid, för jag antar (och hoppas) att det bara är en viss startsträcka att nu ställa om sig.