Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
men känner igen en del.
Jag kan känna igen mig i att det är tufft att bo hos sina föräldrar. Vi diskuterar faktiskt lite här om vi ska göra det som semester eller inte, kanske bättre att de bara hälsar på lite här. Det blir liksom som du säger Skrutt jobbigt att i en jobbig situation dessutom behöva förhålla sig till nån annan. Jag är dödligt trött på alla felsökningar alla ska göra hela tiden och detta avledande samt nu på slutet med min tvååring uppfostran och konsekvenslärande. När lillen skriker ska jag få reda på vad det är av någon, till slut sa jag en gång "ja eller så kliar det mellan tårna och han kommer inte åt, vem vet". Då blev det tyst När vi ska äta med min familj blev jag så nervös över att storebror skulle göra nåt olydigt och jag därmed förväntades sätta gränser och visa på konsekvenser (samtidigt som jag skulle peta i mig nåt själv och amma). Suck och stön. Sambons föräldrar har sina idéer men där är vi max över dagen vilket gör allt mycket lättare att tas med. Jag har ingen aning om vad din dotters utbrott har att göra med, jag har nog lite tappat orken att analysera så mycket här hemma iaf. Dock kan jag känna igen mig i din trötthet, undran och irritation på andra familjemedlemmar som borde hålla tyst i vissa stunder Ibland tänker jag mer att man ska lägga sin analys på en högre nivå eller vad man ska säga. Istället för att se till specifika situationer lyfta allt och se helheten och ett större tidsperspektiv.
Om AP är en metod eller, ja jag vet inte. Jag läser den här tråden för jag tycker det är intressant, ni är intressanta. Det här med AP har jag nog egentligen förkastat för länge sen, jag har ingen i min omgivning som inte vill se sina barns behov. Jag blir mest stressad över AP-ideologin när jag faktiskt inte kan besvara min lilla sons gråt särskilt snabbt alla gånger. Dels för storebror finns och dels för jag är så slut själv. Ingen förskola på länge och jag har bägge barnen själv mycket. Efter tre kolikmånader är tålamodet rätt slut. Jag försöker bara ta med mig att närhet är bra, det går inte att skämma bort med kärlek, samsovning och försöka se behoven. Som någon sa ovan att det är svårare att se behov nrä de blir äldre kan jag bara instämma i, vi verkar ju rätt många som känner samma kring det. Bra att dela med sig och läsa andra. Det är väl lite här jag måste se saker ur ett större perspektiv. Visst inte bra att lillebror får gråta ibland medan jag hjälper storebror men lillebror får sova med mamma alltid, helamma, har vuxna kring sig om än inte närkontakt alltid, bäras vart vi än ska, samma föräldrar varje dag och som större får han kanske en lugnare 2-års period än storebror får nu. Vi finns för våra barn med fel och brister och det får duga så.
Tack för dina ord! Konstigt (och väldigt egoistiskt av mig kanske), men det känns otroligt skönt att höra att andra upplever samma sak. När det gäller dotterns utbrott så tror jag att du är inne på rätt bana, nämligen att se till helheten. Ibland (eller rätt ofta i mitt fall) har jag de tendens att överanalysera alla händelser. Klart står dock att vår dotter var väldigt mycket mer sig själv igår när livet var lugnt och ganska vanligt. Gällande diskussionen om ap. Precis som övriga har skrivit är det, när barnet blir lite äldre, klart mycket svårare att tillfredsställa behoven. Det är nog svårt att bara se vad som är behov och vad som är vilja och innan jag har funderat klart så har hon antingen bytt fått ett utbrott eller kommit på att hon inte vill ha banan i filen utan det skulle vara russin istället 
. När hon var under två år var det lättare att se och tillfredsställa behoven eftersom de oftast gick att identifiera på ett lättare sätt. För mig är det inte viktigt att avgöra om jag är ap eller inte. För mig är det viktigt att jag strävar efter att vara lyhörd, se mina barn så som de faktiskt är utan att falla i fällor där samhället rakt och kort (bort)förklarar mycket med trots och manipulation, välja att tro på att barn vill samarbeta osv. Som Madeleineh skrev, det gäller liksom att se till helheten. Termen ap använder jag nog mest för att kunna identifiera likasinnade på nätet. Har nog aldrig använt eller hört den termen irl.
Hm, citeringen föll visst bort, med "du" är Madeleineh. Bara så du vet
. När hon var under två år var det lättare att se och tillfredsställa behoven eftersom de oftast gick att identifiera på ett lättare sätt. För mig är det inte viktigt att avgöra om jag är ap eller inte. För mig är det viktigt att jag strävar efter att vara lyhörd, se mina barn så som de faktiskt är utan att falla i fällor där samhället rakt och kort (bort)förklarar mycket med trots och manipulation, välja att tro på att barn vill samarbeta osv. Som Madeleineh skrev, det gäller liksom att se till helheten. Termen ap använder jag nog mest för att kunna identifiera likasinnade på nätet. Har nog aldrig använt eller hört den termen irl. Då tog jag msKittens ord och förklarade för sonen att han får styra sig själv men inte hela familjen.Mamma och pappa bor också här Det funkade!
Kloka och intressanta inlägg!
Att se helheten är ju lätt att glömma bort tycker jag. Dock har jag en make som är duktig att påminna mig
Jag kan analysera och grubbla och få en liten klump i magen över en viss situation/händelse som hänt och tänka på det, allt medan det underbara livet rullar på och dottern är harmonisk. Ibland kan jag även få för mig att "jamen, får hon i sig tillräckligt med mat!?" och sitta och grubbla på det och bli helt insnöad (i några minuter, vilket känns som en evighet medan maken kort säger "Ser hon ut att må dåligt?"
Jag kan bli likadan med maken och mig, haka upp mig på om vi haft en liten kontrovers och helt glömma bort den där resterande 99% av livet.
Så, som sagt - helheten!
Känner mig så ledsen och inte alls utvilad! Om ni också kan ha några tankar och idéer kring varför det blir så här väldigt tokigt (som i exemplet från imorse) skulle jag blir glad. Min teori är att det efter en intensiv heldag tillsammans med min bror och hans familj igår helt enkelt blev alldeles för mycket för dottern som är väldigt känslig när det blir för mycket. Hon kör liksom på utan att någon annan än jag och min man kan se att hon är helt på tok för trött. Känner att jag lite tappar kontakten med hennes behov när allt blir så intensivt hela tiden... Usch, har man inte semester för att vila upp sig!?
Han är också väldigt. väldigt mammig. Jag var hemma med honom i 13 månader, hans pappa var hemma med honom i nästan 2 år och ÄNDÅ är sonen extremt mammig (fortfarande, men inte så extremt nu). Jag tror väl att det är så att vissa barn bara är så helt enkelt. Och de blir olika mycket mammiga beroende på saker runt omkring dem. När de utvecklas mycket eller går igenom en kris (får ett syskon eller lär sig nåt nytt) så blir de sådär mammiga igen. 
(men det är en annan historia). Mammigheten handlar inte om att ingen annan duger, mammigheten är bara nåt som har med barnet och mamman att göra. Din dotter skulle inte rata pappa om du inte var där, det är inte så att hon skulle deppa ihop om hon bara var med pappa (utan dig). Men är du med så vill hon vara med dig. Jag tycker man ska låta det vara så. Hon utvecklas mycket nu, har träffat nya människor som hon inte känner. Hon har behov av dig. Din närhet. 
Då tog jag msKittens ord och förklarade för sonen att han får styra sig själv men inte hela familjen.Mamma och pappa bor också här 
Det funkade!
Tack för dina ord MsKitten! Känns oerhört skönt att läsa det du skriver. Hon är (och har alltid varit) väldigt mammig när jag är i närheten men precis som du skriver så funkar det ju utmärkt med pappa när jag inte är där. Jag märker nu när vi har hunnit landa lite här och de två senaste dagarna har varit lite lugnare så får också pappa vara med lite mer. Gällande amningen så ammar jag henne fortfarande. Då blir det väldigt tydligt när livet är lite extra jobbigt för henne. Hon har gått från att amma nästan max en gång om dagen till att nu amma mellan 5 och 10 gånger . Ännu mer om hon skulle få amma varje gång hon ville! Så jag försöker ställa in mig på att amma två barn väldigt mycket när bebisen kommer. Sen om jag kommer att orka när tiden väl är kommen (om det nu blir att dottern vill amma massor) får väl återstå att se Jag känner mig så oerhört glad att ni finns och jag önskar att jag kunde ha människor som ni runtom mig i det verkliga livet också!
Glömde skriva att dottern blev två år i maj.