AP-snack & babbeltråd

Haha jo det är klart. Det var en ny kommentar här bara, kanske därför han svalde den

Jag är också tacksam att den här avdelningen och den här tråden finns. Känner mig ganska ensam med min föräldrastil IRL. Min familj är inte heller skandinaver ursprungligen, så det här med att vara lyhörd för sin trotsande 3-åring är verkligen nåt unikt i min släkt Jag kommer från en kultur där det är socialt fullkomligt accepterat att aga barn, att skrika på dem, att tukta dem, få dem lydiga. Där barn inte har särskilt hög status, där man använder ironi och sarkasmer mot dem osv. Barnens roll är att lyda sina föräldrar blint. Nu får vi bara höra att anledningen till att sonen får utbrott och är skrikig och allmänt trotsig är för att vi har daltat med honom hela hans uppväxt och att vår föräldrastil är att han får göra vad han vill. Säkert.  Här förväntas det av oss föräldrar att vi ska få honom tyst och foglig, att han inte får ha utbrott osv. Sen är han ju pojke också. Pojkar gråter ju inte. SUCK! Jag kan ju trösta dig att de kommentarer som jag hamnar inte ens i samma liga som de kommenterarer nån annan här får. Om det nu är nån tröst  Jag har fler idioter runt mig 

Det här med tandemamning. Jag är oerhört kluven inför det. Jag ammade egentligen alldeles för länge, kan jag tycka såhär i efterhand. Min stora kille ammade jag i 3 år, men egentligen hade jag tröttnat rejält redan när han var 2,5. Men jag var bekväm, trött av graviditeten och det var så smidigt att bara amma så lugnades de värsta stormarna, han somnade på 1 minut osv.  När lillen föddes så tänkte jag att jag ska fortsätta amma (Då var stora killen 2 år och 9 månader). Det gick inget bra. Från att stora killen ville amma 1 gång eller ingen gång per dag så ville han amma oftare än bebisen helt plötsligt! Han gick igenom en kris som var oerhört jobbig för honom. Det här med amningen blev hans enda sätt att få ut allt. Han skulle helt plötsligt ammas på nätterna, 150 gånger på dagarna och pratade bara om tutte HELA TIDEN. Det var enormt påfrestande. Det var ett par dagar när stora killen i princip helammades. Det var fullkomligt kaos! Och mitt i allt detta en ordentlig baby blues.

Så jag satt där med två ungar fastklistrade vid brösten och grät! (Jag har skrivit om detta i den här tråden.) Till slut ringde jag amningshjälpen och pratade med en underbar kvinna. Det hela löste sig till slut och jag fick stora killen att bara amma 1 gång per dag.

En månad innan han skulle fylla 3 år sa jag bara rakt upp och ner - om en månad fyller du 3 då ska vi sluta amma, jag påminde honom i princip varje dag. Och så gjorde vi det. Det gick ok. Han blev lite ledsen men inget dramatiskt. Efter det vill han gärna hålla handen på mina bröst. Det fick han göra ett tag, men för ca 10 dagar sen fick jag nog av det också. Varje gång han blev ledsen eller så och jag tog upp honom i famnen skulle han köra ner handen i min BH. Alltså, det funkar ju inte. Jag vill inte ha en treårings hand i min BH varje gång han gråter eller vill ha lite närhet. Han kan göra så vart vi än var, på gatan, i affären varsomhelst. Så jag har fått nog av det också, men har problem med att få honom att sluta med det.  I samband med att jag bad honom sluta med detta kom utbrotten på lillebror. Han skulle slå, sparka honom osv. Jag frågade vad det hela handlade om och han sa att att han är arg för att lillebror får amma men inte han. och så där har det hållit på. Han snackar om att han är ledsen att han inte får amma - och det har han pratat om nu sen i mars då vi slutade. 

Så idag när han ÅTERIGEN började prata om det här med tuttande så tröttnade jag. Jag tog en kopp, handmjölkade ut lite och gav till honom och sa "Varsågod, smaka!" Och han tog koppen, tittade, luktade. Tlll slut smakade han och utbrast helt chockad "Mamma, det är äckligt"! Jag blev helt fullt i skratt!!! Efter det har han inte nämnt tuttande alls  

Jag slutade amma min stora vid 14 månader. Han gillar också att köra ner handen i tröjan än idag emellanåt. Inga problem att ta upp den dock, han blir inte arg. Det är lillebror som äter på mamma. Jag hade nog haft tufft att amma bägge när lilla kom, allt det onda, överproduktion, stockning och allt som kom med, att ha stora att förhålla sig till är jag glad att jag slapp. Han minns inte att han ammat märker jag, det är som sagt lillebrors grej och inget hot mot honom och vår relation. Sen fick jag en mycket bättre tröstrelation när jag slutade nattamma stora, är så himla glad jag gjorde det. Att sluta dagamma skötte sig själv, det rann ut i sanden och efter att ha varit iväg en helg sa jag nej en gång ett par dagar senare när han ville och sen var det ur världen. Vill inte säga det här för att visa på att det inte går att amma två, klart det gör. Jag är ändå glad jag släppte amningen vid 14mån, var helt säker jag skulle amma två år iaf. Tycker det finns så många andra sätt att vara nära och ge sitt barn tröst. Vi får se vad som händer med tvåan, det ger sig nog. Fast nu är jag som sagt mer inne i ett good enough föräldraskap. Vill lillebror inte amma vid 8 mån skiter jag i det, han kommer att få välling om han hellre vill det eller vad det kan vara. Med första var jag nog mer lite nostalgisk eller vad man ska säga.

En liten fråga till er kloka människor: min lilla tjej är 8 månader och har börjat bitas. Hon bits dels i axeln när vi gosar och dels i bröstet vid amning vilket gör sjukt ont (hon har 5 tänder). Någon som har erfarenhet av bitande, framförallt det vid amningen, och som har några bra tips för hur jag kan få henne att sluta?

Min son bets mycket. Vad gäller bitande vid amning fungerade det absolut bäst att trycka lätt på hans haka så att han tappade greppet, och så ta honom från bröstet. Jag gjorde så några gånger och då slutade han. Att reagera (typ säga "aj!") förvärrade det bara. I axeln bet han om han blev uppspelt, glad, eller alldeles till sig av tyckaom. Det gick över efter ett par månader.

Tack, det svårt att inte säga aj dock, för det gör ju så attans ont. I morse blev jag nästan arg på henne (fast jag vet att det inte är hennes vilja att göra illa och att det inte hjälper) Det jobbiga är ju bara att vara rädd under amningen. Oftast är det precis på slutet när hon liksom ätit klart som hon tuggar, men ibland är det med en gång.

Bitandet i axeln är ju mest som en utökad puss fast  inte så trevlig
 

Jag är så trött. Trött. Jag orkar inte mycket nu. Imorse var allt frid och fröjd. Vi gick upp. Pappa får sova vidare eftersom han jobbade sent igår kväll. Jag och barnen går ner. Farfar är hos oss på besök, han tar med sig lillgrabben ut. Kvar blir jag och storebror. Han vill äta. Han öppnar kylskåpet och hittar rester av gårdagens middag, wienerschnitzlar. Han vill äta dem. Kalla. Ok säger jag, det är väl ok. Han sätter sig framför TV.n och vill äta. Jag sätter på TV:n. Då är det nåt han inte vill se. Han säger att jag ska byta kanal. Okej säger jag, ska bara fixa kaffe. Mamma byt nu! Okej älskling jag kommer. 

Helt plötsligt åker hela tallriken och all mat ner i golvet! Han är förbannad! Och jag börjar gorma, men vad gör du?! vad hände nu?!

Och vad händer då? Jag bara sätter mig på golvet och börjar grina! Det blev för mycket!

Jag tar fram sopborsten och säger att han måste sopa upp det som har hamnat på golvet, men att jag hjälper honom. Han skriker: JAG KAN INTE!!!!! Jag säger jo du kan, kom, jag hjälper dig! Och hela tiden gråter jag. Han börjar gråta, och båda sopar gråtandes upp maten.

Jag blir galen snart :(

Jag funderar lite, det kanske inte är nån form av feedback du vill ha men nu kommer det ändå, ignorera det bara om du vill.

Var känner du att det gick fel i hela situationen? Var det att du gav med dig att äta kall mat, sitta och äta framför tv:n,att du skrek på honom, att han skulle sopa, ni blev ledsna? Det där hade kunnat hänt mig i princip, jag hade då stört mig på att jag låtit honom sitta framför tv:n och äta. Därefter hade jag nog lagt skulden på mig själv för jag vet att jag blivit provocerad av att han slängt maten i golvet när han inte ens får sitta vid tv:n i normala fall. Jag känner igen mig i att jag ger mig med en bit och sen när nåt går snett är jag inte nollställd så att säga utan blir arg. Det blir fel för mig. Nu kanske inte äta framför tv:n är nåt som stör dig och det var därför jag undrade var din gräns egentligen gick, och att förlfyttningar av ens egna gränser gör att tålamodet tryter längre fram. Jag tycker inte det är fel att äta vid tv:n, bara att det inte funkar här med en 2.5 åring som inte kan sitta still. Det jag vill komma fram till är nog att jag försöker ta fighterna lite tidigare för då kan jag hålla mig lugn, att jag ger med mig med något för mig viktigt straffar sig bara i längden med kortare stubin. Vet inte om du hänger med riktigt, är lite svamligt ibland.

Att äta framför TV:n är hos oss helt ok. Vi äter sällan frukost alla tillsammans, vanligtvis äter sonen den framför TV.n med sin pappa. (Andra måltider äter vi alltid tillsammans bör påpekas ) Just igår var ju inte pappa med, utan han satt själv i soffan.

Så jag tycker att det är ok. Det jag reagerade på är att han blir tvärföbannad för att jag inte bytte kanal just DÅ när han ville och reaktionen på det är att kasta hela tallriken med all mat i golvet! Det är ok att bli arg men det är inte ok att kasta mat och grejer. Är det verkligen för mycket begärt av en 3,5 åring? 

Det kanske jag som har höga krav på honom? Men jag tror inte det. Jag tycker att en 3,5 åring ska kunna låta bli att visa sin ilska just så.  

Men jag är trött, Jag är faktiskt helt slutkörd. Igår satt jag i jobbmöte i 3 timmar och var i princip helt okoncentrerad. Jag skrev på 10 olika papper. Imorse var jag tvungen att ringa mina kollegor och fråga om detaljerna i de där papprena. Jag vet alltså inte ens vad jag har skrivit under. Jag är en katastrof. 

Vår 3½-åring kan också bli tvärarg....akut.....han tar sällan ut det genom att grejer flyger och far men på andra sätt som inte heller är OK. Han vet att det inte är OK men kan inte alltid agera utifrån det. Vad tror du om att avvakta lite/"backa" en sekund eller två? Vad jag menar är att inte ge honom den reaktion han förväntar. Vad han vill är att du ska komma NU. Han är med största sannolikhet väldigt medveten om vad som kommer att hända när han slänger tallriken i golvet.....du kommer farande som ett skott . Jätteeffektivt . Gör istället färdigt det du tänkt som du sagt och ta samtalet med honom när du är färdig och allas känslor har svalnat något. Vad gör det om det ligger schnitzel på golvet en liten stund? Eftersom det troligtvis låter en del så tittar man givetvis efter vad som hände, men konstatera mer att det ligger mat på golvet.....fråga om han tycker att det är en bra idé att slänga ner maten på golvet och gå sedan tillbaka till köket och det du höll på med. Resultatet för honom blir kall schnitzel på golvet, samma trista kanal på TV och en mamma som när hon är färdig med det hon sa att hon skulle göra kommer in och tar ett samtal med honom om vad som gäller när man äter i soffan och vad han kan förvänta sig av andra människor = inte servicemaskiner. Även göra det klart att det inte går att äta mat någon annanstans än i köket om den slängs i golvet. Och sedan hjälps ni åt att plocka undan maten.