AP-snack & babbeltråd

Det här med att inte fästa så stor vikt vid att det kastas grejer i ren ilska går bra. Ibland. Men inte idag, då åkte nämligen min bärbara dator i golvet! Jag blev helt rosenrasande. Vi skrek och gormade båda två. Både sonen och jag. Sen lugnade vi ner oss och allt gick bra. Jag sa till honom att jag inte vill att han kastar min dator i golvet, då svarade han: "Men jag vill!"  

 

Barn är så härligt ärliga. Min äldsta säger precis likadant när han är "rosenrasande" på lillebror och jag håller fast honom och säger att han får vara hur arg han vill på lillebror men aldrig slå honom. "Men jag VILL slå X!"

Hur har ni det? Här är det verkligen uppochner. Ömsom kramas och gosar de med varandra, klappar varandra på kinden och går runt och håller varandra i handen och talar om hur mycket det gillar varandra....ömsom ryker det hårtussar. Man känner sig lite halvambivalent för det växlar på ett ögonblick. Tröttsamt att alltid befinna sig på tå, så att säga. Vi har lite halvkaotiska läggningar här också numera. De stående temat är att ingen vill sova. Båda är trötta men ingen vill sova. Det tar oändlig tid innan de har borstat tänderna och fått på sig pyjamas. Lillebror springer mest runt - antingen lyckligt skrattandes eller argt vrålandes - storebror "smiter undan" lite smidigt och försynt i lillebrors allmänna oreda och "Ska bara.....". 

I går när de väl kommit i säng så skulle det kissas och drickas vatten och hämtas saker och krypas runt och lekas i sängen i det oändliga. Tog nog en timme innan båda låg någorlunda stilla och "tysta". Sedan när vi legat så en stund och jag inte hört lillebror på länge (han låg med sin pappa) så tänkte jag att han nog nästan somnat.....storebror på väg också, yes,......och vad händer då? Jo, storebror sätter sig skuttandes upp i sängen och deklamerar högt och tydligt att han är kissnödig. Vi går upp och kissar.......igen (fast han behövde faktiskt). Hör lillebror i bakgrunden: "Vart ska ni!?" När vi är nästan färdiga dyker givetvis lillebror upp i dörröppningen till badrummet: "Jag är bajsnödig". Det är inte så länge sedan vi plockade bort blöjan så han är lite osäker på det här med att bajsa....lite läskigt....så vi hade en rätt lång diskussion om var vi skulle sätta oss och bajsa. Under tiden började storebror leka med en stor buss som skränar något gräsligt (vilket får mig att komma ihåg att den nog måste "försvinna" någon av de närmaste dagarna innan någon får nervöst sammanbrott ) . Lite småirriterad som jag är över allt "krångel" så säger jag åt storebror att gå in och lägga sig med pappa....NU! Han vill ta med sig bussen i sängen och jag säger nej (lite förhastat och slentrianmässigt kanske) eftersom han redan hämtat ett tjog med andra prylar som han bara MÅSTE ha. Resultat: Han kastar sig gråtandes och skrikandes på golvet och ligger och sparkar och rullar runt. I samma ögonblick har lillebror upptäckt gunghästen. Han har helt glömt av bajseriet och sitter glatt bredvid, klarvaken, gungandes och konstaterar med glad stämma: "Jag ska gunga!" Jag och sambon bryter ut i skratt. Lillebror är inte längre bajsnödig utan vi går alla in och lägger oss och de somnar snabbt. Lååångt efter vanlig sovtid .-).

För mig som kommer från ett hem där man gråter, har dåligt samvete och annat låter det underbart. Tänk om mamma bara vrålat ut sin ilska en stund, lugnade sig och sen hade vi kunnat skratta åt det. Att kunna bli så arg och ändå reda ut det tycker jag verkar toppen Ilska är inget jag fått visa, och jag är innerligt trött på tårar och ledsamhet och långsinthet. Jag hade sannolikt bitit ihop där och sagt till mig själv att jag får sätta undan saker för barn river dem i golvet annars. Jag är inte säker alls på att det är bättre.

Jag har fått en dag hemma med bara bebis. Så skönt. Blev så irriterad på storebror innan fast han faktiskt inte gjort något som jag borde bli irriterad av. Blev lite irriterad på sambon som satte honom framför tv:n så han kunde halvslumra där. Problemet är att storebror ägnat hela gårdagen åt tv:n för vi inte orkade så mycket annat. Nu får han leka av sig hos farfar och jag sa åt sambon att sova där istället Men att ha en liten bebis kan anses vara avslappnande skön egentid, dit trodde jag aldrig jag skulle komma

Härligt att du delar med dig frösöblomster, känner igen mig i delar av din berättelse Så skönt att höra att andra inte alltid har det perfekta rutinlivet man får till sig att man ska ha som småbarnsförälder.

Vad skönt att du tycker så  Jag får lite dåligt samvete för mina arga utbrott....Jag är uppvuxen med sydländska föräldrar men född och uppvuxen i Sverige. Så jag har både det sydländska temperamentet och gapigheten men också lite av den svenska lagommentaliteten när jag vill tona ner hetsigheten och där jag faktiskt kan tycka att det blir lite väl många hetsiga konflikter i min familj. När vi har familjemiddagar sitter alla och gapar i mun på varandra och skriker och bråkar. Man svär lite åt varandra emellan snapsglasen  Men sen går alla hem och alla är vänner och ingen tar illa upp. Men jag kan få huvudvärk av sånt och det kan faktiskt vara rätt jobbigt med 20  skrikande personer runt ett bord och 10 ungar som springer runt och under borden och överallt. Det kan vara kvävande med så mycket känslor hela tiden. 

Temperament är både arv och miljö skulle jag säga. Det finns temperamentsfulla människor i Skandinavien också, men eftersom det inte är lika socialt accepterat som i Syderuopa så anstränger sig personer med sånt temperament att dämpa sig. Personer med lugnt temperament i Sydeuropa är å andra sidan "mesar" eller "exceptionellt snälla" osv. 

Generellt skulle jag säga att det nog är bättre att inte svälja sina känslor utan agera ut dem. Jag tror inte att den svenska konflikträdslan egentligen är så bra. Jag vet många svenska par som inte vill bråka framför sina barn för de tror att det är nåt som per automatik är dåligt för deras barn att se. Det tror inte jag. Det visar bara barnen att konflikter är nåt farligt och som måste undvikas till varje pris. 

Jag kan bli irriterad på min man fast han inte gjort nåt  På mina barn också. Herregud, det är normalt. Vi är inga perfekta uppfostringsmaskiner, vi är bara människor. Och vi blir trötta emellanåt. TV har också funkar bra för vår son i perioder. Jag kommer ihåg att jag också fick lite dåligt samvete för det, men nu när jag tänker tillbaka så tror jag att det var ok. 

På tal om rutiner. Vi har inga fasta rutiner. Alls. Barnen vaknar när de vill, äter frukost var de vill (fast bara frukost, de andra målen äts vid matbordet). De somnar lite hursomhelst på kvällen, ibland somnar lillkillen i sjalen, ibland med amning, ibland i bilen. Vissa gånger i pappas famn, andra gånger i farfars, en annan gång med storebrors arm runt sig, ibland med mig. Med storebror har vi som enda rutin att han måste borsta tänderna, annars får han somna hur han vill och när han vill. Vi har tidigt bestämt oss för att barnen ska lära sig styra sina egna kroppar, de får ha så mycket kläder de vill, de får äta så mycket eller lite de vill, de får sova när de är trötta osv. Och det funkar!

När jag berättar för en del av mina vänner hur vi gör tror de att vi lever i nåt slags kaos. Men det är inte alls så. Stora killen ber själv om att få gå och lägga sig när han är trött. Och det  blir i alla fall nästan alltid samma tid. Ibland vill han att jag läser, ibland att jag berättar en saga, ibland att pappa ska krama, ibland vill han somna framför tv:n. Det är ok med oss. Jag minns inte när han vägrade gå och lägga sig. Han säger att han tycker om att sova :)

Det enda som är lite jobbigt är att de är osynkade. Lilla killen somnar tidigare på kvällen och vaknar tidigare på morgonen. Men men, man kan inte få allt :)

Känner igen det där med att man vilar upp sig med bara ett barn hemma. Ha, det låter helt vrickat. Speciellt när jag berättar det för mina vänner som bara har ett litet barn. Men det är verkligen så 

Jag har tagit med mig det idag faktiskt och inte känt så dåligt samvete. Jag har liksom inte tänkt på det där innan, att jag är van vid mamma som bara gråtit och aldrig blivit arg. Varför måste det vara så, är det ens bra? Jag ska försöka bli lite mer relaxad inför mina utbrott, de måste inte bli fler men jag måste ju inte sova dåligt en natt för jag har sån ångest över att jag arg lämnade sovrummet då jag nattade bägge en kväll och efter två timmar fick nog av storebrors framfart. Att vara arg är ju en känsla som får vara tillåten. Köpte faktiskt en bok till storebror idag om ilska, han gillade den verkligen. Tänkte det kunde vara samma effekt som syskonboken vi har från biblioteket. Igenkänning, sätta ord på osv.

Nu när vi inte har dagis har vi inte heller rutiner. Mat var tredje timme typ men annars inget. Vi vaknar kring 9 allihop på morgonen, ibland har storebror gått ut och börjat med sitt lego i vardagsrummet. Sover han middag gör han det, annars inte, ibland somnar han i bilen, i vagnen eller i sängen. Det är superskönt att ha det så. När dagis börjar blir det ju nästan minutstyrt vilket är trist men praktiskt.

Försöker hinna läsa, ni är så flitiga och skriver långt!

Ang känslor och reaktioner;
kommer från ett hem där saker varken har kunnat diskuterats (argumenteras eller vridit och vänt på saker) och där det varit mer präglat av tysthet, tårar och ett allmänt "förakt" mot känslor, om jag själv varit ledsen/arg. Typ, "ähe, det var väl inte så farligt"
Jag har förstått det nu under det senaste året då vi i min gamla familj hamnat i en riktig soppa där ingen av mina föräldrar, eller syskon, kan stå för vad de sagt, gjort och ingen vill prata om det och jag anses som "jobbig". (Lite OT, kanske)

Att visa sig arg tycker jag inte är farligt. Jag tänker som så att jag vill ju bekräft amin dotters känslor när hon blir arg, ledsen, frustrerad, besviken och om hon då får spegla sig i sin mamma och pappa när de känner och upplever samma sak, så stärker det henne i att...ja, man får bli besviken om man inte får fortsätta diska i tre timmar...och att det är OK. Just det här att konflikter inte innebär att man slutar prata med varandra, blir osams på lång sikt etc.

Åh vad jag är less just nu! Dottern gnäller i oändlighet. Ständigt "mamma komma", "mamma bära", mamma ditt och mamma datt. Och alltid med den gnälligaste rösten hon kan frambringa. Jag blir galen! Pappa duger i princip aldrig (annat än att kanske gunga om jag nu inte vill) och jag går snart under. Jag har blivit allt bättre på att sätta gränser runt mig själv (har en mamma som aldrig kunnat det och det är verkligen inget jag vill föra vidare) men när mitt "nej, jag vill/orkar inte bära dig just nu" leder till ett utbrott som varar i 45 minuter så känns det liksom inte värt det! Just nu känns det verkligen inte så spännande att snart få ytterligare ett barn . Hur hanterar ni när det gnälls i oändlighet och ni inte vill ex bära? Jag har verkligen försökt låta henne bli arg och få ha sina känslor men det slutar alltid i totalt kaos och med ett barn som kippar efter andan Min ork tryter, jag känner mig irriterad hela tiden, tappar tålamodet och vill helst bara fly! Känner mig samtidigt orättvis då det uppenbarligen är en jobbig tid för dottern och ibland känns det som om jag bara ser till mig själv... JAG tycker det är jobbigt, JAG blir less och irriterad och ibland känns det som om jag glömmer bort dottern och hur det är för henne. Men visst är gnälligheten och mammig-/pappigheten väldigt vanlig i 2-års ålder?

Ja.......är inne på mitt andra barn i sin 2-årsperiod . Vår yngsta är inte så gnällig.....han bara bryter ihop över......ja, allt ......och är "klängig". Går jag iväg två meter för att hämta något så kastar han sig förtvivlad på golvet i plågor "Maaaaammmaaaaa, jag vill inte vara eeenssssam", gråt, skrik, gråt, "Maaammmaaa hääääääämta miiiiiig", sträcker upp händerna för att jag ska bära. "Jag orkar inte bära dig just nu, men jag håller dig jättegärna i handen." Gråten upphör och han svarar argt: "Näee, inte hålla handen...BÄRA!" Gråt, skrik, gråt....... .

Annars handlar det huvusakligen om storebror.....gnället och utbrotten. Han vill "vinna" över storebror, komma före honom, dricka första och sista slurken om de delar, få ett annat alternativ än hans genomdrivet etc. Jag cyklade och handlade med barnen i förmiddags. Det gick bra tills vi skulle hem. Då ville han ha på cykelhjälmen först (för att kunna cykla först), vilket han fick....problemet var att storebror redan tagit upp sin cykel och satt sig på den när jag hjälpte honom på med hjälmen så lillebror hade inte en chans .....gråt, skrik. Jag förklarade att storebror inte skulle cykla någonstans innan honom. Storebror stannade efter någon meter då jag bad honom. Lillebror kontrar då givetvis genom att säga att vi ska cykla åt andra hållet.....argt och bestämt. Storebror som vet vilka knappar han ska trycka på måste givetvis genast svara lite rappt: "Näe, inte åt det hållet, vi ska cykla åt det här!".....och så bryter lillebror ihop igen och paddlar storgråtandes iväg åt andra hållet det fortaste han kan........och så cyklar storebror efter och ropar att han ska komma tillbaka.....lillebror ser att storebror är på väg efter honom och han paddlar på i ännu högre fart för att vara snabbast och inte bli stoppad.......och mamma skenar efter med matkassar i högsta hugg.........när jag kom hem sa jag till sambon att han nog snart ska åka till hans föräldrar utan mig snart.....för jag måste få ett par timmar utan lilla a. Älskar honom oändligt, men just för tillfället är han lite påfrestande och bara väldigt mycket . Hemma så är han rätt "våldsam" också och han kommer och kastar sig över en om vart annat....vill kramas och gosa men han far fram som en expresståg . Han är verkligen världens underbaraste, glad, spudlande, social, framåt och väldigt viljestark.....men just nu bara väldigt mycket och jag skäms inte för att tycka att det kan vara jobbigt ibland och att jag behöver space .  

Det går över . För att svara bättre på din specifika fråga. Jag går ut med barnen. Det brukar göra livet mycket lättare.....för alla .