Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Vi befann oss på en gågata förresten......när de paddlade iväg i full karriär på cykel......så ingen förfäras i förskräckelse . Risk för andra gående och stolpar, blomplanteringar, soptunnor och lyktstolpar dock .-).
Skrutt: Det känns igen, dock är nog min 2-åring lite mindre långsint. Det går över snabbt. Jag tror ändå på det du säger, sätta gränser för sig själv. Jag märker att när jag gör det mår jag mycket bättre själv. Det du känner är ju det som är, du är inte egoistisk. Jag försöker komma igång med träningen igen, en timme på cykel och jag var en ny människa. Har haft oändligt med tålamod idag (vilket behövts för storebror och sambon har inte gått i takt direkt 
). Det är vad jag behöver, det är inte egoistiskt utan bara sunt. Du lär ju dessutom din dotter att sätta gränser kring sig själv sen också, att det är något man bör göra. Har dock inget tips när det gäller ett utbrott i 45min för du inte vill bära. Kanske pappa får bära ändå och hjälpa dig i det?
Håller med frösöblomster om att vara ute är kanon. Vi åker iväg lite varje dag nsätan för att komma ut med storebror, han behöver helt enkelt rastas. Jag drar mig dock lite för det själv för då måste jag veta att jag kan bära bägge vilket jag inte kan hur långa sträckor som helst samt att liten behöver ammas emellanåt vilket lämnar mig med en galopperande tvååring då jag är maktlös.
. Hur hanterar ni när det gnälls i oändlighet och ni inte vill ex bära? Jag har verkligen försökt låta henne bli arg och få ha sina känslor men det slutar alltid i totalt kaos och med ett barn som kippar efter andan Min ork tryter, jag känner mig irriterad hela tiden, tappar tålamodet och vill helst bara fly! Känner mig samtidigt orättvis då det uppenbarligen är en jobbig tid för dottern och ibland känns det som om jag bara ser till mig själv... JAG tycker det är jobbigt, JAG blir less och irriterad och ibland känns det som om jag glömmer bort dottern och hur det är för henne. Men visst är gnälligheten och mammig-/pappigheten väldigt vanlig i 2-års ålder?
Tack snälla ni för era svar! Det känns faktiskt skönt att få läsa om andras kaos 
. Det är nog det jag behöver mest - att få känna att vi inte är ensamma att uppleva detta och att jag inte är ensam som känner för att fly emellanåt. Jag tror att mycket varför det är så jobbigt just nu beror en hel del på att vi har varit hos mina föräldrar. De menar väl men det blir lite för mycket av det "goda" när de börjar prata om att det är bra att träna barnen att somna själv, hur ska det gå när bebisen kommer, hur ska jag orka osv. Jag har aldrig uttryckt någon önskan att dottern ska somna själv. De allra flesta kvällar älskar jag att ligga bredvid henne och höra hennes andetag bli tyngre och tyngre. Inte heller har jag uttryckt någon större oro för hur jag ska orka när bebisen kommer (annat än det som känns "normalt"). De försöker liksom föra över sin oro på mig och lyckas faktiskt tyvärr. Jag är väldigt noga med att sätta gränser runt mig själv (utan att ha dåligt samvete) men jag har också en stor portion av tålamod och vilja att möta dottern i alla hennes känslor vilket gör att mina föräldrar ofta ifrågasätter om jag verkligen orkar. Exempelvis så vill dottern ofta komma och sitta i mitt knä när hon har ätit färdigt. Så länge hon sitter stilla har jag absolut inga problem med det men mina föräldrar kommer ständigt med kommentaren att "men mamma vill nog sitta själv en stund". Jag blir så sjukt irriterad! Bara för att de alltid har haft problem att sätta gränser runt sig själva så måste de liksom försöka sätta gränser runt mig utifrån vad de tror att jag känner (eller kanske är det utifrån vad de själva känner). Detta medför att jag börjar ifrågasätta mina egna gränser - låter jag dottern göra för mycket? Lustigt egentligen då jag aldrig någonsin har upplevt det jobbigt innan de började så. Precis som du Madeleineh skriver så tycker jag att det är viktigt att sätta gränser runt mig själv, både för mitt eget välmående och för min dotter då jag verkligen vill att hon ska lära sig hitta sina gränser. Och framförallt göra det utan dåligt samvete! Men nu när vi har varit mitt uppe i släkten i drygt en vecka känner jag mig så less! Jag har nog absolut gått över mina egna gränser en del då jag inte orkar möta mina föräldrars frågor och försök att avleda dottern när hon får sina utbrott. Säkerligen blir det bättre när vi är hemma igen. Har redan flaggat för lite egna aktiviteter som nog ska göra susen Det är när jag går över mina gränser som jag inser att det är vägen till min egen olycka. Det är inte själviskt att välja mig själv utan det är - i lagom mängd - nyckeln till att jag och min familj ska må bra!
Angående detta med att bära, vi kör ofta med "om du vill bli buren så kan pappa bära dig, annars håller jag dig gärna i handen". Det funkar ibland och ibland inte alls. När det inte funkar brukar vi sätta oss ner på marken och invänta bättre tider. Våra hundar får numera många länge-promenader Speciellt långa blir de inte alla gånger! Mskitten: Jo, jag tror också att vägen är att möta henne så mycket jag orkar. Det är uppenbarligen en väldigt jobbig period för henne. Ska ta ditt råd att gå hemifrån eller skicka ut dottern med pappa när jag behöver andas och samla energi. Det funkar ju jättebra med pappa när jag inte är där och dessutom verkar hon få lite annat än mamma att tänka på vilket också verkar vara bra för henne!
Skrutt det är samma här med stora. Han ska ha mamma om mamma är här punkt. Är jag inte där går det finfint med pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Några andra har vi inte. Lillebror däremot, han sitter och ser nöjd ut hos vem som helst. Nu är han liten ännu men jag tycker mig ändå se väldigt stora skillnader hos dem. Barn är olika har jag lärt mig. Jag brukar också tänka att vi är två föräldrar av en anledning, gillade msKittens idé att dra iväg när det blir för mkt. Det är ju först då sonen lugnar sig. Jag skickar hem sambon och stora till farmor och farfar när jag behöver ro. När lilla är tillräckligt stor kommer han att få åka med han också. Jag behöver det, familjen behöver det för att få balans.
Här börjar jag få lite småångest......en "era" är på väg att ta slut.......jag ska börja jobba och lillebror ska skolas in. Min hemma-mamma-tid är snart slut. Känns så besynnerligt......overkligt än så länge........har ju varit hemma så länge......känns både länge och kort på något märkligt vis.........
Jag är så van att liksom alltid känna och veta att jag finns till hands och är nära.......nu ska sambon skola in, lämna alla dagar på förskolan (tror vi i alla fall)........och jag ska pendla långt.......
Jag tycker att det ska bli kul att jobba och ska jobba deltid, så det känns bra, men ändå.......HJÄLP!
. Jag känner mig rätt ambivalent till det hela.....mycket handlar om sentimentalitet....saknad över en gången tid som inte kommer tillbaka.....med bebis....riktigt små barn . Jag vet att det är dags att börja jobba nu. Jag behöver använda huvudet till något mer, träffa vuxna likasinnade och liksom bli en del av samhället igen.......och barnen börjar bli "stora". Jag känner mig rätt trygg i att barnen kommer att få det bra....storebror har ju trivts på förskolan, lillebror kommer att ha sin storebror och är ju trots allt en bra bit över 2 år....närmare 2½ när det väl beger sig så.....deras pappa ska vara hemma mycket och jag ska jobba deltid.........men det känns allt lite vemodigt . Ganska snart kommer man att vara inne i nya rutiner, vet hur det brukar vara, men det känns lite småmärkligt. Känns konstigt att inte skola in.......inte för att jag inte litar på sambon utan mer för att jag ju alltid varit med om allt som hänt kring barnen. Egentligen kanske det är det allra bästa. Lillebror är trygg med pappa, men kan vara mammig när jag finns till hands. Troligtvis lättare för pappa helt enkelt......nu när storebror finns där också och han inte blir lämnad "ensam". Känns jätteskönt att lillebror är torr dagtid numera också.......skönt ju mer saker han så att säga klarar själv innan han ska börja.
Överväger att lämna mitt medlemsskap i Familjeliv.
Vet inte om ni följt skriverierna kring FL:s amningsrådgivare;
amningsbloggen.blogspot.com/2011/07/tandemamning-att-amma-tva-syskon.html
www.familjeliv.se/Forum-15-432/m59773689.html
hemmahoslollo.blogspot.com/
Gillar den här tråden, men.... sajten som sådan tilltalar mig inte.