AP-snack & babbeltråd

Det är klart att min mor är sur på mig!
Jag är obstinat och "jävlas" och ställer inte upp på det som socialt förväntas av mig
Jag reser inte 80 mil med vår (då) 6-veckors dotter genom snö i julrusningstrafik.

Jag menar att hon kanske tror/anser att du överdriver det här med din dotters ovilja för bilåkande och att det handlar om att du inte vill och använder din dotter som ursäkt.

Jo, visst är det så! Hon säger det inte rakt ut men det är ju så, det är ju därför hon vill åka bil med oss för att se hur vår dotter är i bilen. Min mamma menar ju att hon har ju bara mig och min beskrivning att lyssna till, eftersom hon inte kan prata med barnbarnet och fråga henne direkt.

Jag gissar på att du förstår mig och mitt "handlande" , då vi inte kör över vår dotter i fråga om att tvinga henne att sitta fastspänd i bilen 40 mil.

Min mor däremot (gissar jag) tror att vi använder dottern som ursäkt för att inte åka.Och, ja, det gör vi ju, på ett sätt men det är inte ett problem för oss. Det är inte ett problem för oss att lyssna på dottern. För oss är det självklart att hon får bestämma saker. Det är det inte för min mamma. Min mamma anser att om vår dotter inte hade eget rum vid 4 månader så kommer hon aldrig vilja sova i egen säng, i eget rum.

Det är, återigen, jag/vi föräldrar, som låter dottern bestämma över hela familjen.

På senaste tiden har jag inte pratat/nämnt för min mor att jag ammar och att vi sover ihop. FORTFARANDE
Vi sa tidigare att vi ville att dottern skulle kunna gå innan hon ens fick eget rum, för att hon skulle kuna gå själv till oss på natten. Det var ju fel för då skulle hon ju aldrig vilja ha eget rum, enligt min mor. Jag däremot är fullt fast i min övertygelse att det kommer en tid då dottern kommer tycka det är jättespännande, kul och mysigt att ha eget rum och egen säng. Jag tror inte att det rä så många 15-åringar som sover med mamma och pappa

Kära Peap!

Jag läser nästan allt ni skriver här i tråden men är ofta för feg/lat för att skriva själv...så det känns som jag känner er lite (fast ni inte mig såklart :) )

När jag läser det du skriver så känns det nästan som mina egna ord! Jag och min man bor dryga 40 mil från mina föräldrar och vår son, som nu är 13,5 månad, har alltid HATAT att åka bil. Har vart missnöjd och skrikit. Detta har inneburit att vi har åkt rätt så lite bil med honom. Jag får panik och gråter själv i bilen när han är ledsen. Nu i sommar har han dessutom kräkts 2ggr i bilen och vi har nu förstått att han är åksjuk.
Min mamma och din mamma verkar vara rätt lika. När vi åkte en gång i bilen tillsammans jag, mamma och sonen så började såklart sonen att skrika efter ett tag varvid jag försöker trösta på alla sätt och vis. Men sonen är tröstlös! Jag blir så ledsen och känner mig så maktlös att det slutar med att både jag och sonen hulkar och gråter. Mammas kommentar: -Oj vad ARG han är...ha ha!
Öh....vaddå arg? Han är ju jätteledsen! Men det örat ville hon inte lyssna på då.

Jag har miljontals historier om min mamma...Orkar inte ta upp alla här, men jag kan säga som så att det kanske finns en anledning till att jag flyttade 40 mil bort. I alla tider vad jag kan minnas så har det vart så att det alltid är mamma det är synd om, hon har ALDRIG(och då menar jag verkligen aldrig) bett om ursäkt för NÅGONTING eller någonsin erkänt att hon haft fel, jag kan inte minnas att hon sagt jag älskar dig, hon klagar alltid på allt och alla, den enda som det inte är fel på är min storebror..mig däremot pratar hon gärna om hur konstigt det är att jag ammar "fortfarande" och att vi bär sonen mkt (detta får jag höra från min storebror som "skvallrar till mig), hon pratar skit om mina svärföräldrar till mig (hur dum får man bli?) mm...
Hon verkar vara arg/besviken på mig för någonting men jag vet inte vad det är faktiskt. Kanske är jag inte den dotter hon önskade få :)

Med detta vill jag bara säga att jag förstår dig Peap och vet hur du har det! Det har absolut gått för långt när din mamma skall provåka med din dotter. Galet enligt mig!
Hur ofta är din mamma hos dig? Mina föräldrar är här ca 1-2ggr/år men frågar ofta oss när vi skall komma och om vi inte skall komma till den och dens födelsedag. Intresset att komma hit är inte lika stort.
Jag vet inte riktigt vad man kan säga/göra med dessa mammor...:) Ibland känns det som om hon fortfarande (trots att jag är 29 år) vill styra mig. Vet att det låter galet!

Här ammar vi och sover ihop FORTFARANDE vi med men och det vet min mamma. Hon tycker säkert det är helt galet. Men jag har fått lära mig att strunta i det.

Kram till dig!

Jag behöver lite råd/input från er kloka människor!

Sonen är 13,5 månad och är som jag tidigare har skrivit väldigt fäst vid sin pappa. Men vi har hamnat i en situation/beteende som vi(jag)undrar lite över.
När min man är hemma med oss, på lov och helger då han är lärare, så vill sonen gärna vara med sin pappa vilket han också får. Men min man har lite svårt att veta, som han säger, "vad han skall göra med sonen". Detta har resulterat i att han hela tiden underhåller och leker med honom. Han har lite svårt att bjuda in sonen i våran värld utan gör hellre barngrejer om man säger så. Vi pratar om det ofta och jag säger att han skall visa mer vad VI gör och låta sonen vara med i vår verklighet och det går bättre men är ändå rätt jobbigt. Det blir nästan lite stressad stämning här hemma när vi är alla tre för sonen vill bli underhållen av pappa HELA tiden. Kan inte vara en sekund själv.  Missförstå mig inte nu...Jag vet att han bahöver oss och jag bär honom MKT, lyssnar på hans signaler, ammar honom när han vill osv. Men det räcker aldrig för sonen att vara med pappa när han gör någonting. Han vill ha underhållningen serverad non-stop!
Idag var det jobbstart för mannen efter 7 veckors sommarlov och vi trodde det skulle klinga av efter ett par veckor när han inser att pappa är närvarande mkt och ger honom MKT tid. Men nej det blev inte bättre. Idag har jag och sonen som sagt börjat vardagen igen och vart ensamma från 8-20. Jag har en helt annan kille hemma! Har vart med mig och pulat, inte alls gnällt och verkat så ängslig och stressad som ja upplevt honom det senaste. Har till och med kunnat pyssla någta minuter själv och det är rätt ovanligt för hans del. Han tog sina försts steg idag. Kan han ha vart frustrerad över det kanske??

Vad tror ni?

Jag minns inte exakt hur det var här hemma inna de första stegen kom, men det var det första jag tänkte på när jag läste ditt inlägg - är han på väg att börja gå?
När vår dotter började gå helt obehindrat så blev det väldigt "konstigt" (för mig) som var van vid att hon hela tiden var nära mig och gjorde saker med mig, helt plötsligt så gick hon iväg till ett annat rum och pysslade med sitt för att sedan gå tillbaka till mig för att "kolla läget"

Du får väl avvakta någon vecka och se hur det blir när det nu återigen är helg och din man är hemma.

peap:

Jag tror vi pratar om varandra. Jag skulle gjort precis som ni = inte åkt med barn som hatar bilåkning, men vad jag försökte få fram (på ett kanske luddigt sätt) är att ni kanske får konflikter om dottern som inte alls egentligen handlar om henne. Din mammas problem kanske inte alls handlar om din dotter och du blir irriterad för att du får kritik om hur ni fostrar......förstår du vad jag menar. Min pappa har en tendens att "flytta" konfliktområde, eller vad man ska kalla det. Ve inte om jag blev så mycket begripligare nu .

mammalund:

Vi har 2-förälderskaos generellt. Vad jag menar är att båda har haft och har fortfarande en tendens att bli lite halvtossiga när vi båda föräldrar är hemma, så att det liksom inte lugnat ner sig på sommaren när hans pappa varit semesterledig tycker jag inte låter så märkligt. Sedan undrar jag hur mycket "ensam vardag" de har haft tillsammans? Det är skillnad att vara hemma båda två och den som "alltid" brukar vara hemma finns där. Du och din son har ju hittat en lugn vardagslunk och har, antar jag, haft gott om tid att göra det och allmänt mycket tid.           

Jag har förresten börjat jobba nu.....till sorg och glädje, eller vad man ska säga . Jag tycker att det ska bli kul att jobba och det har varit roligt att träffa kollegor etc. men samtidigt märker jag ju (har haft långa dagar inledningsvis eftersom vi har studiedagar) vad tiden med barnen bara försvinner......och det känns vemodigt. Alla är glada för övrigt. Barnen har inte reagerat det minsta. Yngsta knuffade iväg mig i fredagsmorgon då jag satt i soffan med dem och sa att jag nu var tvungen att åka till jobbet. De har kul hemma med pappa . På tisdag ska de börja på förskola och det verkar inte heller vara något "problem". Jag var och hälsade på med dem dagen innan jag började jobba och knallade in och lekte. De pratar om vad de ska leka med på förskolan. Känns och hoppas som att det kommer att gå fint med inskolningen. Så här i efterhand känner i alla fall jag att det verkligen varit det bästa jag gjort....att ha varit hemma så pass länge som jag varit. Är också glad att jag bara ska jobba 70% så kommer att ha relativt korta dagar. Sambon ska ta mycket föräldraledigt också så barnen kommer att gå cirka 5 timmar mån-tors och vara hemma med pappa på fredagar.

Ja......ett nytt liv bärjar nu......känns det som   

Tack för svar Fröblomster!

Jag ler åt ditt svar när du skriver 2-förälderskaos....Skönt att man inte är ensam om det!
Ja, du har rätt i att jag och lilleman har hittat "vår" lunk. Jag har vart föräldraledig i 14 månader nu och skall vara det till januari så vi har hittat vårt sätt och vår vardag. Min man är hemma lov, helger och eftermiddagar efter 16-16.30. Men du har rätt i att de nog inte har haft mkt vardag tillsammans. För de har de inte. Jag är typ ALLTID med sonen (detta skriver jag med värme). Jag har aldrig vart borta på natten och jag har vart borta från en nattning på dessa 14 månader. Annars nattar jag alltid eftersom jag ammar honom då. Vi har vart borta från sonen 9 timmar i sträck som längst en gång men då var han med sin farmor och farfar för då var mannen och jag tillsammans.
Mannen har vart borta 4 dygn 2-3 ggr och ett flertal heldagar då de inte hunnit ses knappt. När mannen är ledig så är vi nästan alltid alla tre för det är ju härligast och mysigast...men som jag skrev ibland också lite stressigt :) eller tossigt som du skrev...
Visst är jag borta någon timme här och där men inte mkt mer.
Så du har nog rätt i attt de inte har haft så mkt vardag bara de två. Tror du att det skulle se annorlunda ut då? Han är ju som sagt galen i sin pappa och har alltid vart pappig... Men ibland undrar jag om det kan vara så för att han kanske vet att pappa går sin väg, men inte jag... Jag finns alltid i närheten eller bakgrunden.

Frösöblomster: Vad spännande att börja jobba! Skönt att reaktionerna hemma är positiva. Förstår verkligen din känsla av vemod. Du har ju varit hemma länge och fått följa båda barnen i stort och smått . Här hemma var det första dagen på jobb och dagis efter 7 veckors ledigt. Kändes kul att börja jobba men väldigt vemodigt att inte spendera dagarna med familjen. Gud vad jag har älskat vår sommar tillsammans! Dessutom var det sista sommaren med bara ett barn... Nu väntas förändringar och jag känner mig väldigt osäker inför dem. Tycker faktiskt inte alls att det känns så där kul och spännande som alla i omgivningen hela tiden antyder. Samtidigt skäms jag varje gång jag tänker så . Visst, rent logiskt så förstår jag ju att jag kommer att älska den lilla krabaten som kommer och att det kommer att bli underbart att se dem tillsammans men just nu längtar jag faktiskt inte alls... Kände ni någonsin så? Rent generellt så verkar omgivningen hela tiden antyda att man ska vara översållad med glädjerus och längta varenda minut men jag känner verkligen inte så! Och varje gång jag inser att jag inte längtar så får jag skuldkänslor och mår dåligt Ja, det här blev ju ett depp-inlägg men ni kanske kan stå ut