AP-snack & babbeltråd

Jag har hotat sådär 1 gång och sen mådde jag så dåligt och hade så dåligt samvete att jag aldrig gjorde det mer. När jag uttalade de där orden fick jag en backflash från min egen barndom (ryser när jag tänker på hur mycket ångest jag hade när jag tänkte på att bli lämnad)

När ingenting funkar så tar jag sonika och bär iväg sonen till bilen eller hur vi nu ska iväg. Jag är noga med att bekräfta hans känslor över det (jag förstår att du vill vara kvar - det är jätteroligt, och nu är du jättearg men vi måste hem) och jag är noga med att varna flera gånger innan vi ska gå. Ibland funkar det att bara säga till innan några gånger, andra gånger måste jag bära iväg honom.  Men han brukar lugna sig rätt snabbt. Så fort vi satt oss i bilen är allt frid och fröjd.

Min poäng var att det är bättre att bära iväg en jättearg unge och bekräfta hans känslor än att hota honom/henne att bli lämnad. 

I ditt läge hade jag innan en ny utflykt satt mig tillsammans med storebror och pratat med honom. Talat om helt ärligt att jag är ledsen över att ha hotat med att lämna honom och att jag självklart aldrig någonsin kommer att lämna honom. Att det bara är något väldigt dumt jag sagt för att jag helt enkelt varit trött och arg....och stressad.....och hungrig.......och helt enkelt inte vetat hur jag skulle göra på något annat sätt när vi måste åka hem. Det känner barn igen sig i.......de blir också arga, skriker och slåss och gör sådant de egentligen inte vill för att de inte kan hantera situationen bättre. Barn förstår mer än man tror.......upplever i alla fall jag med min äldsta som är 3½. När jag ber om ursäkt för att jag gjort något dumt i min irritation, ilska, trötthet (vilket jag gör titt som tätt.) så brukar jag be om ursäkt och säga att jag just nu eller nyss är/var arg, trött, irriterad eller vad det nu är. Alla blir arga/trötta ibland, men det var fel och dumt av mig att.....(ja, vad det nu var jag sa eller gjorde i min ilska) och att jag inte är arg på honom eller dem.....utan att jag är arg över hela situationen. Storebror brukar då fylla i att han också blir arg ibland och pappa och lillebror.....och "det går över snart mamma" . Ibland brukar vi i samma veva sätta oss ner och prata om ilska, om när man blir arg och vad man ofta gör då, hur det känns etc......och så har vi kommit en bra bit på vägen.

Har du provat att prata med honom innan.....hur ni ska lösa hemfärden? Om du rakt upp och ner säger att du tycker att det är jobbigt när ni ska hem, att det är tråkigt att vara osams så ofta när ni varit iväg ochhat roligt.....och att man faktiskt måste åka hem om man väljer att åka iväg någonstans, hur tråkigt det än känns just då......och om han har någon lösning på hur ni ska göra för att slippa att ni blir arga på varandra. Hur skulle han vilja göra? Han är ju så pass gammal att han förstår att man måste åka hem . Ändra utgångspunkt.......målet är inte att försöka få honom att vilja följa med. Bekräfta snarare det faktum att han inte vill/kommer att vilja följa med men att ni faktiskt ibland helt enkelt måste gå hem i alla fall....oavsett om man vill eller inte. Ibland måste man göra sådant som man inte vill, hur kan vi i det läget göra det på ett så OK sätt som möjligt för alla. Förhandling? Förberedelse? Gör klart de här sakerna INNAN ni ger iväg ut.

Fast du kanske redan har provat dessa saker .        

Jag har också gjort det.....2 eller 3 gånger tror jag....ett tag sedan nu......verkligen inget jag är stolt över. Känns som riktiga lågvattenmärken. Försöker vara tydlig numera med att "Nu går VI". Jobbigast med lillebror för han går nästan inte att bära med sig. Han gör verkligen illa mig om jag försöker lyfta med honon........han är stark, nyper HÅRT, drar i håret kastar sig med all kraft åt olika håll och fäktar för livet.....bokstavligen. Kör utväntningstekniken, men inte alltid man har den tiden........och han är för liten för att förhandla med. Tacksamt nog har vi en väldigt tålmodig storebror.....som oftast bara sitter lugn och väntar...och frågar varför vi inte ska gå. jag säger att lillebror är arg, och han frågar varför . Märker på barnen hur allvarligt det är......tanken på att bli ensam.....det är det värsta hot storebror kan tänka sig. När han är riktigt, riktigt arg på sin lillebror så säger han argt att "Nu får du åka till lekplatsen SJÄLV!" och så blir lillebror förtvivlad, lägger sig på golvet och gråter att han inte vill vara ensam.....  . Känns hemskt att man som förälder bidragit till det .

Vi brukar ligga i sängen och mysa en stund på morgonen, så jag tog tillfället i akt i morse och bad om ursäkt och förklarade att jag såklart aldrig skulle lämna honom ensam, och att jag inte skulle göra/säga så mer. Han sa inte någonting alls, men jag tror/hoppas han förstod. Sen har jag

Jag förstår eg. inte alls varför jag började med detta öht. Eller ja, det är ju efter att lillasyster kommit och jag inte har samma möjligheter att bära iväg honom längre såsom msKitten beskriver. Och jag har sett andra föräldrar göra det och kanske därför börjat göra detsamma.

No more, och tack Frösöblomster för din påminnelse om att förbereda honom och bekräfta snarare än fokusera på att han ska följa med.

För mig har det varit ett stressymptom. Jag gör och säger dumma saker under kraftig stress. Min erfarenhet är att försöka se till att ha gott om tid och förebygga att hamna i stressiga situationer (lättare sagt än gjort, men det hjälper vatt planera, att börja tidigt med förberedelser etc.) och att inte stressa upp mig över sådant som det faktiskt inte finns någon anledning att hesta upp sig över (också lättare sagt än gjort, men gör underverk för det egna psyket ).

Så sant, så klokt!
Just så enkelt - och så svårt - är det ju
TIDEN tycker jag är den mest avgörande faktorn.
Förbereda mat, mellanmål, strandväskan...till tandborstning, hemgång (från t ex stranden)...och det är ju alltid när det är som roligast som det är läge att bryta upp.

Har varit lite stressad unde de senaste typ 3 dagarna, över inget särskilt alls, och jag är inte bra då; varken för mig själv eller i min kommunikation gentemot dotter och make. Jag anser mig vara väldigt lugn annars, och mindfull, då jag vet att jag har "all tid i världen"

Ni som har treåringar, skriker de mycket? Jag tycker att min unge skriker nåt så fruktansvärt mycket. Det är gnäll och skrik hela dagarna, det är som när han var liten spädis - aldrig nöjd. Jag fattar liksom inte vad det är? Så fort han inte får som han vill eller stöter på problem eller vill nåt väldigt gärna är det skrik och gnäll. Jag håller faktiskt på att bli galen - både maken och jag. Skrikandet och gnället stressar oss nåt oerhört. Det är som att sonen inte vet att man kan uttrycka sig på nåt annat sätt. Jag försöker prata med honom eller inte kommentera skrikandet eller gnället överhuvudtaget - men ingenting hjälper! 

Han har ett par äldre kompisar som bor i grannhusen, de är gärna hos oss och leker - och sonen vill bestämma allt och gör de inte som han säger så skriker han sig hes - han gnäller och skriker, skriker och gnäller. Det är oerhört jobbigt att lyssna på. Jag har sagt till de där barnen att de inte behöver göra som han säger bara för att han skriker - åt sonen försöker jag säga att han inte ska skrika och att alla får ont i öronen.

Blä vad jag är trött. Och lite ledsen för att det är så här :( Man börjar ju undra om man har en normal unge? Är det verkligen normalt att en treåring skriker nästan HELA TIDEN?!

Alltså, allvarligt talat!
Ni som hängt här ett tag, vi har ju pratat av oss om både våra egna föräldrar och våra svärföräldrar och ja....de ena knasiga sakerna efter det andra får man ju höra

Har idag haft ett samtal med min mor. Då vi bor långt ifrån varandra och vår dotter inte är tillfreds (och vi definitivt inte tvingar henne!) i bilen så träffas vi inte (hos dem).
Min mor kan dock tydligen inte acceptera detta. Hon har så svårt att se att vi inte åker någonstans; "Det är ju vanligt att man gör det...hälsar på släktingar..." och vidare om att "Det är ju inget nytt att barn blir åksjuka" ...och det rä ju tråkigt att vara hemma. Nu när det gott några timmar sedan samtalet så går det upp för mig hur extremt urbota dumt det hon säger är! Hon kan inte acceptera att vår dotter får bestämma över familjen, dvs att vi inte reser 80 alt 120 mil t.o.r för att hälsa på olika släktingar. 
Hon frågar ingående om hur dottern beter sig i bilen, vad vi gör, om vi låter dottern bestämma. Om dottern har bestämmanderätt. Hon menar på att dottern väl inte är kapabel att säga; "Jag vill inte åka bil."  *suck*

Höjdpunkten (eller snarare lågvattenmärket) är att min mor vill komma ner med deras bil och att vi ska provåka - och sätta vår stol i deras bil - för att hon vill se hur dottern blir/agerar/reagerar.

Jaha, och vad ska hon göra med den informationen?
Jag tror säkert att själva chocken över att sitta med, för vår dotter främlingar, i  en främmande bil kan bli en sådan konstig upplevelse att hon blir helt tyst (och min mor kommer vara äckligt självbelåten och nöjd). Men, sen då?

Det är helt skrämmande hur min mor ska läxa upp mig, vuxna kvinnan på 30 år, om hur jag ska ta hand om min dotter då hon bli så intensivt ledsen som hon kan bli i bilen.
Hur min mor vill utföra ett socialt experiment och iaktta sitt barnbarn för att se exakt hur högt på ledsen-skalan hon kan bli innan man ska avbryta bilfärden. Hur många mil kan man köra? Hur länge kan man ignorera skriket? (Typ. Hon har inte uttalat dessa frågor högt, men det är väl vad som måste ha försiggått i hennes tankar.)

Min syster åker ju och flänger hit och dit med sitt något yngre barn, och han blir ju vad som beskrivs av både mamman och mormor som "hysterisk".
Men, va fan, man måste ju! Eller hur? *grav ironi*

Som "outsider" så tänker jag osökt....handlar det om er dotters bilåkande eller om dig . Vad jag menar är att din mamma kanske är ledsen, besviken och lite småsur på dig, för att ni träffas för lite och att hon kanske tror att det inte alls handlar om er dotters ovilja till bilåkande.....bara en reflektion . Vad jag försöker säga är att det kanske mer handlar om relationen mellan dig och din mamma än om er dotter .