AP-snack & babbeltråd

Skruttpåväg: Jag kan förstå hur du känner tror jag... Jag är inte själv gravid med nr 2 just nu men vi planerar att börja försöka nu till hösten. Men när jag ibland tänker på att behöva "dela med mig" av mig själv till ett barn till så undrar jag om det kommer att gå och hur det kommer att påverka min relation till sonen. Nästan alla man har pratat med om detta säger ju att det går visst att älska 2 barn lika mkt och visst fattar man det rent intellektuellt men det känns ändå svårt på något vis...

Jag kände absolut så. Upplevde inte att jag direkt inte längtade, men längtade inte heller riktigt. Hade så svårt att föreställa mig att måsta dela med mig av mig själv till någon mer än A. A var liksom mitt allt och jag kunde verkligen inte för mitt liv tänka mig hur jag skulle kunna älska någon lika mycket.......A var ju mitt allt. Och så kom a . Första kvällen på BB låg jag med underbara lilla a tätt vid mitt bröst och storgrät för att jag inte kunde vara hemma och natta A .....saknade honom så gruvligt. Men det var liksom mer det faktum att jag inte var hemma med honom OCH lilla a. Så fort lilla a kom till världen så var liksom han lika mycket en del av vår familj som alla andra. Ta det hela som det kommer. Skuldkänslor ska du absolut inte känna. Du är ju bara orolig inför vad som komma skall.......känslor av otillräcklighet. Det ska du inte ha dåligt samvete över. Det kommer att gå finfint. Lugnt och fint. 

     
Kul att börja jobba, men åh vad jag saknar mina pojkar. Vardagens alla små guldkorn .  

Först vill jag säga att vi också haft en HELT fantastisk sommar tillsammans hela familjen, inklusive lillasyster som nu i dagarna blivit 7 månader! Pappa har varit hemma i 7 veckor och vi har tagit det lugnt och bara varit. Hoppas verkligen att vi kan få möjlighet att ha det såhär fler somrar!

Jag förstår också dina känslor av att inte längta till nr 2 kommer. För egen del så var första tiden med äldste sonen så fruktansvärt jobbig (tuff förlossning, tuff start på amningen, ensam mamma under några månader, anknytningsproblem m.m) så jag var så inställd på att det skulle bli en lika tuff start med andra bebisen vilket jag såklart inte såg fram emot. Dessutom så fick jag skuldkänslor gentemot storebror som vi ju kunnat ge hela vår uppmärksamhet när han var ensambarn. Jag hade även svårt att förstå hur vi som föräldrar skulle fixa allt det praktiska med 2 barn, ha energi till det och även ha tid och ork för varandra.

Lillasyster hade kolik, men trots det så upplever jag första halvåret med henne och alltså som tvåbarnsförälder som betydligt mindre jobbig än det var när jag fick sonen. Känslan av skuld gentemot sonen är som bortblåst nu när jag ser dem tillsammans. De verkligen verkligen älskar varandra. Det svåra har varit att få tid och ork till varandra - vi vuxna. Men dessa 7 härliga sommarveckor har varit guld värda för att ta igen lite sådan tid.

Jag syskonammade barnen under första 2-3 månaderna när lillasyster föddes. De fick alltså varsitt bröst om/när även storebror ville amma. Därefter svalnade hans intesse lite och han ammade bara ibland på morgonen för att få en egen mysstund med mig. Sedan 3 veckor tillbaka så har han inte frågat efter det alls, men vi har fortsatt ha mysstund. Det känns verkligen helt fantastiskt att han fått göra detta val själv! Tycker det är lite intressant att han valt att sluta amma i samband med att han blev blöjfri. Hur som helst så det jag ville säga med detta är att jag tror att syskonamningen var en bra bro för mig och mina barn för att inte känna skuld mot storebror, och jag har sett ytterst lite svartsjuka hos storebror.

Tack så jätte mycket för era svar! Det ni beskriver ligger så nära hur jag känner och det är otroligt lättande att läsa att andra har haft liknande känslor.

Frösöblomster: Jag grät när jag läste dina ord. Framförallt det du skrev om när du låg på BB och storgrät för att du inte kunde natta den stora... Jag känner redan nu hur det är en av de stora farhågorna jag har. Inte att det inte kommer att gå bra för den stora och farmor, utan för att jag inte kommer att vara där.

Paddy: Jag hade en ganska lätt tid med dottern när hon var bebis. Visst, hon ville bli buren vääääldigt mycket, sova tätt, amma jämnt men hon var i alla fall nöjd hela tiden då Så jag förstår om du kände oro inför andra barnet! Jättekul att läsa om din lyckade tandemamning. Dottern ammar ju fortfarande, även om det nu på slutet bara har varit vid nattning men min förhoppning är att det ska funka när den andra också kommer. Hur det blir får vi väl se men jag hoppas i alla fall Tack för att du delade med dig!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är ju inte konstigt att du känner som du gör. JAg sitter med min femmånaders i famnen nu och kan säga att jag nu känner samma för barnen, efter fem månader. Lille hade ju kolik och det har varit en fruktansvärt tuff vår på alla sätt. Det är nog nu först jag känner mig i hamn. Jag ser bägge barnen och älskar dem av mitt hjärta. Det får ta den tid det tar tycker jag. Det var hemskt att inte räcka till för stor som förr men han verkar inte bry sig. Storebror säger till när han vill och behöver mamma helt enkelt. Krama mamma, bort bror

Ja men det är väl så det är! Jag behövde tid på mig att hitta rytmen och insikt om hur jag fungerar nu under graviditeten så det lär ju ta ett tag att hitta rytmen med vår nya familjekonstellation

Det känns bara som att omgivningen är såååå säkra på att jag borde gå på rosa små moln och längta varenda eviga minut och jag känner inte alls igen mig i den känslan... Därför blir jag så känslig och får dåligt samvete över att jag inte känner så som det verkar förväntas av mig. Samtidigt så vet jag ju innerst inne att jag inte alls ska ha dåligt samvete men det är lättare att ha insikt om det ibland medan det andra gånger är nästan omöjligt

Tack för dina ord!

En annan fråga: Hur långt i förväg berättande ni om vem som kommer att ta hand om ert barn när ni åker in på BB och riktigt hur förberedde ni era barn på att det kan se så himla olika ut. Dottern är en sån som behöver lite förvaning om att det inte blir som vanligt och dessutom har hon aldrig somnat med någon annan än mig eller min man. Det kommer helt säkert att gå alldeles utmärkt med farmor men just nu så tror jag inte ens att det finns i hennes tankevärld att hon kan somna med någon annan än oss på kvällarna. Jag sa någon gång under sommaren att "nu kan ju du och mormor gå och lägga er". Då tittade hon på mig och skrattade och sa "mamma, du är så tokig" Jag tror dock att det kommer att gå jättebra men jag vet inte riktigt hur länge innan vi ska börja prata om det. Har ni några tankar och tips? Eftersom vi inte har någon aning om när på dygnet vi kommer att behöva åka in (eller ens vilken vecka) så känns det så svårt att förbereda henne. Dessutom bor farmor 4 timmar bort... så en eventuell nödlösning kan bli aktuell om det känns som om det börjar gå undan. Det gick ju rätt fort med första... Usch, känner mig nog lite nervös ändå...

Skrutt: Vi gjorde så att mormor sov hos oss med sonen. Hon har dock nattat honom tidigare så jag vet att det går bra. Mormor fick vara med vid nattningen, jag låg bredvid och kämpade med värkar och sen när sonen somnat gick jag upp och åkte till BB. (Gråter fortfarande vid minnet, det var en punkt för en underbar tid, jag visste det då också). Vi visste alltså att det gick med mormor. Kanske ni kan ordna så förhållandena är lika när det är dags att föda. Typ att farmor kanske sover hos er nu innan så det inte är en helt ny grej?

Jo, hon ska komma hit och sova. Det känns som det enda rätta. Men vi har ju ingen aning om vi kommer att åka in när hon är på dagis eller på kvällen eller kanske t o m mitt i natten. Vad ska vi förbereda henne på? Ja, oavsett så löser det sig nog.

En del av livet antar jag, att inte kunna få vara förberedd på allt. Här gjorde dock mormor och dagis ett fantastiskt arbete med att förbereda att vi kom hem med "bror". Storebror var så förväntansfull och otroligt stolt när vi kom hem. Kramade, pekade på sin bror. Det håller i sig fortfarande. Allt det där gick över förväntan, allt har gått över förväntan faktiskt med två. Bara att jag blivit sjukt stressad i början av att inte kunna klona mig men jag lär mig med tiden att dom inte går under för det

Vår äldsta förberedde vi aldrig på det viset. Han var så liten så det var liksom inte riktigt aktuellt, han hade inte förstått ändå. Det blev bara som det blev. Vattnet gick mitt i natten och även om vi försökte vara tysta så var det ju klarvaken liten kille som undrade vad som var på gång och förstod att det var något på gång. Ringde min faster som skulle vara med honom och vi var ju hemma ett par timmar innan vi åkte till förlossningen så det fanns tid att packa och prata om vad som hände, gosa lite etc. Vi försökte få honom att sova, men det var liksom lönlöst. Sedan kom min faster och jag och sambon åkte till förlossningen. Gick hur bra som helst. Han hade aldrig varit utan någon av oss föräldrar innan. Han hade aldrig nattats/somnats av någon annan än oss föräldrar. Jag hade aldrig varit borta någon natt. Han hade ganska snabbt somnat i min fasters famn under den arla morgonen, och sedan när jag ringde hem efter att lillebror fötts så hade min pappa anslutit där hemma så de hade varit ute och lekt under förmiddagen och han låg nu och sov middag. Min faster och min pappa hade helt enkelt lagt sig med honom i vår dubbelsäng och så hade han busat runt och efter en stund lagt sig ner och somnat. Så fullkomligt odramatiskt blev hans första barnvaktserfarenhet .

Det kommer att gå jättebra . Jag kan känna att det inte är så mycket att förbereda. Jag hade pratat med henne om att när det är dags för liten att titta ut så måste ni åka iväg till BB/sjukhuset och att mormor kommer att vara med henne då. Jag hade inte gjort för stor sak av det. De märker så oerhört väl att något är på gång när det är på gång........mamma och pappa beter sig inte som vanligt, och för det mesta så är det ju inte vrålbråttom in till förlossningen.