AP-snack & babbeltråd

Ah, det känner jag alltförväl till...

Nej, det brukar vara precis som du säger. Det var så vi gjorde med storebror i våras. Skillnaden med lillebror är ju att förskolan, barnen och personalen inte är helt främmande. Han har ju varit med om varje lämning och hämtning av storebror under våren. Vi visste relativt tidigt att han skulle gå på samma avdelning som storebror så personalen var mån om att söka kontakt med honom och vi lät lämningar och hämtningar ta lite tid. En vecka innan inskolning så var vi och hälsade på och lekte någon timme. Precis före sommaren så var jag på utvecklingssamtal för storebror och då lämnade jag lillebror på avdelningen med storebror i en dryg timma då jag och hans lärare gick iväg till en annan del av byggnaden. Inga problem alls. Han hade lekt glatt och inte saknat mig det minsta. Inga problem att säga till honom att jag skulle gå en stund. Det var anledningen till att sambon och personalen tyckte att det var oK att sambon provade att gå en kort stund när de varit där under sådär två timmar och han kommit in i leken bra och verkade hemmastad.

Varför tror du att han reagerar nu då? Hur känns det för er att lämna honom?

Det där med att lämna ett ledset barn på förskolan. Jag känner jag verkligen har något att komma med. Hade jag tilllämpat den principen hade jag aldirg kunnat lämna storebror där. Eller rättare sagt vi hade aldrig kommit till de gånger det gått bra. Han vill ju såklart att jag ska vara kvar, högst i anknytningshierarkin. Han kan leka och ha roligt där men vill att jag ska sitta där inom synhåll. För mig är det inte hållbart, då kan jag lika gärna skita i att ha honom där alls. Kompetent barn javisst, men i det ingår ju också att göra precis allt man kan för att få som man vill. Jag tänker också att det faktiskt får vara okej att vara ledsen och arg när mamma eller pappa går. Däremot skulle jag inte tycka det kändes okej om jag ringer en timme senare och han fortfarande är ledsen. Men men, jag vet jag är unik med den här inställningen i den här tråden.

Har en liten fråga till er....rör ej förskolan då vi inte är där än på länge

Sonen är nu 14 månader och har börjat "banka"/slå mig i ansiktet då och då med handen eller med en spade/sked. Han tittar på mig när han gör det med en min som ser ut att säga att han testar min reaktion. Han har de senaste dagarna gjort samma på andra barn som är i hans ålder. Hur reagerar man? Känns som om han är för liten för att förstå men jag vill ändå att han skall veta att man inte gör så. Än så länge har jag sagt nej och visar hur man gör istället; klappar eller liknande. Jag har upptäckt att det med andra barn nästan bara händer när de söker upp honom och kommer nära, som om han inte gillar det...

Nej, du är inte unik. Jag känner precis likadant med lillebror nu. Mina barn är så olika och vi har olika erfarenheter med dem. Med storebror så fanns det inte ens på kartan att lämna honom ledsen.....hade han varit det/är han det så handlar det om något djupare än ilska över att inte få ha mamma/pappa kvar. Med lillebror är det något annat. Jag har tänkt som du......han vill gå till förskolan, han är precis samma glada kille som alltid annars, inga förändringar alls i beteende eller liknande för övrigt, sover lugnt och tryggt, han är glad och go hela dagen på förskolan utan just vid det exakta lämningstillfället. Jag hade varit oroligare om han dragit sig undan, verkat nere och inte sig själv.....eller ledsen på förskolan under dagen.

Hur som helst var det inga tårar idag. En putande underläpp när sambon sa att han skulle gå, men annars har dagen gått jättebra. Andra lämningen bara, så hoppas att det fortsätter så här.Jag vet faktiskt inte. Han är ju så pass stor så han förstår nog helt enkelt skillnaden nu och innan. Nu handlar det inte om att jag någon enstaka gång försvinner till ett annat rum. Nu ska han gå på förskolan.....och han vet ju faktiskt vad det innebär. Storebror har varit där, utan oss föräldrar längre stunder. Jag har börjat jobba och han vet att både jag och hans pappa ska jobba = han och storebror ska vara på förskolan.

Hur det känns att lämna ledset barn? Inget vidare alls. Men jag känner ju honom. Jag vet hans viljestyrka och att han alltid kraftfullt talar om när han tycker att vi har fel, så egentligen borde jag inte vara förvånad över att han reagerat som han gjort. Nu har det varit en ledsen lämning och en "oledsen", så fortsätter det så här så får vi nog ändå säga att det har gått bra och att vi har trygga pojkar.   

       

Så gör barn i den åldern . Hur vi gjort? Vi har hindrat, föregått i möjligaste mån, sökt ögonkontakt och sagt att det gör ont. Vi har helt enkelt utgått från oss själva. Lugnt och sansat talat om att det gör ont och att de inte får slå. Vi har inte kört på "klappa fint"-stuket. När det gäller andra närgående barn etc. så har vi visat på andra alternativ att freda sin integritet.

Jag tror inte heller att du är ensam om att tänka så. För mig finns det idag inte en chans att jag skulle lämna min dotter ledsen på dagis. När hon är ledsen så är det av en anledning som inte handlar om ilska eller frustration över att mamma går, utan om att hon faktiskt behöver tryggheten just då. Oftast visar det sig då även på andra plan, hon kanske sover sämre, blir mer "klängig" osv. Så kombinationen jag och min dotter = inte lämna ett ledset barn. Rent generellt skulle jag nog aldrig lämna ett barn som är ledsen men jag skulle nog kunna lämna ett barn som är argt. Som (vaken) förälder hoppas jag att man känner sitt barn så pass väl att man ser skillnad på beteendet och kan se till helheten. Kanske kommer nästa barn att vara likt Frösöblomsters och då skulle jag nog känna mig tryggare att lämna det även om det skulle protestera. Alla barn är olika och som förälder förhåller man sig (förhoppningsvis) olika beroende på vilket barn man har. Viktigast för mig vid lämning och inskolning är ju att jag kan se att barnet känner sig tryggt och har hunnit knyta an till åtminstone någon i personalen och att barnet känner sig trygg i hela situationen.

Det jag ställer mig mycket frågande till när det gäller föräldrar som lämnar ledsna barn är att många nästan aldrig verkar ifrågasätta eller fundera över varför deras barn är ledset. Istället accepterar de att det är så det är. Och det tycker jag är fel sätt att angripa situationen. Missförstå mig inte, jag är övertygad om att alla föräldrar mår skit om de behöver lämna ett ledset barn på dagis men många verkar tycka att det hör till det normala och att det mer eller mindre "ska" vara så. Det behöver ju verkligen inte vara så i många fall. I många situationer går det faktiskt att prata med barnen, gå emot det som förskolan vill och faktiskt stanna längre än vad personalen tycker är ok om man tror att det kan hjälpa barnet. Att stå på sig om man tror att det är det rätta för sitt barn. Där tror jag att många föräldrar är alldeles för fega (inklusive mig själv).

Men som sagt, jag tror inte att du är ensam som tänker så. Däremot tror jag att de flesta i den här tråden (och på andra ställen) i första hand ställer sig mycket kritisk till att lämna ett ledset barn och inte tar det för givet att det tillhör det normala. Men för mig är det olika för olika barn och kanske kommer jag i framtiden att lämna ett argt barn (dock har jag svårt att tro att jag kommer att lämna ett barn som jag tolkar som ledset och som behöver tanka trygghet). Det är stor skillnad i min värld!

Det är jättesvårt. Jag och sambon är jättekluvna på olika sätt och vis. Idag var lillebror ledsen igen vid lämning. Glad snabbt efteråt, men hade haft en stund då han varit lite snyftig mitt på dagen också. Svårt för mig också, upplever jag, som inte är där. I morgon är sista dagen den här veckan, sedan blir det delade hämtningar och lämningar. Får se hur det går för mig......hur jag ska hantera det hela tillsammans med dem. En jättestrygghet är för mig det faktum att storebror är där. Även att lillebror verkar så glad och alldeles som vanligt annars, liksom att han är så "stor" och verbal att vi kan prata om det hela....men det är tufft för honom att lämnas.....inte tu tal om saken......och det känns jobbigt.

Skruttpåväg: Jag tycker inte heller att det måste vara gråt och ledsna miner. Vi har ju så jättepositiva erfarenheter av storebrors inskolning, som gick fullkomligt friktionsfritt. Vad det beror på är svårt att säga.....han var äldre, vilket säkert påverkat, och personlighet antar jag. Vi får försöka göra så gott vi kan.....rätt eller fel, tja svårt att säga. Sedan är jag och sambon lite olika. Jag vet väldigt väl vad jag står i fostransfrågor och är trygg i det och är ju dessutom en del av skolans värld så har inga problem att "gå emot" personalen om det är något som är viktigt för mig.       

Tack för ditt svar! Tänk så konstig man är....jag VEt ju att barn i hans ålder gör så och det säger jag till alla andra. Men så börjar mitt eget barn bli "stort" och göra sådana saker och då står jag plötsligen nästan lite handfallen...Hur gör jag nu? Typ...
Men vi fortsätter att hindra och vara före situationen så att säga. Jag brukar lyckas med det. Men inte alla gånger.

Vill bara skicka en tanke till er som håller på att skola in. Kan tänka mig hur jobbigt det är... Har inte gjort det själv med har jobbat som förskollärare.