AP-snack & babbeltråd

Madeleineh: Ja, det är ju precis det jag försöker framhålla - att alla bör utgå från sitt eget barn och sin egen situation och sitt sätt att vara. Jag skulle som sagt inte lämna min dotter ledsen eftersom jag vet att det i hennes fall inte handlar om någon protest i ilska över att bli lämnad utan att det handlar om andra saker. Sen känns det inte rätt för mig och då väljer jag en annan väg. Att jag dessutom har möjlighet att styra mitt jobb och vara oerhört flexibel underlättar ju väldigt mycket. Sen kanske nästa barn kommer att ge mig ett annat perspektiv på detta och kanske kommer jag att tänka annorlunda med det barnet. Det är ju trots allt en helt annan individ. Jag menar inte alls att skuldbelägga dig! Om det framgick så ber jag verkligen om ursäkt! Som du skriver så utgår du från din son och i min mening är det ju faktiskt det enda man kan göra. Jag känner varken din son, dig eller er situation. Det jag ställer mig kritisk till (rent generellt och inte riktat mot dig) är att det många gånger framställs (både av föräldrar och pedagoger) som normalt och helt i sin ordning att barnen blir ledsna vid lämning vilket inte alls är min erfarenhet. Både i erfarenhet som förälder (och vänner i samma situation) och från den tid jag jobbade som pedagog. Många som har förlängt inskolningen eller gjort någon annan justering har faktiskt kunnat lämna ett barn utan tårar och med förväntan istället. Men återigen spelar så mycket in och jag utgår från att du gör det som är bäst för er! Jag vill absolut inte skuldbelägga dig och era val!

Jag tänker som så här. Man skuldbelägger sig själv mycket när man lämnar gråtande barn. Det ligger liksom i sakens natur. Jag och sambon har vridit och vänt och testat olika saker utan någon större skillnad. Igår lämnade jag ett jätteledset barn. Han var inte arg utan ärligt och genuint ledsen. Han ville inte att jag skulle gå. Och det handlar så vitt vi kan se och tolka (vilket vi ägnar större delen av vår vakna tid till just nu) inte om något annat. Han ger inte några som helst signaler hemma eller på förskolan för övrigt att han är otrygg eller ledsen eller orolig. Han vill helt enkelt inte att vi ska gå. 

Ur vårt perspektiv och utifrån vår erfarenhet av vår yngsta son och som situationen är, så skulle en vecka, två veckor eller tre veckors utökad inskolning inte göra någon som helst skillnad. Han skulle på samma sätt leka och vara glad när vi är där, leka och vara glad när vi har gått och vara ledsen när vi går inledningsvis. Jag tycker inte att vi hade dragit ut på lidandet eller något liknande utan att det helt enkelt inte gjort vare sig av eller till eftersom det inte skulle lösa problemet. Med storebror var det så förbaskat enkelt. Visade han lite osäkerhet (han är blygare och försiktigare) så stannade vi bara en lite stund till och så var det grönt sedan. hans personlighet, hans som person är helt annorlunda.

Lillebror springer iväg glatt själv på ett helt annat sätt än storebror någonsin gjort, men blir ledsen oavsett när vi går. Nej, jag tycker inte att det är optimalt på något vis. Jag tycker inte att det är bra/nödvändigt på något vis. Skulle det gå utan gråt på något vis? ja, det skulle det säkert.......inte minst om han fick vara hemma på heltid längre. Kan jag förstå det? Ja. Normalt? Ja, det tycker jag faktiskt också. Jag tycker inte att det är onormalt att en 2½-åring som har full koll på tillvaron blir ledsen över det faktum att han/hon inte längre kan vara med mamma och pappa. Jag tycker inte heller att det motsatta är onormalt att han/hon inte blir ledsen utan faktiskt tycker att det hela är helt OK. Däremot hade jag varit verkligen jättebekymrad om han varit ledsen under dagen eller visat tendenser till oro och otrygghet. Idag när han vaknade så satte han sig på min mage och sjöng glatt "Jag vill inte vara på förskolan". Det gör inte ett barn som är rädd eller otryggt.

Och ja, jag lämnar ett gråtande barn och sätter mig i bilen och gråter själv en stund......och vänder och vrider lite mer på det hela......funderar vad vi kan göra för att det ska bli mindre jobbigt för lillebror. Pratar med förskolan en halvtimme senare och han har ätit frukost och leker och är glad. Jag hade aldrig lämnat honom om vi inte behövt jobba, men nu måste vi det. Jag vet att han inte vill bli lämnad. Jag vet att han har det bra på förskolan när han är där. Jag vet att vi måste jobba och har gjort vad vi kan för att de ska få korta dagar = 5 timmar 4 dagar/veckan. Vi har varit noga med att de ska gå tillsammans för att ha tryggheten av varandra.

För mig handlar det huvudsakligen just nu om att bekräfta det han känner och säger. Igår satt vi i kapprummet en rätt lång stund och han fick gråta ut. Vi satt bara och kramades och jag svarade honom att jag visste och förstod att han var ledsen, att han saknade mig och att han inte ville att jag skulle gå. Jag saknar ju honom och hans storebror också. Efter en stund blev han lugn och glad och vi gick in och lekte. När det var dags för mig att gå efter någon kvart så blev han ledsen och då kramade jag honom, lämnade honom i förskollärarens famn och gick. För mig handlar det inte om att vara AP, eller vad andra tycker och tänker. Det handlar om oss och vad vi tror är rätt i den situation vi befinner oss i.....med alla de premisser vi står inför. Om någon anser att vi gör fel, så är det helt OK. Vi har alla olika uppfattningar om saker och ting och det är precis som det ska. 

Med två barn....två olika barn.....så har jag omvärderat mycket, kring det mesta. Jag inser att även om jag som förälder är viktig så handlar det huvudsakligen om mina barn som individer. Tittar vi på vår familjs inskolnings erfarenheter så har vi haft en fullkomligt friktionsfri första inskolning med äldsta och en med gråt med yngsta. Om något så borde det enligt konstens alla regler varit tvärtom. Men nu handlar det om männsikor och det hela är lite mer komplext . Har följt ett par inskolningstrådar och har insett att diskussionerna många gånger är väldigt enkla. Har smålett åt vissa inlägg och tänkt att ja  . Det finns mycket skuldbeläggande känner jag, men samtidigt så har diskussionerna gett mig mer kött på benen, Tvingat mig att verkligen fundera vad jag står och tycker. Jag tycker absolut att friktionsfri inskolning är det eftersträvansvärda och verkligen inte någon omöjlighet......men sedan finns det en massa saker som kan inverka. Man får göra så gott ma kan   

Som ett förtydligande till det jag skrev tidigare om att både föräldrar och pedagoger framhåller att ledsamhet vid lämning tillhör det normala så menar jag att de ofta menar att det är så det ska vara. Jag menar alltså inte att det skulle vara onormalt att ett barn blir ledsen vid lämning. Förstår ni skillnaden?

Jag har tänkt mycket på detta med föräldraskap och förhållningssätt och det ligger mig ju väldigt varmt om hjärtat. Men insikter som verkligen kommer till mig redan nu (innan bebis har kommit) är hur mycket och hur ofta tankarna kring föräldraskapet förändras, även om grundstommen står kvar (för oss i alla fall). Det känns så otroligt spännande (och skrämmande) att få en helt ny individ i vår familj som kanske är helt i raka motsats till vad dottern är. Hur kommer jag att förhålla mig till det ena och till det andra och på vilka plan kommer jag att helt tänka om? Jag känner mig ju trygg i vårt föräldraskap men det är ju fortfarande så att vi ständigt stöter på nya utmaningar och får tänka på ett helt annat sätt eftersom det är en situation som vi aldrig har stött på tidigare. Det är verkligen en enormt stor skillnad på att vara förälder till en 2 månader bebis, en 1 åring, en 2,5 åring och säkerligen även i kommande åldrar. Och sedan skiljer det sig ju enormt mellan olika individer. Ändå känner jag mig mer och mer trygg i vårt förhållningssätt för varje dag som går. Det är en mycket spännande resa!

Bara några tankar.

Skrutt: Jag kände mig inte skuldbelagd av dig...eller tja, detta är nog inte tråden jag ventilerar mina funderingar kring om jag upplever lämningar på dagis som jobbiga Det har nog snarare varit en uppfattning från min sida här att ståndpunkten är att man absolut inte lämnar ett ledset barn, punkt. Det var därför lite av en bekräftelse för mig att någon (frösöblomster) som jag tycker verkar ha lite samma inställning som mig upplever samma sak som jag gjort och agerar på liknande sätt. Vår stora är också glad när jag gått men vill helt enkelt inte att jag ska gå. I sambarbete med förskolan har vi kommit fram till att det bästa är att vi säger hejdå, vinkar och sen går jag. Är han ledsen ringer jag en stund senare och kollar, men då har han varit glad och det har inte varit något problem. En gång efter jul och en gång nu efter sommaren var han ledsen och då gick jag direkt tillbaka och var med honom en stund tills vi gick hem. Det är en bestämd kille vi har och jag känner att ibland får jag vara bestämd tillbaka, kanske för att upprätthålla nån ordning inför mig själv åtminstone, tror jag har det behovet, inte nödvändigtvis han

Nu blir det korta dagar för storebror tre dagar i veckan, jag behöver några timmars brejk känner jag. Har vänt och vridit på om jag skulle ha storebror hemma med lilelbror men kommit fram till att det inte är hållbart för mig. Låter väl som en klysha men jag är en bättre mamma om jag får lite avbrott ibland samt att jag vill kunna ha lite tid med lillebror själv ibland.   

   

  

Vi har också beslutat att dottern ska få vara på dagis efter bebisen har kommit, ungefär lika mycket som hon är idag. Jag behöver verkligen den tiden bara jag och bebisen känner jag och så länge det verkar fungera så blir det så. Skönt att ha tid bara för den lilla och sen (förhoppningsvis) ha energi över för dottern när jag hämtar henne

Frösöblomster: Hur går det för lillebror?