AP-snack & babbeltråd

Min son är 12 månader nu och jag står i valet och kvalet om jag ska sluta amma eller inte. Amningen fungerar väldigt bra bortsett från att det såklart skulle vara skönt att slippa bli väckt på nätterna. Jag är dock skeptisk till att att sluta amma skulle göra att jag fick sova hela nätter - blir det verkligen så? Eller blir det kanske så att han vaknar och jag inte längre har amningen att ta till för att söva honom och det skulle innebära att han vägrar somna om?

Anledningen att jag vill sluta amma är för att jag hoppas på att bli gravid med en till liten... När vi försökte få sonen lyckades det på 1a försöket. Nu har vi försökt tre gånger utan att något hänt så jag funderar på om det kan vara amningen som gör att jag har svårare att bli gravid.

Vad tycker ni? Ni som slutat amma runt 12 månader - har ni varit nöjda med beslutet eller ångrat er? Ni som ammat längre, kanske uppåt 2 år, vad har ni märkt för fördelar av det? Har barnet blivit mindre infektionskänsligt tex?

När sonen var runt 8-9 månader tyckte jag att det var jobbigt med omgivningens ifrågasättande av amningen, men nu struntar jag i det. Det var som att alla tog för givet att jag slutat amma och börjat ge välling istället.

Loreena: Jag ammar ju som sagt dottern fortfarande (2 år och 4 mån) även om det nu är sporadiskt. Jag har aldrig sett någon anledning att sluta då vi alla har trivts med det. Gällande graviditet så fick jag tillbaka mensen när dottern var ungefär 20 månader och blev gravid på första försöket, precis som första gången. Så för mig försvårade inte amningen. Dottern har väldigt sällan varit sjuk (aldrig så där riktigt ordentligt sjuk), sen om det beror på amningen eller på något annat är ju svårt att säga. Sen har ju amningen varit jättebra de gånger hon faktiskt har varit sjuk eftersom hon alltid har fått i sig något. När det gäller att sova hela natten så tycker jag nog att jag rent generellt sover bättre när vi har avslutat nattamningen eftersom jag hade svårt att sova mig igenom amningarna sen jag blev gravid. Sen vet jag inte om dottern sover bättre eller sämre... Jag upplevde aldrig riktigt att hon var vaken när hon snuttade på nätterna och hon var alltid utvilad när vi vaknade. Men hon har ju helt klart blivit lättare att söva om med andra sätt efter avslutad nattamningen. Nu funkar det ju jättebra att bara klappa, stryka eller krama henne tills hon somnar om.

Tack för era svar! :)
Jag ska se när det passar att sluta amma. Det måste ju vara när sambon har tid att ta hand om sonen på nätterna också.

Sonen fick snutta ganska länge, men någon gång i våras började jag att först försöka stryka honom mjukt om han vaknade, innan han fick bröstet. Oftast somnade han faktiskt om och vi fick ner nattamningarna i antal. När jag blev gravid var det så obehagligt att få sammandragningar när utdrivningen kom igång, så då blev det än mer angeläget. Nu sover sonen mellan mig och min man och min man får i högre utsträckning ta sonen om natten, vilket också gjort att nattamningarna blivit ännu färre. Men vi har inte behövt göra någonting annat än att klappa om honom, ibland får han snutta en stund och så säger jag att det gör ont i bröstet (det gör det, de är tokömma nu) och att bröstet vill vila - då släpper han och somnar utan knussel. Uppvaken är ungefär desamma.

Den fördel jag har märkt av amningen är väl i princip att det funkar väldigt bra när sonen vill ta en time-out och bara vara nära en stund. Och att det är väldigt bra att ha när han har varit sjuk.

Apropå graviditet var jag också rädd för att det skulle vara svårare i och med amningen. Men det tog ett år innan vi blev gravida med sonen, medan det tog sig på andra försöket den här gången. Om man inte har nedsatt fertilitet tror jag att det helt enkelt handlar om tur. Det är ju bara 25% chans att ägget blir befruktat även om man prickar ägglossningen.   

Jag tycker att amningen har många fördelar även när barnet är lite större, sådär 2-2,5 år. Det är en superbra metod att återknyta, att trösta och att lugna en förtvivlad och frustrerad tvååring. För att inte tala om hur enkelt det är att söva en unge som egentligen inte vill sova utan helst hoppa omkring i sängen. 

Min son fick en ordentlig magsjuka när han var runt 2,5 år. Han vägrade nåt annat än amning i ett par dagar och han drog på produktionen ordentligt så han i princip helammade ett par dagar. Jag var otrligt tacksam att jag hade mjölk då, det mildrade hans symtom ganska ordentligt. När vi var på akuten med honom och läkaren frågade om han fått i sig vätska blev han positivt överraskad att jag ammade fortfarande och var snabb med positiva kommentarer och uppmuntran :)

Jag vet inte om sonen är mindre infektionskänslig, för mig är det egentligen inte det viktigaste när det kommer till amning.För mig är den psykologiska sidan av amningen som är det primära, närhet, återknytning, tröst osv. Och det är verkligen nåt som barn i "trotsåldern" behöver. 

Ska bli himla spännande att se hur länge amningen håller i sig med tvåan. Tänker spontant 12månader men vi får se nu när jag är hemma och ledig. Har inget emot att amma längre än så om båda vill och det funkar att vara iväg några dagar här och var och ta upp det igen när jag kommer hem. Jag tycker att det är lite märkligt att många är så angelägna om att bli av med amningen. Det är ju de första 6mån som är de tuffa, resten är ju bara en bonus och mys när han kan äta annat och pappa kan ha honom. Jag gillar inte att vara så bunden men som sagt, det är ju snart över och den mysigaste amningen börjar, synd att sluta då.

Jag börjar faktiskt känna mig lite illa till mods gällande dotterns dagis nu... Förut har det verkligen varit ett superdagis med fokus på trygghet, lugn, genus, känslor bemöts och tas på allvar. Sedan under våren så slutade en stor del av personalen (alla förskolelärare samt förskolechefen) pga ekonomiska skäl och nu är det alltså en hel drös med ny personal. Självklart tar det tid att hitta lugnet i en helt ny grupp med en ny chef osv. Det har jag full förståelse för. Men det är ändå vissa saker som får mig att reagera ganska mycket. 

Förra veckan kom jag tidigare än vanligt (strax efter sovet) då dottern hade blivit sjuk och ville hem. När jag kommer så sitter några barn och pusslar tillsammans med förskolechefen (som lägger 50% av sin tid i min dotters barngrupp). En av dessa barn skolades in nu under hösten och h*n är jätteledsen och ropar på mamma. Förskolechefen som sitter bredvid säger bara "ja, men nu är det L's mamma som kommer för att hämta L, din mamma kommer senare. Det är inte lönt att vara ledsen, sätt dig ner och lägg ditt pussel istället" Jag blev verkligen så ledsen över hur hon "bemötte" barnets känslor (snarare ignorerade känslorna). Det var liksom inget som barnet alls fick gehör för och självklart är det jättejobbigt för vissa barn när andras mammor eller pappor kommer och hämtar men inte just deras föräldrar...

Samma sak imorse när jag lämnade. Ett barn var ledset (i princip alltid ledsen vid lämning trots inskolning för drygt ett år sedan) och ropade på mamma men ingen uppmärksammade känslorna överhuvudtaget trots att de befann sig i barnets närhet. Inget komma i famnen, sitta tillsammans i soffan, inte ens en blick mot det barnet. 

Jag har ju ingen aning om vad de säger till föräldrarna när de kommer och hämtar men mina vibbar för förskolechefen var från första stund inte alls nå bra. Hon känns otroligt hård och verkar anse att känslor helst inte ska uppmärksammas då det kan trigga barnet att bli mer ledsen. Jag såg hennes reaktion då jag pratade med barnet då jag hämtade min dotter och sa "saknar du din mamma och önskar att hon skulle hämta dig också?" osv. Jag tycker liksom att det är självklart att bemöta barns känslor men är också medveten om att alla inte håller med. Men jag känner mig helt plötsligt inte alls lika trygg med att få veta sanningen från vissa av personalen då jag hämtar min dotter.... Tack och lov har dottern fortfarande kvar sin favoritpedagog som jag litar på till 100 %.

Skulle ni ta upp detta eller skulle ni avvakta och se hur det utvecklar sig?

I övrigt så flyter det mesta på rätt bra här hemma nu. Dock ligger bebisen i magen i säte så förmodligen blir det vändningsförsök i nästa vecka... Först var jag säker på att barn i säte var lika med kejsarsnitt men så var det tydligen inte. Här röntgar dom bäckenet för att se att måtten är bra samt kollar att barnet inte är för stort och om allt stämmer så ska det nog vara ok med vaginal förlossning. Hoppas att vändningsförsöket lyckas men annars hoppas jag verkligen att jag kan undvika ks.

Det råkar inte finnas någon här inne som har fött vaginalt med barn i säte?