AP-snack & babbeltråd

Dags att sluta amma då... Sonen är 13 månader och det är inte utan en viss sorg jag ska sluta amma honom. Anledningarna att jag ska sluta nu är för att vi försökt bli gravida igen, men det verkar gå trögt.. och så för att min sambo tycker att det är dags att jag slutar nu.
Jag tycker att det känns ledsamt... Hade det inte varit för att jag vill bli gravid igen så hade jag fortsatt amma tills sonen är 1,5.
Jag har börjat trappa ner amningen och tänkte försöka amma bara morgon och kväll, för att i helgen sluta helt. I natt när sonen inte fick amma sig till söms vid nattvak ledde det till att han var vaken i två timmar och låg mellan oss i sängen och fäktades utan att kunna somna om. Det gjorde ont i mitt mammahjärta...
Hur ska vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för sonen nu när jag ska sluta amma?

Hur har det gått Skrutt? Hara du pratat med förskolan? Det är ju jättesvårt det där, det du beskriver är ju verkligen det man inte vill råka ut för. Att barnens känslor inte tas på allvar tänker jag.

Loreena: Det är klart det känns sorgligt att sluta amma, det är ju en fas som snart är förbi. Jag vet inte om jag har något annat råd än att finnas där för honom, han är ju inte ensam. Sen är det ju en omställning för honom att inte kunna somna med tutten längre. Jag vet inte om snutte hjälper eller ha vatten till hands. Vatten funkade för vår stora och vår lilla gillar att ha en snuttenalle att "gnaga" lite på. Han är förvisso mindre, 6mån bara men han verkar inte vilja amma sig till sömns längre. Han äter mer färdigt och sen ligger han och har lite svårt att komma till ro men med snutte går det rätt bra. Vet inte om det funkar för er...

Nä, jag har faktiskt inte tagit upp det med personalen än... Det har varit lite mycket av annat så tyvärr har det fått stå tillbaka. Sen har jag faktiskt inte sett något mer av det på slutet men det kan vara för att den berörda personen har varit sjuk... Vi får se när jag tar mod till mig

Just nu är det mängder av besök på MVC och sjukhuset då den lilla skrutten i magen verkar ligga på tok för bra åt fel håll... I förrgår var det dags för ett vändningsförsök i syfte att övertyga den lilla rackarungen att det är bra att ligga med huvudet nedåt. Men den lilla krabaten verkar vilja gå sin egen väg och låg som fast kilad med huvudet under mina rev ben (ungefär lika skönt som det låter!).  Så nästa stopp var då röntgen för att se om mitt bäcken är tillräckligt stort för att kunna genomgå en sätesförlossning och idag ska jag på ultraljud för att få en uppskattning av den lilla skruttens vikt. De vill ju helst inte att bebisen ska väga över 4 kg. Men jag känner mig rätt trygg i att mina mått är tillräckliga och att bebisen inte är så stor så det ska nog gå bra. 

Nästa orosmoment är att den just nu inte riktigt vill ligga med rumpan nedåt heller utan ligger liksom lite på snedden med rumpan mot ljumsken. Ett krav för att få föda vaginalt är ju att den ställer in sig med antingen huvudet eller rumpan nedåt (så länge bäckenmått och vikt är ok). Tydligen gör de allra flesta bebisar det i sinom tid men det är sjukt frustrerande att inte få ställa in sig på något!!! Jag vill ju så långt det är möljigt undvika ett kejsarsnitt så jag hoppas innerligt att  den ställer in sig åt det ena eller andra hållet!

Jag förstår din känsla av sorg! Dottern har nu valt att mer eller mindre sluta amma (händer på sin höjd en gång i veckan) och även om det känns skönt att hon har fått välja det själv så känns det samtidigt som om en era är över Sen kanske hon blir väldigt amningssugen när bebis kommer, det återstår ju att se. 

Det som jag funderar över när jag läser det du skriver är om du slutar för att du själv är övertygad eller om det är din man och er situation? Jag säger inte att det är fel anledningar att sluta men det är ju ofta mycket svårare att stå för det om man inte själv känner sig övertygad om att det är det rätta. Förstår du vad jag menar? Jag vet en gång då jag fick för mig att jag skulle sluta nattamma men jag var aldrig fullt övertygad varför jag faktiskt skulle sluta så det gick inge bra. När jag däremot var motiverad att genomföra ett avslut för nattamningen så gick det faktiskt superbra!

Men det var bara några tankar kring det du skrev. Generella tips för att avsluta tycker jag är svårt då det är så otroligt olika hur barnen reagerar, hur man själv fungerar, vilket stöd man har i omgivningen osv. Men det viktigaste är väl att man möter barnets känslor och verkligen trycker på att det är ok att känna sig ledsen och sorgsen över den förändring som sker och också visa att man själv har de känslorna. Att man finns där som en trygg bas i alla fall och framför allt låter barnet få ha sina känslor utan att övertyga dem om att de ska förstå ens beslut.

Rent praktiskt så har vatten i en flaska (sån där vanlig sportflaska) fungerat jättebra för oss. Ofta har jag strukit på ryggen och sjungit medan vi legat ner och andra gånger har jag helt enkelt fått ta upp henne och bära henne. Nu har jag ju bara aktivt avslutat nattamningen då hon själv har valt att avstå amning på dagtid så mina tips gäller nog mest natten. Men i övrigt så tycker jag att man ska prata och vara ärlig i det man säger utan att försöka få barnet att dölja sina känslor. Det är ok att bli arg, ledsen, sorgsen, frustrerad osv och barnet behöver inte känna att det ska förstå varför mamma helt plötsligt inte vill längre. 

Ja, mycket surr blev det från min sida Hoppas du får ut nåt av det! 

Vad spännande att läsa. Hoppas den lille lägger sig så du får föda som du vill. Själv bröt jag ihop totalt på mitt vändningsförsök då han lagt sig rätt. Jag hade hoppats och hoppats det var vägen ut från en vaginal förlossning. Fyra pers jublade och jag grät efter inledande ultraljud. I efterhand är jag glad det blev som det blev men där och då var jag så knäckt.

Angående att sluta amma...I natt vaknade sonen och var otröstligt hungrig kl 04 på morgonen. Efter en halvtimmes skrik var jag färdig att gå upp och servera frukost! Vatten vägrade han, men så fick jag en snilleblixt och gick upp och blandade lite yoghurt med vatten i nappflaska och gav honom. Jag hade inget bättre i mjölkväg hemma så det fick duga, men det gick hem! Han klunkade i sig lite och sedan somnade han snällt. Helst så vill jag ju vänja honom vid att bara dricka vatten på natten, men vi får ta det lite i etapper.
När han vaknade igen vid 06 så ammade jag honom ändå... för det kändes som att det var enda alternativet om vi inte skulle få lov att gå upp redan kl 6.. och efter en vakennatt så kändes det inte så kul...
Jag håller med om att jag måste komma fram till om - och varför, jag verkligen vill sluta amma själv först innan jag genomför det. Just nu så känns det lite hattigt. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag tycker att det känns lite onaturligt att tvinga på sonen ett amningsavslut som han inte verkar redo för. Helst skulle jag vilja amma morgon och kväll fram tills han är 1,5 eller så. Enda motiveringen skulle ju vara om det blir lättare att bli gravid då, men det är ju inte helt säkert heller. Usch, jag vet inte.. Jag velar fram och tillbaka. Jag börjar med att försöka få bort nattamningarna.. så fattar jag ett beslut sedan...

Jag menade verkligen inte att ifrågasätta om du verkligen ska sluta eller inte. Man behöver ju inte ha någon "legitim" anledning att sluta annat än att man faktiskt vill. Ibland stämmer det beslutet överens med vad barnet vill och ibland inte. Många gånger tycker jag dock att det kan vara svårt att känna vad just JAG vill och innan jag har klurat ut vad det är så har jag svårt att göra något helhjärtat. Lite den känslan fick jag av det du skrev. Hoppas att ni tillsammans hittar en väg som känns rätt i hjärtat!

NÄr vi pratar om amning. Med ettan ammade jag ju 14mån, vet att det inte är länge här inne men ändå, det kändes lagom för oss. Han valde alltid amning framför mat mellan 6 och 12 månader. Nu med tvåan, han är 6.5 mån så vill han inte amma längre. Vi ammar fortfarande men det har blivit så lite sista dagarna. I natt ammade han två gånger vilket är lite. Han glufsar i sig mat på dagarna, hoppar av glädje när tallriken eller plockmaten kommer fram och han får äta. Vänder bort när han erbjuds amning eller tar ett par klunkar. Kan det verkligen vara så att han itne vill amma, han är ju 6.5mån, känns så märkligt för mig. Jag vet inte om det handlar mest om mig, jag var så inställd på minst ett år. Hur har ni haft det, har era barn alltid velat amma länge?

Jag är ju inte så erfaren gällande amning då jag bara har ett barn. Och han är 15 månader precis.

Madeleineh: Min kille har i perioder velat ha mat på dagarna och vänt bort huvudet många ggr när jag skullat amma honom. Kvälls- och nattamningen har vi dock hållit fast vid och han har ganska länge nu endast nattammat, han ammade senast i förrgår. Vad jag ville säga med detta var att han aldrig vart direkt "tuttig" av sig men vi har ammat fram tills nu ändå. Han har dock inte sagt nej till bröstet så tidigt som din son. Jag trodde aldrig att vi skulle amma såhär "länge" för ett halvår sedan men så har det blivit ändå och det kan ju vara så att det är en period nu som din son tycker att det är kul och spännande med maten och sedan vänder det igen. Och om det inte gör det så kan ni säkert ha kvar kvälls/natt/morgonamningen lääänge till ändå om ni vill :)

Loreena: Vi sitter nästan i samma sits du och jag. Sonen är som jag skrev ovan 15 månader och vi har precis börjat försöka med nr 2. Jag är osäker på hur det är med amning och fertilitet men jag tror inte att det skall ha något samband bara man har ägglossning. Jag känner mig ändå osäker på hur det ligger till och har funderat innan på om jag skall sluta innan vi börjar försöka just på grund av den anledningen. Jag har dock inte velat ta bort det enda amningstillfälle han har per dag, och det är på natten. Det har känts fel att ta bort det innan någon av oss har sett det som ett problem. Nu har jag dock blivit lite känsligare på bröstvårtorna och det känns obekvämt att amma men jag tror att han snart kapar nattamningen också. Vet inte om jag är gravid och det är därför det känns lite skumt/ont att amma men vi får se. Jag tycker inte att du skall sluta amma om du inte vill. Men jag förstår din om du misstänker amningen som en bov i dramat om du har försökt att bli gravid ett tag utan att lyckas. Det hade jag också gjort.

Angående amning och fertilitet...jag trodde att bara mensen kommit igång så har man ägglossning? Eller menar ni att ni inte fått mens än?