AP-snack & babbeltråd

Vill bara skriva av mig lite... har räffat en vän idag vars barn är dryga 2 år och alltså 1 år äldre än min kille. Det var jättekul att träffa min vän men jag blir alltid så illa till mods när vi ses nuförtiden. Jag kan liksom inte förlika mig med hur det fungerar mellan barnen... Eller hur skall jag skriva det..Jag har så svårt för hennes barns agerande gentemot mitt. Jag VET att man inte skall begära så mkt av en som är 2 år och 4 månader men att mamman inte ens försöker det stör mig lite. Förra gången vi sågs så åkte min son på en del smällar i form av knuffar, omkullputtande och så blev han ifråntagen ALLT, och då menar jag allt, han hade i händerna. Vilket resulterar i ledsamhet och frustration från hans sida såklart. Han klarade sig lindrigt undan om man jämför med ett tredje barn som var med vars mamma också är en god vän. Den killen fick slag i ansiktet och blev biten osv hela eftermiddagen. UTAN att någon av föräldrarna markerade att det inte är ok. Det enda som hände var att mamman sade förlåt till oss andra mammor istället för att markera för sitt barn att det inte är ok att bete sig på det viset.
Idag blev min son påsprungen i hög fart och tappade balansen och for med bakhuvudet i klinkersen innan jag hann fånga honom, blev fråntagen böcker och leksaker osv. Jag försökte säga någon gång att "den traktorn hade x (min son) du får gärna ta en annan om du vill" och det funkade hyfsat bra. Men mamman säger ingenting... Jag försöker säga till min son på ett enkelt vis om han gör samma sak så att hon skall se att jag tycker att man inte skall ta saker från varandra oavsett hur gammal man är...men ingenting händer.
Droppen var när min son var utan blöja (han är det hemma allt som oftast) och var nakenfis en stund, då skulle pojken pilla i rumpan och sen pillade han på min sons snopp. Då blev jag rätt irriterad och kände att jag måste försvara min sons intressen och sade till pojken direkt! Men mamman sa inget och blev nog lite tjurig för att jag sade till.

Usch! Ville bara skriva av mig...Det är en nära vän till mig det här och jag börjar känna att jag inte tycker att det är roligt att ses längre. Vad gör man?
Jag kräver absolut inte att barn skall vara "väluppfostrade" och så men det här är lite utöver det vanliga kan jag känna. Speciellt föräldrarnas reaktioner (eller ickereaktioner).
Vågar knappt skriva detta men det känns som ett beteende som kommer från förskolan. Det här att knuffa sig fram, bara ta saker och rycka ur händerna. Han började på dagis tidigt, vid ca 1 års ålder. Och ja, det är väl lite av en fördom jag har att det är såhär vissa barn blir...

Mammalund: går han på dagis?

Ja, det gör han. Har han gjort sedan han var ca 1 år gammal...

Mammalund:

Okej, nu när jag läst hela så ser jag att du skrivit att pojken går på dagis och började vid ett (Hua!) års ålder.

Japp, min fördom är densamma. Den ordlösa kommunikationen i barnens låga ålder tror jag definitivt resulterar i kroppsligt språk och fysisk handling.
Det du beskriver om mamman låter, i mina öron, inte som en sympatisk person. Jag försöker själv att numera fokusera på hur jag är och hur vi lever som familj, att på så sätt föregå med gott exempel. Om mitt barn blev slaget eller dylikt skulle jag såklart agera både mot mamma och barn, men är det ett barn som bara är "stökigt" så är det ju svårt att säga något.

Vi hade en släkting här i somras med pojke på då strax över två år. Han var rätt sjövild, och dottern valde snabbt att hålla sig undan från honom. Han tog inga saker eller så, utan var mer överallt. Hur han är och beter sig är ett direkt resultat av sina föräldrar och det livet den familjen lever.

Vad jag menar är att det är ju genom föräldrarna såsom barnen "blir". Det är sorgligt att det är en nära vän till dig, men du får väl helt enkelt känna efter vad du vill ha ut av umgänget? Vill du att ni ska umgås som familjer eller vill du träffa henne på tu man hand?
Som jag förstått så är det inte en engångsföreteelse utan hon ser inte sitt barn och hjälper denne att lotsa sig in i empatisk social värld.

Peap: Tack för dina synpunkter! Jag håller med om att man som förälder bör tänka på hur man agerar gentemot andra för att våra barn lär av oss. Det konstiga är att denna mamman är oerhört snäll, lugn och givmild och i mina ögon försynt. Hon ber om ursäkt för sig själv och allt och inget hela tiden, även innan hon fick barn. Jag hade inte tyckt att det var så konstigt om hon var gapig och osympatisk själv men så ser jag henne inte alls. Däremot känner jag inte pappan alls väl... Men du har helt rätt i att hon inte ser sitt barn och hjälper honom att lotsas rätt i det sociala umgänget med andra.  Hon är också hela tiden rädd vad folk skall tycka om hennes son. Kanske hon känner på sig vad som är "fel". Jag minns när min son var nyfödd och hennes då var lika gammal som min son är nu. Då vågade hon inte som hon själv uttryckte sig ta saker ifrån honom för att han blev så ledsen då. Vilket den gången resulterade i att han åt upp en annan 1årings mackor för att hon inte vågade ta dem ifrån honom. När det bara vae 1/2 macka kvar fick den andra mamman nog och tog den från honom men hans mamma gjorde inget då heller...

Ja, vad vill jag ha ut av umgänget? Vet faktiskt inte längre...

Hmm, det låter ju onekligen som om du får ta dig en funderare!

Det finns ju andra i Skåne att umgås med

Jag tycker inte att man ska ta så lätt på vänskapsrelationer, de är svåra att bygga upp och tar tid och de man har ska man ta hand om. 

Jag blir faktiskt irriterad på era inlägg, både mammalund och Peap. Ursäkta, men ni verkar så otroligt konflikträdda! Det är ju helt makalöst att ni överhvudtaget funderar på att man kan/ska lämna en vänskapsrelation pga såna, ursäkta mig, SKITSAKER!!!! Vänner ska man kunna vara öppen och ärlig med och man ska  kunna säga till sina vänner när man tycker att de gör fel -ÄVEN om man råkar börja bråka eller bli irriterad. Det är MÄNSKLIGT och hör till ALLA relationer att ibland bli sur, tvär, irriterad osv. 

Hur svårt kan det vara att prata med den här mamman?! Säg bara rakt upp och ner: "Jag skulle vilja att du hjälpte din son att börja lära sig respektera andras gränser, det är viktigt för MIG när vi umgås och det är viktigt för min son. Jag säger det här till dig för att du är min VÄN, jag gillar dig och vill umgås med dig och din son, men jag skulle gärna vilja att du gjorde såhär...bla bla osv."

Alltså, jag skulle hellre ha en vän som sa vad som var felet och att vi (eventuellt) tjafsade om det än en vän som inte säger ett knyst och bara drar och lämnar mig helt oförstående för vad som hände.

Mitt råd till dig mammalund är att prata med den här mamman som du faktiskt ser som din vän. Säg det du skrev här och jag lovar dig att er relation kommer se helt annorlunda ut efter det. Och bli inte rädd om hon blir sårad eller sur. Det har hon rätt till. Men det går över. 

 

Mammalund: Jag hade också pratat med mamman. Jag är själv mor till en vild 2.5-åring som inte kan dela leksaker, puttar andra barn ibland, slår dem i huvudet med leksaker som andra tar ifrån honom, tar lillebrors saker osv osv. Jag förklarar självklart att det inte är okej osv men det är oerhört svårt att göra något åt. Det verkar vara som 2.5-åringar har svårt att dela, vill ha saker för sig själv och liknande. Jag umgås varje vecka med en  vän till mig, vi har min 2.5åring, hennes 2-åring, min 6-månaders ohc hennes 4-månaders med oss då. De två äldsta leker bra ute men när vi är inne eller har någons leksaker med oss till lekplatsen blir det alltid konflikter. De har svårt när det kommer ett annat barn in i deras sfär och de behöver dela. Vi ser det som en bra träning för dem, särskilt nu när deras småsyskon kommit och börjar bli rörliga och ta för sig. Det är inget konstigt beteende enligt mig, dock förstår jag du blir bekymrad att mamman inte lägger sig i mer. Vi försöker ju iaf lotsa killarna i att man slåss inte, tar inte saker den andra leker med och så. Det är det jag tagit upp med kompisen om jag vore dig.

Peap, ibland blir jag ledsen över hur inskränkt du kan vara i dina fördomar. Varför skulle det ha med en tidig dagisstart att göra? Kanske det helt enkelt är ett ganska vanligt beteende i den åldern. Att barnet började dagis vid 1 års ålder skulle resultera i att barnet vid 2.5 ¨års ålder blir fysisk mot sin omgivning. Det är för mig ett otroligt resonemang. Föräldrarna gör sitt barn osv...ja visst är det så men mycket är också en utveckling hos barnet. Jag förstår inte varför konflikter, ilska och annat är nåt som ska undvikas när det gäller barn. Ilska är ju en av de tidigaste känslorna barn får tillgång till men tillsammans med bristande impulskontroll blir det så här som mammalund beskriver. Jag kan inte se hur du får ihp det med dagisstart tidigare än du tror på och att det är föräldrarnas problem. Jag kanske missuppfattat dig men det vaqr min tolkning av ditt inlägg.

Oj här tog det fart!! ;)

Jag menar INTE att det är pojkens fel och jag vet att 2,5åringar är på detta vis då jag umgås med släkt och andra vänner som har 2,5åringar. De gör såhär, det vet jag. Det jobbiga är ju just det att jag inte vet hur jag skall ta upp det med mamman...och ja, som du skriver Ms kitten, så är jag rätt så konflikträdd och har alltid varit. Denna vännen till mig är Än mer konflikträdd och det gör att jag gruvar mig för hela situationen.
Jag blir imponerad av människor (och ibland lite skrämd...och det säger jag med glimten i ögat) som är såpass rakryggade att ni kan stå upp och säga detta till en nära vän för jag tycker det är ett känsligt ämne...

Citerar dig här mskitten:
"Hur svårt kan det vara att prata med den här mamman?! Säg bara rakt upp och ner: "Jag skulle vilja att du hjälpte din son att börja lära sig respektera andras gränser, det är viktigt för MIG när vi umgås och det är viktigt för min son. Jag säger det här till dig för att du är min VÄN, jag gillar dig och vill umgås med dig och din son, men jag skulle gärna vilja att du gjorde såhär...bla bla osv."

Ja, det är ju just detta som är så svårt!! Jag vill ju absolut inte mista den här vännen och jag är rädd att jag gör det om jag säger till. Undrar hur jag själv hade reagerat om någon sa så? Hoppas att jag hade tagit det på ett bra sätt.

Madeleineh: Jag har jobbat på förskola och har 3 st 2,5åringar runtomkring mig i umgängeskretsen så jag vet att de beter sig på det här viset. Men kanske blir man lite mer påverkad när det drabbar mitt eget barn...jag vet inte. Kanske blir jag partisk :( Det jag ser som problemet är ju inte hans beteende utan hennes som jag har skrivit och det är ju det som gör det hela så svårt. Jag måste ju vakta min sons intressen också, han kan ju inte bli puttad på, slagen och ifråntagen allt för att inte pojkens mamma säger till. Då sviker jag honom känns det som. Åh, sånt här tycker jag är så svårt! Jag hade lovat mig själv att den här gången skulle jag säga någonting till mamman. Men jag fegar helt enkelt ur. Som du skriver så är det någonting jag bör ta upp men det är som jag skrev ovan rätt så svårt!

Anledningen till att jag också nämnde tidig förskolestart som en av "orsakerna" om man nu kan säga så är att jag kan tycka mig se dessa tendenser hos de barn som börjat tidigt. Även när jag själv jobbade som förskollärare. Det är en fördom jag har och det vet jag... De två 2,5åringarna där den ena är hos dagmamma och den andra är hemma, som vi umgås med, så är det här med att knuffa, slå, bita osv inte lika utpräglat som hos dem som går på fsk och med tidig start. Klart att andra orsaker speöar in också men det här är min personliga åsikt och iaktagelse. Och då måsta jag även säga att jag är öite partisk i frågan då jag vill ha mina barn hemma länge och att jag har jobbat på fsk och ser hur "djungelns lag" ofta får råda tyvärr.

Tack för era synpunkter! Det är nyttigt och bra med andra synvinklar...Kom gärna med fler.