Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
mammalund: du får väl se det här som en övning i att vara mer rak och inte så konflikträdd! För att bli av med sådant som gör oss rädda måste vi faktiskt göra JUST DET som gör oss rädda!
Första gångerna jag skulle möta diverse företagspampar, VD:ar och ingenjörer och hålla föredrag för 100 åhörare trodde jag att jag skulle dö av rädsla. Jag trodde helt ärligt att jag inte skulle fixa det. Sömnlösa nätter, svettningar, darrande röst.....Men så tvingar man sig själv att göra det. Och det går sådär. Men nästa gång går det bättre. Och bättre. Sen försvinner rädslan.
Mitt tips är att du är HELT ärlig med den här vännen. Berätta att det gör dig rädd och ängslig att prata om det. Berätta att du är rädd för att hon ska bli arg, ledsen eller vad du nu tror. Att du är orolig för att hon ska sluta vara vän med dig osv.
Lycka till 
Klart du är partisk, du vill ju såklart inte att din son ska råka illa ut hela tiden. Och jag tycker du har helt rätt i att det är föräldern som är problemet, inte barnet. Jag förstod inte att du såg att barnets beteende var helt normalt utan tänkte att du nog såg det som ett extremt vilt barn eller liknande. Om du bestämmer dig för att prata med vännen så lycka till. Jag måste hålla med om att vänner inte växer på träd. Man vill inte förlora dem och är rädd. Jag funderade en stund idag på om någon sagt liknande till mig, ibland kan jag nämligen vara dålig på att säga till min son. Jag hade inte blivit sur utan mer känt "jo jag vet", det hade liksom inte varit nåt nytt. Säkert är det inget nytt för din vän heller, hon kanske bara tycker det är skönt om du tar upp det på ett bra sätt.
Sen håller jag inte med dig om ditt resonemang med tidig dagisstart men det är en annan diskussion 
Hoppas det går bra nu!
Den diskussionen får vi ta en annan gång (om dagisstarten)
.
Nej, jag tror inte att det är något nytt för min vän det här med sonen. Han har mkt energi och låter mkt och det vet hon ju. Det svåra i det här är att hon tycker det är jättejobbigt om någon skulle tycka att han var "jobbig" eller "störig" som hon uttrycker det. Men nästa gång får jag säga till helt enkelt!!
Får man fråga i vilka situationer du är som du skriver "dålig på att säga till min son"? Är det även när han slåss och puttas osv? Det måste vara en svår balansgång det här... Jag tänker att man kan ju inte säga till hela tiden för då ger det ingen effekt och lite grann välja sina "strider" (inget bra ord men jag kom inte på något annat). Nu lägger jag ingen värdering i frågan jag är mest nyfiken inför framtiden när det kommer till mig och min son när han blir äldre.
. Härom dagen så badade mina och han blev plötsligt superintresserad av storebrors rumpa både fram och bak . Vi pratade lite om snoppar och rumpor, kiss och bajs och att det är ett område de flesta vill få ha i fred och att storebror ville ha sin rumpa ifred. Det är jättespännande och man kan känna och dra och pilla på sin egen snopp, men inte andras. . .
MsKitten (och alla andra) - Jag anser inte mig själv vara konflikträdd, bara lite cynisk Jag håller helt med dig om att samtal vänner emellan ska kunna vara helt raka, öppna och att man ska vara HELT ärlig. Det är ju sann vänskap, i den bästa av världar! Min erfarenhet är dock att människor har väldigt mycket prestige för att kunna vara helt ärliga mot varandra, speciellt om de inte ens kan vara ärliga mot sig själva. Jag kommer själv ifrån en familj där konflikter, ja, känslor överhuvudtaget, inte ska ventileras direkt öppet och där det aldrig funnits någon direkt reflektion eller argumentation. Så som du skrev som förslag att Mammalund skulle kunna uttrycka sig; "Jag skulle vilja att du hjälpte din son att börja lära sig respektera andras gränser, det är viktigt för MIG när vi umgås och det är viktigt för min son. Jag säger det här till dig för att du är min VÄN, jag gillar dig och vill umgås med dig och din son, men jag skulle gärna vilja att du gjorde såhär...bla bla osv." Blir i mina öron en tydlig kritik (negativ) direkt gentemot mamman och hur hon är som person. Mammalund beskriver ju den kvinnan som undflyende sedan lång tid tillbaka, och inte att det är direkt kopplat till henne som mamma. ...så, jag "snabbspolade" och frågade Mammalund vad hon vill med umgänget? Jag tycker dessutom inte att situationerna (eftersom mamma upprepade gånger "icke-agerat") är småsaker, såsom du tycker. För mig är barn och föräldraskap det viktigaste i livet. Jag tycker själv att när människor blir föräldrar så visas det tydligast hur de är som människor. Sen vet jag att 2-åringar, precis som 5-åringar eller 11 månaders barn kan ta saker från andra, knuffas eller hälla sand över huvudet på ett annat barn. Som Madeleinh skrev så tycker jag inte heller att ilska, besvikelse eller andra änslor ska undvikas. De känslorna ska bekräftas, precis som jag som vuxen vill bli bekräftad på att jag t ex är arg - inte bli ignorerad eller klappad på huvudet. Som Frösöblomster skrev så är ju en närvarande förälder lyhörd för barnen och deras interaktion med varandra, oavsett om de är lekkamrater, syskon eller kusiner.
Madeleinh: Peap, ibland blir jag ledsen över hur inskränkt du kan vara i dina fördomar. Varför skulle det ha med en tidig dagisstart att göra? Kanske det helt enkelt är ett ganska vanligt beteende i den åldern. Att barnet började dagis vid 1 års ålder skulle resultera i att barnet vid 2.5 ¨års ålder blir fysisk mot sin omgivning. Det är för mig ett otroligt resonemang. Föräldrarna gör sitt barn osv...ja visst är det så men mycket är också en utveckling hos barnet. Jag förstår inte varför konflikter, ilska och annat är nåt som ska undvikas när det gäller barn. Ilska är ju en av de tidigaste känslorna barn får tillgång till men tillsammans med bristande impulskontroll blir det så här som mammalund beskriver. Jag kan inte se hur du får ihp det med dagisstart tidigare än du tror på och att det är föräldrarnas problem. Jag kanske missuppfattat dig men det vaqr min tolkning av ditt inlägg. Blev du något klokare av mitt inlägg? (jag blir nyfiken över vilka andra fördomar jag har som du blir ledsen över?) Snabbt i all hast här: ilska ska absolut inte undvikas till varje pris. Tidig dagisstart har enligt mina erfarenheter aldrig berott på ekonomiska skäl utan en övertygelse om att det behövs, är det bästa för barnet. Alltså ett aktivt val att separera barnet och föräldern och därmed byta ut föräldern mot en annan vuxen, i bästa fall, men oftast (p g a storlekarna) ett annat barn. Små barn, bebisar, kan inte lotsa andra barn.
De flesta jag känner som valt att sätta sina barn på förskolan tidigt har gjort det därför att de inte har något val, dvs av ekonomiska skäl. I många fall handlar det om att den ena av föräldrarna har ett säsongsjobb eller jobbar borta under veckorna. De som har talat om att det kan "vara bra" att få börja på förskolan har barn som börjar vara 2-3 år gamla. Sen kan jag absolut förstå de som vill börja om att jobba. Jag hade börjat jobba betydligt tidigare om jag hade haft ett jobb att gå tillbaka till. Att vara hemma med min son är enormt givande, men det är inte det enda och inte det enda stora i min värld. Hade jag erbjudits ett journalistjobb hade jag tackat ja utan att tänka två gånger.
I övrigt är min inställning i frågan att barn mellan två och tre år är just barn mellan två och tre år. De är individer, precis som vi är, somliga är lugnare och somliga är mer fysiska. Jag vet en tjej som är lika gammal som min son, som inte har gått en dag på förskolan, men är beytdligt vildare och mer fysisk än min lugna och tillgivne pojke. Hans kusin var rejält jobbig med honom när sonen var drygt ett år och precis hade börjat gå, medan han var 2,5 och såväl avundsjuk som "egennyttig" och inte ville dela med sig. Det var mycket att springa omkull (med flit) och provocera sonen. Asjobbigt. Men det har gått över och nu kan de leka bredvid varandra utan problem.
Är min son med andra barn så ser jag det som mitt jobb att se till att han inte far illa. Hur andra gör med sina barn rör inte mig, men jag säger ifrån när jag känner att det behövs och ingriper när jag ser att det behövs. Jag håller inte med Peap om att det är som förälder man ser hur folk är, jag kan ha många invändningar mot hur somliga av mina vänner och bekanta behandlar sina barn liksom jag är fullt medveten om att somliga av dem tycker att vi mjäkar för mycket med vår son. Men vi kan umgås i alla fall. De har kvaliteter som vuxna människor som jag tycker om att umgås med. Jag är ju inte bara mamma, jag är en vuxen människa också med intressen och behov av stimulans. Ett förslag är ju till exempel att försöka hålla barnen utanför umgänget.
Jag håller helt med dig om att samtal vänner emellan ska kunna vara helt raka, öppna och att man ska vara HELT ärlig. Det är ju sann vänskap, i den bästa av världar! Min erfarenhet är dock att människor har väldigt mycket prestige för att kunna vara helt ärliga mot varandra, speciellt om de inte ens kan vara ärliga mot sig själva. Jag kommer själv ifrån en familj där konflikter, ja, känslor överhuvudtaget, inte ska ventileras direkt öppet och där det aldrig funnits någon direkt reflektion eller argumentation."