Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
En sak till: min son började på förskola efter att han fyllt 3 år och han betedde sig EXAKT sådär som mammalund beskriver den där pojken; han var bufflig, självisk, skrikig, aggressiv...Sen gick det över av sig självt. Han utvecklade bättre impulskontroll och ett verbalt språk.
Hur många 2-3 åringar känner ni som inte är egocentriska? Inte särskilt många antar jag. Det hör till åldern, Peap.
Jag håller helt med dig om att samtal vänner emellan ska kunna vara helt raka, öppna och att man ska vara HELT ärlig. Det är ju sann vänskap, i den bästa av världar! Min erfarenhet är dock att människor har väldigt mycket prestige för att kunna vara helt ärliga mot varandra, speciellt om de inte ens kan vara ärliga mot sig själva. Jag kommer själv ifrån en familj där konflikter, ja, känslor överhuvudtaget, inte ska ventileras direkt öppet och där det aldrig funnits någon direkt reflektion eller argumentation."
Peap: Fördomar var fel form av svenska språket. Jag syftar på fördomen här. Jag har bara minnen (kan dock inte citera) att du varit ganska antiförskola förut och väldigt noga förklarat att din dotter ska vara hemma med dig. Jag respekterar ditt val även om jag inte riktigt förstår poängen med det, men det är upp till dig och jag tror nite hon får det bättre eller sämre än något annat barn på den punkten. Jag tycker bara det är jättemärkligt och det gör mig ledsen att du drar så många barn och föräldrar över en kam. Du får gärna utveckla hur du tänker eftersom det är en lätt sak att säga enligt min mening men svårare att resonera vidare, så jag utmanar dig på den
Absolut att inte alla sätter sina barn på förskola för pengarnas skull. Själv har jag funderat på att ta hem stora och ha han hemma alla dagar men faktum är att jag ser hur mycket han utvecklas och trivs på sin förskola att han får gå kvar 15h i veckan. Han är drygt 2.5 år nu. Jag ser hur han lätt kastar sig in i lekar med andra barn på lekplatser, litar på andra vuxna utan problem. Fast att tro det beror på förskolan är väl lika genomtänkt som att säga att 2.5-åringar är "vilda" för de går på dagis. Han utgör helt enkelt inte ett statistiskt underlag.
Mammalund: De situationer jag tänker på är när jag är med min kompis och våra barn som jag beskrev ovan. Hon och jag har lika syn på barnen och säger till varandras barn. Vi är helt okej med att det är så vi gör. Vi pratar och resonerar och leder våra barn genom konflikter som uppkommer med samma inställning. Ibland när jag har lillebror i selen blir jag mindre rörlig och låter min kompis sköta de större barnen. Hennes lilla ligger oftast i vagn så hon blir mer rörlig då.
I allmänhet har jag också en mycket högre toleransnivå. Tycker barn ska lösa konflikter själva i större utsträckning än andra men nu har jag ju fått ändra mig, storebror kan vara fysisk mot andra barn och det får jag naturligtvis passa.
Sen vill jag hålla med er andra om att man är merän förälder som människa. Klart vi färgas och utvecklas. Sen blir det tydligt för mig att när vi ger mammalund råd är det ju utifrån oss själva. Peap, du säger du inte är konflikträdd men det blir ju väldigt tydligt att du inte heller anser det ska ventileras känslor med mammalunds kompis. Håll hellre tyst och lämna relationen om man tar det till sin spets. Medan msKitten som jag tolkar (sen diskussionen i somras) som en mindre konflikträdd och rak person som tycker man kan ta upp såna saker med vänner. Ni får ursäkta om jag tolkat er fel. Jag hade tagit upp det men det är ju hur jag är och utifrån min synvinkel.
Peap: Fördomar var fel form av svenska språket. Jag syftar på fördomen här. Jag har bara minnen (kan dock inte citera) att du varit ganska antiförskola förut och väldigt noga förklarat att din dotter ska vara hemma med dig. Jag respekterar ditt val även om jag inte riktigt förstår poängen med det, men det är upp till dig och jag tror nite hon får det bättre eller sämre än något annat barn på den punkten. Jag tycker bara det är jättemärkligt och det gör mig ledsen att du drar så många barn och föräldrar över en kam. Du får gärna utveckla hur du tänker eftersom det är en lätt sak att säga enligt min mening men svårare att resonera vidare, så jag utmanar dig på den 
(Förutom det mest basala att det är så otroligt underbart, men det förutsätter jag att du förstår att jag tycker)
(Förutom det mest basala att det är så otroligt underbart, men det förutsätter jag att du förstår att jag tycker)
(Förutom det mest basala att det är så otroligt underbart, men det förutsätter jag att du förstår att jag tycker) 
Vi har fått problem med nattningarna här hemma... Han slutade ju amma för en liten tid sedan, har sedan dess somnat på min axel i vår säng. Övergången har gått jättesmidigt och majoriteten av gångerna har han somnat på några minuter sedan vi har gått upp och lagt oss.
Men nu är det precis som att han inte vill sova. Han kan gå upp i sovrummet, vi läser ett par böcker, men sen ska han krypa ur sängen. Och göra någonting annat. När vi väl har fått honom att lugna ner sig och slappna av somnar han på nolltid, men hur sjutton ska vi göra det då? Han kommer ju till ro när han väl ligger där och känner närhet - men han vägrar lägga sig ner. Och han blir så arg, så arg om vi håller kvar honom i sängen. Han har till och med slagit mig i ansiktet ikväll vilket aldrig har hänt förr.
Jag fattar inte riktigt varifrån den här kovändningen kommer. Några råd?