Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Stort grattis Skrutt och jag är blir så glad att läsa förlossnigen gick bra och du slapp snittet! Jag kände ju inte riktigt samma inför att föda i säte men vad coolt att du gjorde det
Klart storasyrran är arg och ledsen, hon förstår inte riktigt värdet i din present än 
Skämt åsido, det är nytt och stort för alla. Men glöm aldrig (vilket jag gjorde) att du är en kanonmamma även om du inte känner så eftersom du står kvar i det gamla med ett barn. Det är sjukligt stor skillnad att ha ett och två barn, man kan inte klona sig och ibland måste man prioritera en. Det överlever de, man ska bara lära sig det själv också. Kram till dig!
Konichiwa girl, jag smålog när jag läste ditt inlägg när jag kom till att han är två. Här kom det där beteendet som brevet på posten vid den åldern. Har nog inget smart att komma med spontant. Här har vi dock en 2.5åring som somnar själv efter att ha ammats till sömns i 8mån, burits i 10 mån i sele varje kväll och sen härjat runt i 12mån i en timme vid läggdags. Nu läser vi saga, släcker, kramar godnatt och går ut. Det går alltså över om det är någon tröst.
Tack så mycket allihopa! Det värmer verkligen att läsa det ni skriver! Idag har varit en mycket bättre dag. Jag känner mig lite mer harmonisk och väljer att se till hur otroligt bra det faktiskt går här hemma. Självklart får hon sörja (jag sörjde ju tiden innan lillebror kom till världen) och självklart känner hon sig förvirrad, ledsen och frustrerad. Men samtidigt ser jag ju hur otroligt mycket hon tycker om lillebror. Hon vill ofta hålla, visar honom vart tutten är när han är hungrig, han får gärna hänga med vid nattning osv. Det enda som faktiskt är ett problem är att jag inte kan bära henne och jag förstår henne. Det är verkligen vår grej, både i normalfall, vid bus och vid tröst. Så det blir ju en ganska stor bit som faller bort. Jag satsar mycket på att få tid med henne själv vilket hon uppskattar. Passar på att ha henne i knät så fort jag kan och försöker hitta alla möjliga stunder till närhet och mys då det är det hon behöver allra mest. I normalfall vill hon alltid gå ut och leka men idag ville hon bara vara hemma, gå i pyjamas och läsa eller bygga lego, så då fick det bli så. Det är ju när vi ska iväg någonstans som de stora problemen dyker upp. Så vi får göra som Frösöblomster tipsade, att bara vara och ta det lugnt. Nu ska vi landa som familj först!
Måste säga att det är skönt att läsa att det hör till åldern.
Skrutt, hur långt har du mellan barnen? Min son kommer att vara 2 år och 4 månader när nästa barn kommer till världen, blev lite närmare i ålder än vi tänkt, men sådant är ju svårt att planera...
Det är ganska exakt 2 år och 5 månader.
Tänkte bara dela med mig av vårt liv här hemma just nu. Allt går faktiskt riktigt bra och helt klart över min förväntan! Visst är dottern ledsen en del och då handlar det nästan uteslutande om att jag inte kan bära henne. Härom kvällen pratade vi om att det är ok att gara ledsen och att jag också saknar och längtar till jag kan bära henne igen. Då började hon gråta och jag kände verkligen hur mitt hjärta brast 
Just bärandet betyder oerhört mycket för henne och det är tydligt att hon verkligen saknar det. Men i de flesta fall går det ändå jättebra och när hon kommer på att jag inte kan bära henne just nu så säger hon "sen, när ditt sår i magen har läkt, DÅ kan du bära mig!"
Grattis skruttpåväg! Vad roligt med ett till barn 
Det är bra att din stora får sörja det här med bärandet, det är ju lite av en sorg för er båda.
Jag har efter 7 månaders letande ÄNTLIGEN hittat en barnflicka som passar mig och min familj! Jag är så glad! Hon är helt inne på AP även om hon inte har egna barn. Är utbildad förskollärare. Trevlig, ung...och barnen verkade gilla henne.
Men vad svårt det har varit! Det har varit femtielva personer här på intervju! Ett tag tappade jag hoppet helt....men så dök hon upp, precis en sån person som vi ville ha.
Det är inte många gånger som jag inte håller med Jesper Juul, men jag blev faktiskt VÄLDIGT förvånad över den här artikeln och lite bestört. Han hävdar att ingen 1-åring har behov av samsova med sina föräldrar! Hallå! En 1-åring är fortfarande en liten bebis!
www.family-lab.se/har_barn_behov_av_att_sova_tillsammans_med_foraldrarna.asp
"De flesta barn har en önskan om att sova tillsammans med sina föräldrar. För dem är gemenskapen viktig och det är svårt att förstå vitsen med att plötsligt vara ensam.
Men har barnet egentligen ett behov av att sova tillsammans med föräldrarna? Svaret är nej."
Märkligt, inte hade jag förväntat mig det här av Juul.....
Våran 3,5 åring sover med oss fortfarande. Det är klart att det är en vana hos honom nu när han är så stor, men jag är övertygad om att det också är ett behov FORTFARANDE, trots att han är 3,5 år.
Ni som samsover med flera barn, känner ni aldrig att det blir många som väcker varandra? Jag har alltid trott på det här med samsova och att vår 2.5-åring inte är redo för egen säng. Nu visar det sig att han sover bra i egen säng men att han ibland vill krypa intill. Men när vi sover alla fyra blir det alltid någon som väcker någon. Jag känner att situationen börjar bli ohållbar och att jag skulle vilja introducera en egen säng till storebror. Vi har en 105-säng i det som kommer att bli barnrum vilken jag tänker storebror får ha. Om han vaknar och är rädd får han såklart komma till oss eller att någon vuxen lägger sig hos honom. Men jag vet inte...går störa varandrra på natten i faser kanske? Eller så är det mest jag som blir störd, kanske jag själv kan sova ensam ett tag och se...ushc jag vet varken ut eller in. Först sov vi dåligt för jag skulle amma varje timme, sen var det mjölkstockning och nu är storebror sjuk och hostar så alla vaknar.