Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
madeleineh, nä jag upplever inte att vi väcker varandra, trots att jag och lillebror är lättväckta! Vår 3,5 åring har otroligt bra sömn, han vaknar aldrig av ljud eller så, jag har faktiskt borstat hans tänder (med eltandborste!!) då han sovit, flera gånger! Ett tag vägrade han ta på sig pyjamas när han skulle sova och då klädde vi alltid på honom i sömnen. Han är inte lättväckt med andra ord! Lillebror har i perioder haft gråtperioder på nätterna med kräkningar och slem och hosta, men ändå inte väckt storebror. Hans pappa sover också som en stock. Problemet är jag och lillebror, vi sover som på nålar....Det är sällan iofs problem, ibland väcker maken mig med sitt snarkande och ibland väcks lillebror av storebror då den äldre hostar och är sjuk (storebror har förkylningsastma). Han har också väckts av att storebror pratat i sömnen 
Men det är inte så ofta det händer att jag upplever det som problematiskt.
Storebror har förresten börjat prata om att han skulle vilja sova i egen säng, så vi har börjat planera för ett stort barnrum med leksaker och skrivbord och lite såna saker. Han kommer få en säng där så får vi se om han kommer vilja sova där varje natt eller ingen natt. Tycker det är skönt att han har kommit på det där själv
Vi har förresten en specialbyggd säng på 280x200. Det är två 140 madrasser som sitter ihop. Snickaren som fick jobbet att bygga sängen var rätt förvånad, det är den största säng han nånsin byggt Snygg är den också, turkosfärgad i egen design
Nu är ju vi rätt nya på att sova fyra i sängen men än så länge går det bra. Stora är inte speciellt lättväckt så hon fixar ifall lilla skriker lite. Lilla sover igenom det mesta men han är ju bara pytte än så länge så vi får väl se i framtiden. Jag sover var som helst och hur som helst så för mig är det inga problem. Många gånger vaknar jag av att jag ligger fastkilad mellan två barn men jag somnar lätt om igen. Den som är mest lättväckt är nog min man men det funkar även för honom. För min egen del skulle det vara jätte jobbigt att ha ett barn som vaknar i ett annat rum för det innebär ju att kanske måste kliva upp och det tycker jag inte om! 
Jag har inga problem att vakna och amma, vagga eller trösta men att behöva kliva upp är det värsta jag vet! Då blir jag på jätte dåligt humör! Men om ni upplever att det är jobbigt och ni tror att en egen säng i eget rum skulle hjälpa så är det ju värt att prova. Det kan ju inte mer än misslyckas
Jo det är ju egentligen bara att prova. Känns som ett stort projekt bara när vi är vana vid det här. I natt sov vi alla fyra som vanligt och det gick bra. Stora har slutat hosta så nu började lilla amma massa igen. Lite typiskt 
Tänker att flytta storebror för med sig andra problem, mer vakenhet så det kanske mest handlar om att gräset är grönare. Det finns inga lösningar med optimal sömn när man har två småbarn. Var lite nyfiken bara på hur ni andra har det.
Var länge sedan jag var inne och skrev........läser i alla fall, men har inte så mycket tid till att skriva en massa har jag upptäckt . Vad jag dock kan konstatera efter lite läsning här är att jag börjar få "stora" barn . De sovs gott på nätterna (vi kamperar ju alla tillsammans men vi har liksom passerat det där oroliga nätterna känns det som, det blir mest vid sjukdom eller liknande), äldsta har börjat prata omsådant som döden....."När man inte lever så är man död.......mamma, jag vill inte dö", kläckte han ur sig härom kvällen och började gråta (lillebror som låg bredvid och lyssnade och inte direkt har kommit till den kognitiva nivån ännu konstaterade när han märkte att storebror var ledsen att han minsann inte heller ville leva )......och så har han börjat fascineras av sin mage; när han har ätit mycket går han och putar och klappar på den och konstaterar att han har en eller två bebisar i magen.......vi börjar fundera på om han leker och fantiserar,eller på fullaste allvar tror att han har det .....det har varit en hel del funderingar kring var han och lillebror kommit ifrån etc. tidigare här så det är väl därifrån det kommer.....samt ett par av mammorna till kompisar på förskolan som är höggravida. Ja, jösses. De växer så fort. Bebistiden känns väldigt långt borta. Lillebror får jag inte ens följa med på toaletten längre utan han kan själv och jag ska stå utanför.
Frösö, jag har också en treåring som är väldigt intresserad av det här med bebisar och döden, att leva och födas osv. Jag har köpt två jättebra böcker; "Så blev jag till" av Katarina Janouch och Mervi Lindman och "Snoppar och snippor, skillnaden mellan pojkar och flickor". De böckerna är SÅ bra! Och stora killen är helt förjust! Han pratar mycket om pappafrön och mammaägg och snoppar och snippor och bebisar Häromkvällen sa han: "Pappa! Stoppa in din snopp i mammas snippa så vi får en bebis!" Hahah! Jag svarade att vi är lite trötta och har ont i huvudet (då började maken gapskratta ) Och att vi kommer få en till bebis - men senare.
Ville bara dela med mig av en text som jag tycker är så bra
tinabryson.com/2011/10/25/how-much-am-i-screwing-up-my-kids-when-i-don%E2%80%99t-handle-myself-well/
Underbart att läsa att man inte alls behöver vara en perfekt förälder. Speciellt skönt att läsa när man är i en period av kort tålamod, stress och tjuriga mornar.
Skulle behöva konkreta råd och tips vad gäller sömn för en ettåring och vad som är "fel".
Då jag är trött på rådet: sätt henne i sängen, till sist somnar hon så tänkte jag att AP känns rätt att fråga.
Har en snart ettåring här hemma som alltid varit lite sådär med sömnen men det har funkat.
Har alltid somnat vid bröstet eller i famnen. Har varit ensam mycket sedan hon föddes så har varit hos mig hon somnat.
Ammar fortfarande lite och hon somnar ofta vid bröstet.
Samsover med både henne och storebror och har gjort så sedan dag ett.
Nu dom senaste dagarna har det varit stört omöjligt att få henne att sova.
Hon skriker i högan sky. Inte gråt utan rent skrik. Bär och vaggar och erbjuder bröstet och famnen men inget går. Hon slänger sig handlöst bakåt och riktigt skäller!
Vet inte vad jag gör fel eller vad jag ska göra.
Omgivningen skriker BORTSKÄMD och att hon måste LÄRA sig. Vill verkligen inte att hon ska gråta sig till sömns ensam instängd i en spjälsäng.....
För oss har det framför allt strulat när sömnbehovet har minskat, skulle det kunna handla om någonting sådant?