Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. Nu är det ju lite halvtaskig årstid, men jag löste det så att jag tog dem i bärsele och gick ut på en rask promenad. då somnade de eftersom de var trötta och kopplade det inte till sovdags . Gick över efter ett par veckor-månader. Båda blev plötsligt väldigt lättnattade när de var cirka 16 månader. Från att alltid ha somnat i famnen på olika sätt gick det bara att ligga bredvid dem i sängen. Och det bara kom av sig själv över natt mer eller mindre för båda i ungefär exakt samma ålder.
. Nu är det ju lite halvtaskig årstid, men jag löste det så att jag tog dem i bärsele och gick ut på en rask promenad. då somnade de eftersom de var trötta och kopplade det inte till sovdags . Gick över efter ett par veckor-månader. Båda blev plötsligt väldigt lättnattade när de var cirka 16 månader. Från att alltid ha somnat i famnen på olika sätt gick det bara att ligga bredvid dem i sängen. Och det bara kom av sig själv över natt mer eller mindre för båda i ungefär exakt samma ålder.
Själv är jag dock inte beredd att samsova tills det att barnen är 12 år men om man trivs så är det ju rätt! Inga planer på egen säng. Vi diskuterade igår och kom väl fram till att han faktiskt inte är mogen. Det känns fel att pendla mellan rum 8/10 nätter och han kanske mest känner sig otrygg på natten. Bättre att vänta tänker vi och vid sjukdom delar vi på oss.
msKitten: Jag har funderat över hur ni resonerat med barnflicka. Tycker det låter underbart tänkt. På det sättet att det är lite outside the box. Vi är rätt ensamma här ibland känner jag. Våra föräldrar ställer ju upp i den mån det passar dem men ärligt talat är det inte jättemycket. Vi blir väldigt sårbara när barnen är sjuka, jag sjuk och sambon måste till skolan. Tänkte bara det vore intressant att höra hur ni tänkt?
Därför passar en barnflicka perfekt, hon följer med mig och lillebror till jobbet. De är i närheten men jag kan få saker och ting gjorda.
Nu när jag läser vad jag skrivit så ser jag att det ser lite fel ut; det är alltså inte meningen att lillebror och barnflickan ska följa med till mitt jobb när jag börjar jobba heltid, det är perioden fram till dess, när det är lite småärenden som ska göras.
Nu skrev jag bara om hur vi ska göra rent praktiskt, men det var ju egentligen inte det du undrade över Jag tror att många familjer skulle må bra av att få mer hjälp av utomstående, men många har inte råd, andra har inga närstående som vill hjälpa till, men det finns också en till sak - i Sverige finns ett protestantiskt ok som de flesta tvingas bära - att man ska klara att själv, att man måste jobba hårt, att ensam är stark (vilket är sånt jävla skitsnack) att det är fult att be om hjälp. I min hemkultur hjälps alla åt. När en kvinna föder barn till exempel är hela släkten där och lagar mat, städar och diskar, tar hand om äldre barn osv. Och det är helt självklart att ingen ska behöva göra allt själv! Med detta hänger det ihop att det är helt ok att be om hjälp, att tycka att det är hårt med småbarnslivet, att inte få ihop vardagen optimalt, att vilja ha lite egentid eller lite tid åt förhållandet med sin kärlekspartner. Man hamnar inte i helvetet om man inte gör allting själv Helst av allt skulle jag ju såklart vilja att barnen spenderade barnflickstiden med släktingar, men tyvärr är det inte möjligt.
Det svåra är att hitta en person som man kan tänka sig ta hand om det käraste man har. För oss tog det som sagt 7 månader och jag vet inte 100% om det är rätt person, det får tiden utvisa.
Hade vi valt förskola för lillebror hade vi nog tagit in en barnflicka ändå för att korta ner dagarna osv.
Eftersom jag frågade blir det väl uppenbart att jag funderar mycket kring det här med hur man hjälps åt med barn. Jag har lagt rätt mycket energi på att komma till punkten där jag inser att jag och min sambo är ensamma med barnen. Vi har föräldrar som säger och pratar mycket kring hur de älskar barnbarnen och vill allt för dem. Det tror jag nog de vill, problemet är att alla tre (finns ingen bio-morfar) prioriterar det mesta annat före. Jag har känt besvikelse över detta då jag ofta känner mig ensam. Jag har istället på sista tiden försökt komma till ro med att de prioriterar att jobba häcken av sig fast de inte behöver, vara sjukskrivna för de jobbar sig sjuka, bosätta sig utomlands halva året osv. Istället tänka att de nog älskar barnbarnen och att skaffa barn var vårt val. Ändå tycker jag det känns svårt efter en månad med sömnlöshet då jag varit sjuk, storebror varit sjuk och lillebror varit snuttig. På detta pluggar sambon heltid och jobbar extra. Allt är vårt val men visst känns det jobbigt emellanåt...och framför allt ensamt. Och lite sorgligt också att det är mycket snack men lite verkstad. Vi har valt ett förldrakooperativ med hög personaltäthet, liten grupp och flexibla tider för vi ska klara oss. Jag syr inte ihop det här med att vara hemma heltid med bägge, hade nog gått super om jag haft min mamma lite närmare eller stöttning. nu blir det ingen barnflicka eftersom vi inte har de ekonomiskt möjligheterna men jag var ändå nyfiekn på hur ni tänkte. Jag gillar inte heller det här med att man ska klara allt själv men det är tyvärr så det är 