AP-snack & babbeltråd

Fast jag tycker inte att man behöver vara så försynt jämt heller. Behöver man hjälp har man rätt att fråga rakt ut. Jag har vänner som inte frågar sina föräldrar om hjälp utan väntar på att de ska erbjuda sig själva - vilket aldrig händer. Så himla kul att hand om andras ungar är det inte  De flesta skulle må bättre av att de sa rakt ut vad de behövde - så har jag gjort med min mamma ett par gånger då hon prioriterade att gå på opera, fika och teater istället för att hjälpa  mig med sjuka ungar - då sa jag rakt ut - ok mamma jag vet att det är roligare att gå på opera än att ta hand om snoriga ungar men nu behöver jag hjälp och jag förväntar mig att du ska hjälpa mig. Hon blev väl lite sur antar jag - men ställde ändå upp. Mina ungar kommer inte vara små och snoriga jämt och det är NU när de är små som vi behöver hjälp - när de växer upp (vilket de gör snabbt) så behövs inte mor och farföräldrar på samma sätt. 

Hur har ni det med vredesutbrott hemma hos er? Dottern har alltid varit väldigt samarbetsvillig (och är då även nu)en ibland så låser det sig så enormt för henne. Oftast handlar det om mig och vad jag gör, att hon vill att jag ska hålla min hand på henne på ett speciellt sätt, hon vill ha mitt täcke, vill att jag ska stå upp, sitta ner, bära henne osv. När det handlar enbart om att styra mig och hur jag ska stå eller sitta så förklarar jag bara lugnt för henne att jag vill sitta och inte stå just nu. Handlar det om att hon behöver att jag gör något för henne så brukar jag försöka möta henne när det går, ex hon vill hålla handen så gör vi det. Vill hon bli buren gör jag det om jag har möjlighet annars ger jag ett annat alternativ. Saken är den att det ofta låser sig för henne. Hon skriker tills hon inte kan andas längre och jag som normalt sett verkligen tror på att låta barn (och vuxna) ha sina känslor ser att jag inte bara kan bekräfta utan det enda som faktiskt fungerar är att försöka bryta. Jag har försökt att prata och bekräfta men har kommit till insikt om att det är lönlöst i stunden. När utbrotten kommer påminner jag bara lugnt för henne att jag står på hennes sida och att jag ska försöka hjälpa henne så gott jag kan men sen låter jag henne i princip vara och fortsätter med något annat. Det känns lite hemskt men det är verkligen det enda som fungerar. Till slut brukar hon bli intresserad av något av det jag gör och då går det över. Nästan alla gånger utbrotten kommer är hon antingen trött eller hungrig så det börjar bli lite lättare att jobba oss förbi dem nu när vi har koll på det. Däremot så sker dessa utbrott nästan uteslutande med mig. Hon har nu varit hemma med bara pappa i två dagar då lillebror tyvärr blev sjuk så han och jag har legat på sjukhus och då är det lugna gatan för det mesta. Visst har dom sina meningsskiljaktigheter men det leder aldrig till dessa utbrott. Varför är det så? Sedan är det ju inte så konstigt att det har blivit lite fler utbrott på slutet då det bara är drygt två veckor sen lillebror kom och nu har dessutom han och jag bott på sjukhus några dagar...

Oj Skrutt jag har inga bra råd att komma med. Vi har inte den kalibern på utbrott här hos storebror som är i samma ålder som din dotter. Däremot känner jag igen olika reaktioner med olika förldrar.

Mskitten. Nu när jag gått o funderat en stund så inser jag hur rätt du har. Klart de inte vet allt eller ens vill alltid. Bättre att säga ifrån o det är jag dålig på. Jag vill inge.vara beroende men måste vi hela tiden bevisa vi klarar oss själva? För vems skull då? Barnen som sista månaden varit med sin mamma som skrikit, gapat o gråtit om vartannat. Klapp på axeln till oss som klarat oss, ironi. Nej nästa gång säger jag till svärfar att åka på spontansemester senare o mor att jaga älg nästa år. Kanske till o med ska be henne fundera över om hon ska bo utomlands halva året då hon har tre barnbarn hemma som kan behöva hjälp. Du har verkligen satt bollar i rullning här vilket behövs!

I natt var det verkligen natten från helvetet. Just när jag hade somnat vaknade dottern och skulle absolut ligga på mig eller nästan klättra över mig. Jag förklarade att jag inte ville det men att hon gärna fick ligga bredvid mig och att vi kunde dela på min kudde. Hon blev helt hysterisk och började slänga sig över mig och eftersom lillebror ligger på min andra sida fick jag skynda mig att ta bort henne. Min man tog lillebror och jag satte mig med dottern i knä. Då börjar hon bara skrika att jag ska ligga ner och jag säger bara lugnt att då lägger jag mig ner så kan du lägga dig bredvid. När jag sedan lägger mig så skriker hon att hon ska sitta på mig vilket jag bara säger att jag inte vill och lyfter sedan bort henne. Den skriker hon att hon ska sitta i mitt knä och att jag ska sätta mig upp. Jag tar henne i famnen och hon blir ganska lugn tills hon kommer på att hon vill hålla min hand. Men hur hon än håller så blir det fel och hon bryter fullkomligt ihop. Jag förklarar bara för henne att jag vill sova och tänker lägga mig ner men hon bas kastar sig runt. Sen blir lillebror hungrig och jag ska amma honom men då tycker hon självklart att han ligger precis där hon ska vara (även om vi alltid har haft henne på den ena sidan och lillebror på den andra) och till slut brister det och jag blir jättearg varpå hon blir superledsen och börjar skrika att hon också ska ha tutte (hon har bara på skoj testat tutte någon enstaka gång efter att lillebror kom - hon hann nämligen avsluta amningen själv ett bra tag innan han kom). Hon bara skriker och kastar sig runt i sängen och till slut känner jag att situationen är ohållbar både för henne och för oss andra. Då förklarar jag för henne art jag och lillebror kommer att sova i det andra rummet i natt och att hon får sova med pappa. Hon köpt ju självfallet helt hysterisk och skriker och slåss men jag går och pappa sätter sig för dörren. Ganska snabbt hör jag att hon lugnar ner sig och min man berättar sen att de satt sig ner och han hade sagt att de nu skulle lugna ner sig och att de sedan kunde gå in till mig och fråga om vi ville sova hos dem. Sedan hade han pekat i sängen och förklarat hur alla skulle ligga och att det var så det skulle bli om de skulle fråga mig. Sedan går vi in och sover allihopa och det går riktigt bra. Hon känns så otroligt extrem i sina utbrott. Hon tappar all kontroll och det går knappt att bryta. Jag tänker att hon kanske letar mina gränser litegrann och att jag blir lite velig då jag hela tiden tycker synd om henne och vill ge henne den närhet hon efterfrågar men hur jag än gör så blir det fel. Kanske ska jag under dagen förklara för henne att vi alla sover på våra platser (hon har en säng som står dikt an mot våran så vi har liksom en extra bred familjesäng). Nu när jag och lillebror har legat på sjukhuset har hon sovit som en klubbad säl (det har hon även gjort senaste tiden även efter lillebrors ankomst) men nu första natten som jag och lillebror var hemma igen vaknade hon massor med gånger under kvällen och sedan slutade det med denna katastrof. Jag förstår ju att det är jobbigt för henne och vi pratar mycket om känslorna kring att få ett syskon och att det är ok att inte tycka om lillebror. Men all övrig tid älskar hon verkligen honom och det mesta flyter på rätt bra. Men sen kommer dessa utbrott och jag tappar all energi... Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta det. Vi måste ju bryta utbrotten på något sätt samtidigt känns det öite konstigt att säga att när du är lugn så får du tillbaka mamma... Å andra sidan var jag tvungen att gå iväg i natt eftersom det var en fara för lillebror att amma i närheten av henne. Usch vad svårt det är! Jag behöver verkligen era tankar och idéer nu! Är hennes beteende normalt? Jag tänker att det mesta är normalt men när jag pratar med andra så verkar ingen ha barn som får sånna här kraftiga utbrott.

Tack så mycket MsKitten för ditt svar! Det känns så skönt att höra att andra känner igen sig. Igår var det dags igen. Vid läggdags bröt hon ihop totalt igen. Hon var jätte trött då hon vägrar sova på dagarna men blir alldeles för trött på kvällarna. Då kommer utbrotten. Igår hade hon först ett utbrott i 20 minuter då ingen fick röra henne. Sen somnade hon av utmattning för att sedan vakna fem minuter senare med utbrottet ned stort U! Det varade i en timme! Vi valde ett nytt sätt att hantera det på, nämligen att inte försöka bryta, inte försöka förhandla eller förklara något. Istället fick hon gå igenom utbrottet och alls känslorna medan vi satt i samma rum och sa bara lugnt att vi ser att det är jobbigt för henne och att vi finns där för henne. Det tog som sagt vldigt lång tid för henne att landa igen men när hon väl gjorde det så var hon hur glad som helst igen (som alltid efter hennes utbrott). Även om det nu var jätte jobbigt att se henne i utbrottet och inte göra något aktivt så kändes det ändå väldigt bra efteråt. Vi hade funnits där för henne, bekräftat hennes känslor och inte gjort eller sagt något som vi ångrade i efterhand. Sen om det är rätt eller fel i längden vet jag inte men känslor är ju inte farligt och jag tänker att det kanske är något som hon måste gå igenom. Det som blir ganska tydligt är att hon i slutet av dessa utbrott alltid kommer till att hon vill att jag ska bära henne och jag tror att det är det som är absolut jobbigast för henne efter förlossningen. Hon verkar sakna det väldigt mycket och hon pratar väldigt ofta om det.

Kan ju tillägga att vi verkligen försöker styra dagen så att hon ska gå och lägga sig innan hon blir så trött att utbrotten blir ett faktum men det funkar inte alltid...

Skruttpåväg:

Har glömt hur det är med bärandet hos er med stora tösen, men hon kan inte åka i bärsele/sjal med pappa på ryggen på kvällen? Det brukar vara en bra lösning när man har trötta 2-åringar på kvällen (ja, 3-åringar också . Kan liksom bara guppa med under kvällen......tanka närhet och samtidigt slippa hamna i en massa situationer som innebär motgångar = utbrott, och få lite go vila . Brukar fungera lugnande här. Har en 2½-åring som har ett hett temperament här hemma som få ett och annat utbrott.......utan försvårande element som nytt småsyskon.