AP-snack & babbeltråd

Ja att bli buren älskar hon ju! Just nu vill hon ju dock helst bli buren av mig som inte riktigt kan bära henne än. Men vi får se om hon vill bli buren av pappa istället. Helt klart värt att prova! Utbrotten har hon ju haft även innan lillebror kom så de hör nog lite till både åldern och hennes temprament. Men de har ju helt klart blivit fler nu sen jag och lillebror hamnade på sjukhus. Vi är nu på återbesök och hoppas innerligt att vi slipper bli inlagda igen. Stackarn har fått njurbäckeninflammation .

Skrutt, jag vet inte vad jag ska säga om nätterna. våra barn har olika temperament helt enkelt även om jag känner igen det där med att det låser sig ibland. Vi kunde inte samsova de första två månaderna, storebror och pappa sov ihop coh lillebror och jag i annat rum. Kändes hemskt men det gick helt enkelt inte. Storebror ville ligga hos mig vilket jag inte klarade med en liten som skulle amma och mjölkstockningar och ont hela tiden. Lillebror sov inte heller klockrent genom nätterna vilket innebar en del vaggande uppe på natten. Men jag var väldigt glad när det gick att sova alla fyra igen.

Det jag egentligen ville säga var en kram till er, sjukhus och nätter från hell är inte kul. Så, styrkekram till er allihopa!  

Här har vi kommit in i någon 4-årsperiod tror jag . Vår äldsta som alltid varit - om än bestämd - väldigt förhandlingsbenägen och resonabel på alla sätt och haft ett relativt "jämt" humör har den senaste veckan blivit blixtarg ett par gånger. Det är inget som varar länge och det känns väldigt kontrollerat från hans sida på sätt och vis, men han slänger böcker i väggen med all kraft och igår välte han två stolar i sin ilska. Jag känner att jag kanske inte reagerar helt som jag borde för jag blir liksom mest full i skratt och lite häpen. Vår diplomatiska och högst sansade lille kille får inte läsa den bok han valt först eftersom det var lillebrors tur och rusar argt in i köket och välter två stolar och sitter där demonstrativt purken mitt i röran . Han hjälper mig ganska snabbt att ställa upp dem igen när vi lugnt och sansat pratat om vad som hände. Är detta typiskt 4-åringar tro ? Han har även blivit extremt "självständig" och "bestämma-själv-ig".....på ett annat sätt än det där 2-årsbestämmandet (om ni förstår vad jag menar). Det är mer överlagt och genomtänkt eller vad man ska kalla det. Det är liksom ett coolt  "Jag vill inte ha jacka på mig för att jag inte fryser" (och han fryser inte heller, och om han gör det så håller han masken), istället för "jag-vill-inte-ha-jacka-på-mig-skrik-vrål-kommer-ut-och-det-är-kallt-VILL-HA-JACKA-PÅ-MIG-SKRIK-VRÅL"  

Tack så mycket! Vid 4.30 inatt var det dags för nästa rop på närhet och det slutade med att jag flyttade in i gästrummet. Hon blev jätte ledsen men det hela blev ohållbart så jag var tvungen. Usch det är då jobbigt och jag behöver verkligen er syn på saken. Just nu ser läget ut så här: När hon vaknar på morgonen är hon nästan alltid glad. Jag försöker ge henne närhet under dagen men hon är inte lika intresserad då utan sitter en stund i knä och springer sedan i väg och leker. På dagis är hon precis som innan lillebror kom, vilket hon också till stor del är hemma om man bortser från dessa utbrott. Det är ju på kvällarna och nätterna som det verkligen låser sig. Hon ber ju (oftast börjar det med att hon ber om det) närhet vilket jag verkligen tycker är jättefint men det spårar ganska snabbt ur, framförallt om jag inte kan tillgodose hennes önskemål i stunden. Som exempel - i natt ville hon att jag skulle vändaig mot henne men då låg jag och ammade lillebror så det var inte möjligt. Jag förklarar att jag kan ligga hos henne när lillebror är klar men hon bara sliter i mig och redan där har jag tappat henne. När lillebror väl har ammat färdigt så räcker det inte med att jag lägger mig mot henne, då ska jag också stryka på ett speciellt sätt, hålla handen på ett speciellt sätt och hur jag än gör så gör jag fel. Till slut förklarar jag bara att detta inte går längre och att jag kommer att gå och lägga mig i rummet bredvid. Dock känner jag ju så dåligt samvete över att lämna henne när hon är så ledsen (hon är verkligen sorgsen och skriker efter närhet) så då försöker jag prata med henne om att jag kan ligga kvar om hon lägger sig ner bredvid mig men kaoset bara fortsätter så till slut får jag lämna rummet iaf. Då sitter hon hos pappa och är så där sorgsen och gråter stilla men accepterar situationen men somnar aldrig om. Min man tycker att jag drar ut på det i onödan och det ligger nog något i det. Samtidigt vet jag ju att hon är ledsen och vill vara nära mig och jag känner lite att jag sviker henne när jag lämnar rummet när hon har det som svårast. Jag vill inte ge henne känslan av att jag bara är där när hon inte är ledsen men samtidigt så blir situationen helt ohållbar och ibland känner jag att det t o m blir en fara för lillebror. Hur gör man? Hur gör jag för att bemöta hennes känslor, bekräfta dem, hjälpa henne hantera dem utan att köra över henne och ge henne "ultimatum" som att gå och lägga mig i andra rummet. Allt detta och ändå få det att funka med lillebror. Snälla ös på med alla tankar och råd ni har!!

Skruttpåväg:

En tanke bara. vad händer om du och lillebror sover i ett annat rum på nätterna? Och att storasyster är införstådd med det från början. Du kan ju natta och hela den svängen ändå. Här har det varit så med båda våra att det blivit mer konfliktfyllt när jag har varit närvarande. Har pappa varit den som funnits till hands och jag inte varit där så har pappa gått fint. kan hälsa att min yngsta som är jämnårig också har precis samma tendenser även om det börjar avta något nu det senaste, så det är väl till viss del en åldersgrej som helt enkelt blir tuffare med ett småsyskon. 

Hur sover lillebror utan dig? Om han sover gott mellan amningarna så kanske du och storasyster kan sova tillsammans och du går in till lillebror och pappa när det är amningsdags?

När mina har blivit så där pilliga och man ska göra på specifikt sätt etc. så har jag ofta gått upp med dem en stund. Vi har gått upp och satt oss i soffan eller jag har ploppat ner dem i bärselen en stund, för att liksom bryta och börja om. Ibland har det räckt att gå på toaltten eller gå till köket och dricka lite vatten.           

Jag tänker nog också att det kanske är en idé att inleda natten med att nu sover mamma och lillebror här och du och pappa där. Alternativt som någon sagt tidigare att du sover med storasyster tills det att lillebror ska amma och då byter ni säng. Det har funkat här nu när storebror varit sjuk och vägrat pappa, bara mamma. Jag har somnat hos honom tills det att lillebror vill amma och då har vi föräldrar bytt barn helt enkelt. Jag känner igen det där med att hur man än gör blir det fel. Jag minns att hällde jag upp flingorna från fel håll, i fel skål eller lade skeden bredvid fel var hela frukosten förstörd. Han åt inget coh inget hjälpte. För min del har jag en gräns där jag slutar anstränga mig med sånt, skit i att äta då tänkte jag och tänkte han äter väl nästa gång. Detta kanske inte är svaret du vill ha nu men även jag har en gräns och i en familj ska alla få plats.

Det där med att ge henne närhet, det gör du ju, då måste inte göra det dygnet runt på precis det sättet hon vill tänker jag. Det är i min värld inte det detta handlar om. 

Den största utmaningen med att få ett barn till är enligt mig att sänka kraven. Jag kan inte finnas där för bägge barnen samtidigt alltid. Någon får prioriteras bort. Storebror får sova med pappa (är ju faktiskt närhet det också) om lillebror ammar. Lillebror får skrika i sin overall på golvet när vi ska ut om storebror bajsat just då och jag måste byta. Lillebror får sova med pappa och vänta på tutte om storebror har krupp och skriker sig till andnöd om han inte får vara nära mig osv osv osv osv. Men nu när månaderna har gått har jag ändå fått nån bekräfelse på att det håller. Lillebror utvecklas till en trygg liten trots min oro. Storebror visar samma trygghetstendenser och vad jag kan se är han fortfarande trygg och glad. Det gör ju saken lättare.

Hehe, det blev lite ostrukturerat det här men mycket handlade som sagt för mig om att släppa storebror, inse att pappa också är närhet och trygghet, måste vara det. Du bad oss ösa tankar så det har jag gjort nu Bara du vet vad som funkar för er till slut.        

Tack snälla för era tankar! 

Tanken att jag och lillebror sover i ett rum redan från början har slagit mig tidigare. Dottern sov jättebra med pappa när  jag och lillebror var på sjukhuset så det funkar ju. Sen kanske det är jobbigt för henne att ta att vi ska sova hemma men i ett annat rum. Men ledsen får man ju bli. På så vis slipper jag ju även framställa det som ett ultimatum. Lillebror sover ju riktigt bra när han är frisk (lite sämre nu om än på bättringsvägen) så det kan även vara ett alternativ att han och pappa sover i ett annat rum. Men jag tror nog att alternativ ett är det där ALLA i familjen kommer att sova som bäst. Min man är lite rädd för att sova alltför nära lillebror då han är rädd att lägga sig på honom... Men jag tror nog att vi får välja ett alternativ redan från kvällen då jag tror att det skulle bli lite rörigt för dottern om jag går mitt i natten... Problemet är bara att min man kliver upp kloockan fem och det är då det brukar börja bli kritiskt för dottern... Hon kommer inte att kunna sova själv och om jag går in då så kommer ju problemet att kvarstå. Detsamma gäller ju om pappa sover med lillebror och han måste lämna in honom till oss när han går... Ja, vi får klura lite på det. 

Madeleineh: Jo, jag känner igen det där med att hälla fel, fel mugg, fel tallrik, gurkan är skuren fel osv... Men det har jag lite lättare att hantera. Det handlar ju liksom om lite mer, i mina ögon, komiska situationer. Att hon blir arg för att gurkan är skivad istället för skuren i stavar  kan jag ta och jag kommer inte att slå knut på mig själv för att tillgodose hennes önskemål i sådana situationer om jag inte själv känner för det. Men det är när hon är ledsen och vill ha närhet som det blir jobbigt att bara skaka av sig det. Visst blir hela situationen absurd och i slutändan tror jag inte att det handlar om närhetsbehov när det leder till detta men det är ändå då som jag får svårt att hantera situationen och jag får dåligt samvete hur jag än agerar. Kanske måste jag helt enkelt inse att jag inte kan tillgodose hennes närhetsbehov alla gånger och sluta få dåligt samvete. 

Ja, detta att sänka kraven tycker jag snabbt blir tydligt när man får barn nummer två. Det går inte att amma den lilla och hjälpa dottern när hon har bajsat utan en måste vänta (men ambitiös och nybliven tvåbarnsmamma som jag är så har jag ändå försökt ) och jag inser att det är en del av livet och man måste se till helheten. Det är helheten som kommer att göra mina barn trygga, inte att jag inte kan tillgodose allas behov precis just när de efterfrågar dem. I teorin tycker jag att det är väldigt lätt men i praktiken kommer det dåliga samvetet och jag antar att min nästa resa som förälder är att acceptera det och skippa det dåliga samvetet. Många gånger borde man ge sig själv samma råd som man skulle ge till andra och jag skulle aldrig ge någon annan i min situation dåligt samvete över hur jag försöker lösa situationen så varför gör jag det mot mig själv?  

Jag tror faktiskt inte att ta hem henne från dagis skulle lösa några problem. Hon är där fyra dagar i veckan (korta dagar) och hon fullkomligt älskar det! Jag tror att det är en bra paus för henne och för mig. Hon hinner leka och vara fysisk och jag får en paus och hinner se till att hundarna får sina behov tillfredsställda (det är många behov i den här familjen ) och jag hinner både vila och få några lugna stunder tillsammans med lillebror. Men jag har alltid sagt att om hon visar några tendenser på att inte trivas på dagis längre eller visa att hon vill vara hemma så får hon vara det utan minsta tvekan. Men jag tror inte att det är vad hon efterfrågar just nu.

Tack snälla för era tankar! Det är så skönt att kunna bolla med någon och ibland känner jag mig lite desperat i situationen men jag antar att det lägger sig. Det har ju trots allt bara gått tre veckor och det är en omställning för alla. Ledsen om jag totalt har tagit över tråden men det är nog snart någon annans tur  

 Jag tog ju över tråden totalt efter min träff med min väninna :)

Med lite distans till situationen och när det har fått sjunka in så känner jag såhär(angående min träff med min väninna och hennes 2åring):

- Jag var kanske lite väl "hård" i mina tankar kring den lille krabaten och vad man kan vänta sig för beteende av en tvååring, det inser jag nu i efterhand. Tack vare er. Det var dock första gången jag träffat en i hans ålder som beter sig såhär mot ett helt främmande barn.

-Jag inser att jag är (över)beskyddande mot min son och har väldigt svårt att se när han "far illa" och mamman i frågan inte säger ett knyst. I fortsättningen kommer jag att fortsätta säga till den här pojken när jag tycker att det behövs.

-Jag inser också att vi har ite olika syn på saker och ting gällande barn och då blir det alltid lite svårare. Jag är tex nästan alltid med runtomkring och i närheten för att just förhindra och förklara vid bråk, puttar, olyckshäändelser mm. Medans hon tycker mer att barnen kan sköta det själva.

-Min son är en viljestarkt 16månaders som jag tror kommer bli liknande när han kommer upp i den åldern och jag är inte så mkt för Nej, fy och ajabaja. Har ALDRIG använt ajabaja och fy. Så jag kommer nog också att stå där om ett år och tycka att det är svårt och inte veta hur jag skall göra.

-Det här med att säga till väninnan har jag däremot svårare för. Känns lättare att säga till barnet om det behövs och om hon inte gör det. Behövs det kommer jag dock prata med henne, men på att "försiktigt" vis.

-Jag har ändock fortfarande svårt för när föräldrar låter sina barn göra andra barn illa utan att ingripa, jag blir tokig!!  ;)

Men jag lärde mig någonting av dethär också, som man alltid gör!!

Tack för att ni diskuterade med mig och gav mig era tankar kring detta.

Skrutt, visst är det svårare det där med närhet. Så sent som imorse tänkte jag faktiskt på dig och hur du månar om närheten till dottern. Jag har tappat det här lite, på gott och numera ont för jag haft för mycket. Men imorse fick vi väcka storebror för att hinna till dagis vilket han hatar. Då blir allt fel vid frukosten och han satt bara och sträckte sig efter mig. Till slut släppte jag allt och lät honom äta i mitt knä (Brukar hålla på att han ska sitta i stolen för allas lugn) men närheten var nog precis vad han behövde. Jag har blivit för rationell och praktisk för vad jag själv trivs med. Ska försöka, trots kaoset med två att bli lite mjukare igen. Så vi lär väl varandra misstänker jag

Mammalund, jag brukar också tänka till lite efter diskussioner här. I den här tråden är det brutalt ärligt ibland men det är bra tycker jag. Även om man inte alltid blir struken medhårs så utvecklas iaf jag i mitt föräldraskap genom att hänga lite här.

Ni andra med två barn och transport. Jag har ju en sulky till storebror och nu även lillebror, och ståbräda och en beco-sele. Sen får de åka i det som passar. Funderar dock på  en syskonsulky men det känns lite brett Hur gör ni andra med transportbiten när lillen blir lite större.