Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Hur gör ni andra med transportbiten när lillen blir lite större. 
. Storebror kom rätt snabbt in i gå-grejen och ganska snart upptäckte lillebror att det var skönt att åka sele ibland också igen så så har vi haft det sedan dess. Sedan kom springcyklarna och så var det bara det. Nu senaste veckorna har storebror plötsligt börjat vilja åka sele igen . Har skapat vissa konflikter för nu vill plötsligt båda bäras samtidigt ibland . 
Frösö, hur mycker väger din treåring? Jag provade att bära min 18 kg kille i becon men alltså...jag orkar inte! Inte ens på ryggen orkar jag en hel promenad.
. Sedan har vi ju en rejäl sele som passar stora barn. Jättestor skillnad att ta dem i Oh snapen i jämförelse med t.ex. boban (som också är tänkt för "större" barn men som inte avlastar lika bra). AP:n är liksom inte ens att tänka på längre till någon av dem.
Storebror gillar inte becon längre stunder heller. En liten stund men sen gnäller han det gör ont. Jag hade klarat hans 13kg men han gillar inte.
Vår stora kille har slutat samsova med oss! Tänk att det skulle vända på bara en natt!
Jag berättade tidigare i tråden att storebror pratat om att han ville ha egen säng, så vi fixade en till honom, gjorde i ordning ett rum till honom också och där har han sovit sen dess! Han kommer inte ens in till oss på natten. Ikväll när vi läste klart några böcker och han skulle sova ville han inte att jag skulle ligga kvar tills han somnade utan sa bara "Mamma du kan gå nu, jag vill sova själv." Vi kramades lite och sen gick jag ut ur rummet.
Jag har sagt att han alltid är välkommen till familjesängen om han vill och att jag hämtar honom på natten om han tycker att det är läskigt att vara själv, men det har inte hänt ännu.
Jag är faktiskt lite chockad! Min unge kan somna och sova själv!
Oj Miss Kitten! Måste kännas konstigt och kanske vemodigt eller rent av skönt? Hur gammal är han? Själv har jag lite fortsatta "problem" angående bröllopet vi skall på om 2 veckor. Sonen är då 17 månader och är tänkt skall passas av farmor och farfar vilka han älskar och farmor är klart nr 3 i "rankingen", han har träffat dem i snitt 1gång/veckan sen han föddes. De har passat då och då på dagen och det har funkat jättebra! I helgen lämnade vi honom här hemma med farmor och farfar från 18-22.3o cirka då vi skulle se på musikal. Det gick sådär. Han var aldrig ledsen men vägrade äta kvällsmat. Han vägrar äta ibland när han passas också men kvällsmaten känns extra viktig för att kunna somna känner jag. Sen ser jag det lite som att han är förvirrad när han vägrar äta för det gör han ju annars när han är med mig, pappa eller båda. Han ville heller inte sova. Absolut inte. Han somnade av utmattning i soffan 5 min innan vi kom hem. Så länge har han aldrig vart vaken. Han hade aldrig varit ledsen, han ville bara inte sova. På dagarna när farmor har passat tidigare har han somnat i vagnen och sovit ganska bra. Men inte nu på kvällen. Jag hade ju lite funderingar på att kanske köra hem på kvällen från bröllopet som är 2 timmars bilfärd härifrån. Just nu känns det väl inte som ett jättebra alternativ då jag är gravid (bara i v 7) och mår illa och är trött som bara den på kvällarna. Inget av alternativen känns just nu bra. Att åka och lämna sonen känns sådär, att inte åka alls känns också "fel" mot brudparet, att åka hem på kvällen känns bara jättejobbigt....det bästa hade vart om farmoroch farfar hade kunnat bo på hotellet under kvällen men de är de inte villiga til att göra. Och jag känner på mig att de tycker att jag är en känslig en när det gäller min son och hans behov. Fick förresten höra av min mamma i helgen att jag behöver KBT när det gäller att vara borta från min son... Bara för att jag sa att jag tyckte det var jobbigt att lämna honom på kvällen. Vi lämnar honom ju aldrig annars på kvällen (när vi skulle på musikalen). Inte så roligt :( Vet inte vad jag vill säga med inlägget...alla alternativ känns just nu fel. Ville mest bara skriva av mig lite igen.
Stora killen är 3,5 år. Inatt kom han in till oss, så det är nog inte helt färdigt med samsovandet. Jag tycker varken det är skönt eller vemodigt om han inte sover med oss. Det känns lite ovant bara, annars har jag faktiskt inga åsikter om det 
Det känns också konstigt, att det liksom inte spelar mig någon roll om han sover med oss eller inte. Men vi har ju en unge på 11 månader kvar i sängen, det kanske är därför
Vad gäller bröllopet och att åka iväg skulle jag inte göra det. Jag lämnade inte storebror på kvällen med någon annan än oss föräldrar förrän han var drygt 2,5 år. Det kändes inte bra helt enkelt och skulle inte funkat för oss. Inte för oss och inte för sonen.
. Varför vill inte er farmor och farfar det? Jag fick iof övertala dem, de ville först vara barnvakter här hemma (ca 3 timmar från bröllopet) men jag sa att det inte var något alternativ. Jag vet att det inte hade fungerat för oss, varken för oss vuxna eller dottern.
Nej tyvärr så är det inget alternativ stt farmor och farfar åker med utan det blir isåfall hemma hos dem. Nu lutar det åt att jag stannar hemma. Är trött och mår rätt illa hela dagarna från och till. Känns inte så kul att sitta på en bröllopsmiddag när jag mår dåligt och helst vill vara hemma med sonen. Men jag brottas lite med det här "duktig-flicka-syndromet" och det säger mig att man inte får tacka nej till ett bröllop. Men JAG hade ju inte blivit besviken om någon hade tackat nej till mitt. Men det är jag det....Inte bruden som gifter sig den här gången :) Tack Yamma och grattis själv! Brottas lite med hur jag skall göra med amningen av sonen. Vi har bara nattamningen kvar och så har det vart rätt länge nu. Han har ammat 1gång/natt eller tidig morgon ett bra tag nu. Amma på dagen/kvällen/morgonen vill han inte. Jag har aldrig nekat honom bröstet på natten och har tänkt att han slutar när han vill och att jag kör på så länge jag orkar. Nu när jag har blivit gravid är jag ju mkt tröttare och har även fått känsliga bröstvårtor som känns lite när han ammar. Dock har detta känts ok ändå. Problemet nu är att han senaste dryga veckan helt plötsligt vill amma 2ggr/natt. Han var sjuk förra veckan och då lät ville han ha mer då han åt dåligt på dagarna vid feber. Det har hållt sig kvar med amningsfrekvensen. Det har också blivit så att han blir ledsen och arg på mig när det "tar slut" om man säger så. Bröstet (ammar just nu bara det ena) är ju inställd på 1g/natt och då inte sådär jättelång amning. Nu när han vill ha mer så tar det slut och han blir så ledsen och förtvivlad och arg på mig. Känner mig som världens bov!! Men där finns ju inte mer än det finns! Vi prövar att erbjuda vatten men han är MKT bestämd på att det är tutte han vill ha. Känns som han redan nu "märker av" att det händer nåt med mamma... Funderar på att snart kanske avsluta helt. Men det känns svårt! Dels för mig personligen och att få honom till att sova utan det på natten... Hur har ni andra gjort vid amningsstopp av "lite äldre" barn. Han är snart 17 mån. Jag ger honom inte välling. Några tankar?