Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Mammalund, följ din instinkt är mitt enda råd. Du vet vad som blir bäst för din familj och dig själv. Kan inte vänner respektera ditt beslut kanske det inte är värt hela världen, vänskapen alltså. Man måste inte förstå hur andra gör alltid men med en förklaring får man kunna vara vänner ändå. Jag hade blivit besviken om det var min vän men jag hade accepterat om hon valt att göra som du vill, faktiskt. Vi har lämnat storebror en del, nog tidigare än många här i tråden men då har det varit för det känts rätt för oss. Han har aldrig sovit med någon annan förutom i nödfall men nu i helgen (han är 2år 8mån) bad han få sova hos mormor då vi var där, jag och lillebror sov i rummet bredvid. Sen har vi lämnat honom hela dagar med henne sen han var 1år, för vi varit trygga med det. För vi sett att det fungerat. Hos farmor funkade det inte förrän han var 1.5år, då väntade vi till det. Tycker inte man ska hänga upp sig på vad som är ålder utan det som man tycker känns bra. Nu är jag ingen som faller in i AP-kriterierna längre, jag är nog mest en vanlig mamma som försöker få allt att gå runt, även jag själv. Därför får barnen vara hos andra ibland, dock inte nätter. Jag har ett större behov av space nu med två helt enkelt...men då är det för familjens skull, inte för nån kompis blir sur över ett bröllop.
Jag sinade när jag var runt vecka 8-9 i graviditeten. Jag går knappt upp i vikt heller, trots att jag äter MYCKET, så det går nog helt enkelt åt en herrans massa energi när jag är gravid. Men jag började ju få ont i brösten också, och fick sammandragningar när utdrivningen kom igång vilket var oerhört obehagligt, så jag ville avsluta själv.
Stort grattis till både mammalund och yamma! Spännande!
Mammalund: Jag slutade nattamma när dottern var runt två år (i och med graviditeten). Jag började med att trappa ner (hon kunde amma flera ggr varje natt) för att slutligen även ta bort morgonmålet vid 6-tiden som blev något av en favorit för henne. Hon fullkomligt älskade tutte och när jag började begränsa och ta bort den blev hon inte miss-happy direkt 
. Jag tror att det dels är viktigt att man bestämmer sig för hur man ska göra. Jag velade rätt länge över både OM jag skulle göra det och sedan HUR jag skulle göra det. Jag lyckades inte så bra då. Sedan bestämde jag mig för att trappa ner och om hon blev helt hysteriskt ledsen så skulle hon få tutte ändå. Det funkade faktiskt riktigt bra! Många skulle nog ha invändningar kring detta att ge henne ifall hon vart hysterisk men jag kände att jag varken orkade eller ville genomföra det då. Sen tror jag att det är viktigt att komma ihåg att det är helt ok att de blir ledsna. Det var ju något som hade funnits där för henne sedan dag ett och som jag sedan valde att plocka bort. Jag var väldigt noga att prata med henne om det på dagtid då hon hade lite mer distans och förklarade att jag hade ont i mina bröst och att det därför inte alltid funkade att amma längre. Vi införde nedräkning de gånger då hon fick prova ifall det gick och om det gjorde för ont för mig bestämde vi att vi skulle räkna till ex 10 och sen skulle hon släppa. Det var också ett jättebra "verktyg".
När det gäller bröllopet så skulle jag personligen inte åka (om nu brudparet stod närmast min man, hade det varit tvärtom så hade min man fått stanna hemma). Men jag tycker egentligen inte att det är viktigt för dig att veta vad jag skulle göra (annat än kanske att du inte behöver känna dig ensam som resonerar så) utan det viktigaste är ju vad du känner i hjärtat.
Hemma hos oss är läget klart lugnare. Utbrotten är få och klart mer hanterbara. Mycket skönt! Märker dock att det fortfarande är ganska svajigt och när mina föräldrar var här i helgen blev hon oroligare på nätterna och låg ganska ofta på gränsen till utbrott. Hon tyckte ju att det var superkul att ha mormor och morfar här men det blev ändå lite för intensivt för henne. Nytt från förra veckan är att hon inte vill gå på dagis så förra veckan var hon hemma två dagar och denna vecka har hon varit hemma alla dagar utom idag då jag var tvungen att lämna henne då lillebror ska på röntgen och ingen annan kunde vara med eller passa storasyster. Hon var väldigt ledsen hemma och ville inte åka. På dagis grät hon inte men hon var klart inte sig själv. Kändes osäker och höll mig hårt i handen. När vi skulle vinka såg hon väldigt sorgsen ut, annars brukar hon skoja och spexa när vi vinkar. Kändes verkligen inte roligt 
Ska ringa dagis sen och höra hur hon verkar. Funderar på om jag ska hämta henne efter lunchen. Samtidigt kanske det är bra om hon är där för att komma ihåg hur roligt hon brukar ha... Jag har inget emot att ha henne hemma men med tiden blir det svårare och svårare då det inte finns några barn i hennes ålder att umgås med. Tror hon kommer att sakna det. Kanske (och mest troligt) så är det en fas som går över när hon har varit hemma ett tag. Någon som känner igen att den stora har blivit väldigt hemma-kär efter nytt syskon? Hon som tidigare har varit en riktig uteråtta har blivit en riktig liten mysfis som mest vill vara hemma.
Jag valde i alla fall att hämta hem henne. Känns bra och hon var mycket glad att jag kom. Hon hade inte riktigt varit sitt vanliga glada jag så nu har jag bestämt att hon får vara hemma med mig och lillebror tills hon visar att hon vill gå på dagis igen. Känns bra att ha henne hemma om det är det hon vill. Ändå känner jag mig lite... ja, jag vet inte. Känns bara lite trist att vi inte har så många vänner där vi bor, hon har egentligen bara en kompis utanför dagis och några som vi ibland träffar ute på området där vi bor. Hon har ett jättebra dagis och jag vill inte släppa platsen. Är lite osäker på hur det fungerar ... Dock tror jag att det är ok för förskolan att vi är långlediga och att vi får ha kvar platsen så länge vi betalar för den. Sen kanske det visar sig att hon vill gå på dagis igen redan nästa vecka, vad vet jag
Skruttpåväg:
Hon är ju inte så stor....din stora . Hennes värld - hennes viktiga värld - är ju du och hennes pappa och nu även hennes lillebror. Hela hennes värld har ställts på ända. Det är väl egentligen inte så konstigt att hon vill vara hemma.......i det trygga och välbekanta där allt som verkligen betyder något finns . Hon och lillebror ska ju också knyta an och bygga en relation. Sedan kan jag ju hälsa att när min stora började närma sig 3 år från cirka 2 år + 8-9 månader) så blev han världens hemmaråtta slash soffsittare slash myspysare. Under ett par månader ville han inte göra något annat egentligen än att sitta i knä i soffan och läsa böcker...typ. Höll i sig ett par månader. Fick mer eller mindre släpa ut honom 
. Och han hade inget nyblivet småsyskon. Lillebror ville däremot bara vara ute då .
Har också en hemmaråtta nu. En 5-årig. Den mest sociala och kompisberoende av alla mina barn. Tuffaste och modigaste. Han vill inte gå till dagis och inte leka hos någon om vi inte är med precis hela tiden. Så han har varit hemma i 3 veckor nu. Idag är första gången han varit själv borta och det är hos gammelmormor. I 1,5 timme har han varit där. Rätt ovant... men skönt.
Skrutt påväg: Rapportera gärna hur det funkar för er att ha dottern så sporadiskt på dagis om ni fortsätter med det. Ibland är det vad jag skulle vilja men jag tycker sonen blir väldigt orolig av när det är sporadiskt. Kontinuitet tycker jag verkar funka för honom. Därför har vi kört på hans tider ganska "hårt" men det vore definitivt intressant att höra hur det kan funka om man gör tvärtom
Supermamma är annars min tanke när jag läser om din tillvaro. Jag höll ständigt på att bryta ihop i våras då vi fick lillebror. STökiga nätter och kolik gjorde att jag kände mig tvungen att lämna storebror. Kan nog säga att jag aldrig orkat ha storebror hemma då. Nu är det ett annat läge. Jag själv mår bättre då jag får skrota lite själv med lillebror 15h per vecka men det är ingen livsnödvändigthet. Vad är det med mig och småbarn. Jag börjar gråta när jag tänker på våren hur jobbigt jag tyckte det var.
Här ammas det på för fullt på natten, men när sambon har jullov ska jag avsluta nattamningen. Det tär för mycket på mina krafter helt enkelt, vissa perioder kan det vara uppvak flera gånger per timme. Jag är nog rätt känslig när dte gäller sömnen också. Träffade en kompis vars 6-månaders dotter slutat amma på natten (självmant). Hon såg bokstavligen ut som en annan människa. Hennes tålamod mot barnen, framför allt hennes 2-åring som minst sagt är vild var verkligen noterbart. Hon sa de
haha det sista om min kompis var menat att blivit raderat, såg i efterhand kanske inte varför det skulle vara intressant. det är därför det är brutet mitt i en mening.
Ja, jag tycker väl egentligen att det är en rätt sund reaktion och jag är glad att jag nu har provat ha henne hemma hela veckan för att se att jag faktiskt får det att funka. På ett sätt tycker jag nästan att det är skönt att slippa lämna och hämta på speciella tider, framförallt då hämtningen alltid har blivit på fel tid för lillebror. Jag får väl återkomma om hur det funkar för oss men just nu är jag ganska inställd på att hon blir hemma på heltid ett bra tag. Någon supermamma känner jag mig inte som Men helt klart kräver det en hel del att hinna med två barn och två hundar + sig själv och mannen Ibland känner jag hur skönt det skulle vara att inte ha hundarna men samtidigt så skulle jag verkligen inte vilja vara utan dem. Men under graviditeten var jag ju orolig för mitt tålamod och över hur jag skulle orka med två barn. Nu kan jag bara konstatera att jag är bättre på att vara tvåbarnsmamma än att vara enbarnsmamma och gravid Jag älskar att mitt tålamod är tillbaka!!