Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag tycker det är lite häftigt hur många som tycker första förlossningen var okej eller bra och sen när det är dags för nästa kommer det helt andra känslor. Men också att det blir en resa mot en faktiskt bra förlossning andra gången. Jag minns också min andra som jättebra, nåt jag lätt kan göra igen, kanske inte på samma grunder som andra men ändå
Nämen, inte trodde jag att Skruttpåväg bodde varken bodde i Norrland eller Stockholm, trodde du bodde i Göteborg - som alla andra här inne verkar göra 
Svårt att riktigt ge tips och idéer om vad att göra när man bor så olika. (Sen förstod jag inte riktigt om du vill ha tips på vad att göra med storasyster om/när hon inte är på dagis? ...eller om du vill ha tips på hur du ska få till ett socialt liv när du är hemma med lillebror?)
Sen undrar jag om du saknar att umgås med dina nära vänner eller om det är att träffa folk, rent allmänt?
För mig är det iaf skillnad på de två.
Jag tycker inget sätt spelar nån roll utan det viktigaste är att man lämnar förlossningsdelen av livet med ett bra minne. Jag tyckte själv min andra förlossning är ett bra minne och en bra punkt när det gäller att föda barn. Jag vet andra som haft två hemska förlossningar och jag tänker det är trist minne att bära med sig när man sen inte får fler barn. Många vill ju bara ha två barn men det gäller ju oavsett antal naturligtvis.
Peap: framförallt saknar jag mina nära vänner som jag kan ha såväl ytliga som djupa diskussioner med. De som tänker lite lika som mig och som sätter värde på ungefär samma saker. Just nu har jag en sån vän i Stockholmsområdet (barndomsvän) men tyvärr funderar de på att flytta norröver. Men visst går det bra med övriga också Har lite andra kompisar från norr som också bor här nere. De har inga barn men funkar bra att umgås med i alla fall, även om det blir rätt sällan då prioriteringarna ser väldigt olika ut . Men en sak är säker, jag tycker det är skitsvårt att hitta nya vänner. Jag har alltid haft väldigt lätt för att få nya vänner men då har det nästan alltid skett genom att jag har träffat nya personer genom gamla vänner men det är ju svårt när jag inte har så många gamla vänner i närheten att förlita mig på. Känns faktiskt lite tufft just nu...
Angående detta med förlossningar: För mig personligen var det viktigt att föda vaginalt då jag dels var rädd för tiden efter ett kejsarsnitt och få jag dels kände mig så starkt övertygad om att min kropp verkligen är skapt för att föda barn även om de ligger i säte Jag ville heller inte ha smärtlindring då jag ville testa min förmåga att bara följa med och låta kroppen jobba. Men precis son du Madeleineh säger så tycker även jag att det som är mest väsentligt är ju hur varje enskild person upplever sin förlossning under dess gång och efteråt - inte huruvida man valde ks, smärtlinding eller hemmafödsel. Jag hoppas att alla har modet att våga ta beslut utifrån vad man tror är bäst för just dem. Sen kan jag inte låta bli att önska att alla verkligen borde få uppleva min förlossning då den var något helt fantastiskt! Men då skulle väl jorden bli än mer överbefolkad eftersom alla skulle vilja göra om det 
Jag tycker inget sätt spelar nån roll utan det viktigaste är att man lämnar förlossningsdelen av livet med ett bra minne. Jag tyckte själv min andra förlossning är ett bra minne och en bra punkt när det gäller att föda barn. Jag vet andra som haft två hemska förlossningar och jag tänker det är trist minne att bära med sig när man sen inte får fler barn. Många vill ju bara ha två barn men det gäller ju oavsett antal naturligtvis.
Jag ville heller inte ha smärtlindring då jag ville testa min förmåga att bara följa med och låta kroppen jobba. Men precis son du Madeleineh säger så tycker även jag att det som är mest väsentligt är ju hur varje enskild person upplever sin förlossning under dess gång och efteråt - inte huruvida man valde ks, smärtlinding eller hemmafödsel. Jag hoppas att alla har modet att våga ta beslut utifrån vad man tror är bäst för just dem. Sen kan jag inte låta bli att önska att alla verkligen borde få uppleva min förlossning då den var något helt fantastiskt! Men då skulle väl jorden bli än mer överbefolkad eftersom alla skulle vilja göra om det 
Det där med vänner håller jag med Skrutt. Det är svårare att skaffa nya nu men jag tycker dte kommer sig av att tiden inte finns. Nu försöker jag se till att behålla de typ fem goda vännerna jag har i stan, de flesta har inte barn och då är dte rätt trevligt att ses utan barn tycker jag. Lunchar med en av dem när jag jobbar och jobbar ihop med den andra på tisdagar, är så kul att ses då och jag försöker att inte prata om barnen merän i vardagslag. Sen har vi några vänner som också har familj men vi bor alla rätt trångt så det blir inte att vi ses fyra vuxna och tre fyra barn tyvärr. Jag känner nog att jag behöver lite av varje. Dels det vardagliga men det tillgodoses rätt bra vid hämtningar och lämningar och lite träningar. Men också att ha goda vänner som man kan träffa mer organiserat, eller mindre. Jag har sån tur att de flesta av mina vänner gillar att komma över och bara käka middag med oss och ta en en kopp te i soffan efteråt när barnen leker. Det uppskattar jag verkligen. Jag tycker vänner fyller olika funktioner. Vissa pratar jag barn och familj med, vissa träning (som är min hobby) och andra jobbet kanske är det gemensamma.
Skrutt, vill du berätta mer om hur det var att föda i säte Är lite nyfiken då jag i mitt huvud har svårt att se hur det skulle gå till Vill du inte är det såklart helt okej, är ju en öppen tråd.
Ja för mig var det nog inte så stor skillnad mellan att föda i säte och som vanligt. Det var ju en del undersökningar innan (tillväxtultraljud för att se så att bebisen inte är för stor och bäckenröntgen för att se så att måtten räcker). När man har passerat det så är egentligen det enda som skiljer att det är bra många fler på rummet under krystningsskedet (märkte jag aldrig av då de höll sig väldigt passiva). Jag hade ju en snabb förlossning i bagaget så jag var inte alls orolig under krystandet annars är väl det momentet som kanske medför oro då man inte vill att det ska ta för lång tid eftersom navelsträngen blir klämd. Men jag tror att krystfasen var ca tre minuter eller så... Men jag tycker inte att skillnaderna är märkbara faktiskt! Sen hade jag en helt underbar bm! Hon var såååå bra!