AP-snack & babbeltråd

Jag tror vi har en bebis som har väldigt lätt att bli överstimulerad... Han sover rätt mycket under dagarna och somnar oftast ganska lätt i sjal eller ammandes. Men sen blir klockan eftermiddag, runt 15-16 tiden och då piggnar han till - inget konstigt med det. Men sen är det nästan omöjligt att få honom att komma till ro. Han börjar andas häftigare, kan inte amma, blir stirrig osv. Detta växlas med att helt plötsligt bli superglad och titta runt på allt möjligt. Han har alltid varit intresserad av att titta runt på sin omgivning, väldigt tidigt tycker jag. Redan från födseln var han så. Men han kan inte komma till ro. Igår var han vaken från typ 14 till 20 på kvällen... Inte helt nöjd kan jag säga. Han är oftast nöjd ganska länge om vi bär honom men det leder ändå bara till att han blir ännu mer uppjagad till slut då han ska titta på allt. Har lagt en filt över huvudet på honom, släckt ner här hemma men ändå funkar det inte. Ska inte sånna här små bebisar bara däcka vid amning? Så vad har ni för tips när bebisarna blir överstimulerade?

Hur gammal är din bebis? Kan det vara ett utvecklingssprång? Mina barn har betett sig så då.

Förresten så har jag inga tips. Det som hjälper är att gå UT och gå. Det lugnar alla på nåt sätt. Men det har du antagligen redan provat.

Okej tjejer, jag behöver lite input i en situation.

Jag och barnen (2år 9mån, 8mån) träffar som sagt en kompis varje måndag med hennes 2åring och 6-mån. Vi börjar alltid utomhus på lekplats och alternerar varannan vecka vem vi är hos. Vid lunch går vi in. Problemet är att båda våra stora har svårt att dela, slår varandra, tar saker ifrån varandra, ska alltid leka med det den andra inte har. Stundtals leker de "fint" också men de destruktiva dominerar. Jag känner mig lite ställd i hur jag ska hantera dessa ständiga konflikter. Det naturliga är ju att man säger tiil det slående barnet, lär ut att man säger förlåt och att man itne slåss. Men det blir ju hela tiden så ibland känns det som man bara är pedagogisk. Ska jag som mamma till mitt barn alltid trösta honom, så han känner sig trygg när jag är där? Det blir väldigt mycket tröstande coh det känns som man tar sida. Ska man ta sida eller vara mer neutral. JAg vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Det är lättare att vara ute och vara där det inte finns lösa ting att slåss om. Jag tror det jag vill ha från er är lite input, feedback och tankar om situationen. Tips på hur man kan göra våra dagar bättre. Jag tror ju ändå det är bra att ha en kontinuerlig kontakt med andra barn men som det är nu är det ganska kaotiskt.

Haha, vad man glömmer fort! Klart att det är ett utvecklingssprång. Han är på dagen 8 veckor så det stämmer nog. Sedan förkyld på det så då blir det väl lite extra. Dottern var alltid extrem på att pricka dessa utvecklingsfaser så kanske har lillebror samma grej för sig. Jaja, det ger sig väl

Härligt att ni ändå fortsätter träffas! Många hade nog tyvärr gett upp och försökt hitta andra att umgås med. 

Funkar det bra för dem ute när de inte behöver konkurrera om saker? Är det alltid det barn som är på hemmaplan som blir den som vill ha sina saker i fred eller hur ser det ut?

Jag känner igen detta lite från en av våra kompisar. Där är dock "problemet" att vår dotter är väldigt lätt att prata med och förklara för så ibland känns det som om hon får ge med sig lite för mycket även om vi hela tiden försöker se till så att det inte blir så. Men vi har i alla fall försökt plocka bort saker som är väldigt viktiga för henne när vi är här hemma. Dock gör de inte samma sak när vi är hos dem och då blir det att hon knappt får röra något. Men kanske kan ni prata om det och försöka se med vilka saker som konkurrensen uppstår. Vi försöker att ha ett mer lekvänligt hem än ett hem fyllt med leksaker om du förstår vad jag menar. De leker med kuddpusslet (ett hett tips om ni har en rik släkting som gillar att köpa julklappar www.digg.se - sjukt populärt fast hon fick det förra julen), leker inte stöta golv, hoppar i soffan eller sängen osv. Alltså lite mer aktiv och kreativ lek istället för min bil och din bil... Men det är svårt för visst uppstår det ändå konflikter. Men när det väl sker försöker jag ge alternativ där båda faktiskt går nöjda ur situationen, ger förslag på hur de kan leka tillsammans eller hitta en leksak som faktiskt funkar för den som blir utan. Sen självklart trösta den som blir ledsen. 

Däremot är jag inte mycket för att ha det barn som slagits att be om förlåtelse. Att känna empati är något som kommer med åren och jag tycker att man själv ska få känna om man vill be om ursäkt eller inte. Min dotter burkar förvisso be om ursäkt men det är nog mest för att hon har sett oss göra det vid vissa tillfällen. Så tycker nog jag är bästa sättet att lära dem det.

Hm, det låter så lätt när jag skriver det.... Varför känns det inte så när jag upplever det??  

Hej!
Jag kastar mig in i denna tråd, nybliven familjelivsmedlem. Jag har ett barn som blir tre om en vecka, och ett som är fyra månader precis. AP känns intressant, något som jag alltmer växt in i under de här tre åren som förälder. Vad gäller konflikterna som madeleineh beskriver så känns de förstås igen. Min stora hamnar i liknande situationer med kusinen som är 7 mån yngre nästan jämt när de ses. Fast sist så kunde vi efter ett inledande storbråk leda dem in i en enkel rollek med att de hade ett café under skrivbordet. Det är kanske lite så man får göra när de fortfarande är så små, att så att säga handleda dem och avstyra redan innan konflikten uppstår, i den mån det nu går. Inte är det lätt!

Jag har läst er tråd en tid, och kom att fundera på det här med förskolan. Några här övervägde att ha barnet hemma eftersom det uttryckte att det inte ville gå till förskolan. Min stora går ju också 15-timmars vecka. Rätt ofta säger hon att hon inte vill gå dit, och det kan vara lite segt vid lämningen, dock inte gråt eller så. Men när jag smygtittar på henne vid hämtning är hon alltid jätteglad, mitt uppe i någon aktivitet, och ofta säger hon att hon vill stanna kvar. Jag tolkar det som att det är förändringarna hon värjer sig mot, att behöva gå dit från att ha varit hemma i flera dagar, att behöva gå hem igen just när man har kul. Det har varit liknande hemma t ex när jag skulle ställa undan hennes säng (hon övertog lillebrors spjälsäng utan sidovägg bredvid min säng som han aldrig använt). Då var det ledsna miner i flera dagar fast att hon aldrig sov i den. Förändringar uppskattas helt enkelt inte. Så jag undrar om det var samma för er med "vägrande" barn, eller var det starkare signaler om ovilja?

Skrutt, visst är det leksakerna det är bråk om. Jag kanske ska testa att ta undan alla sakerna och se vad som händer Vi har bara ett leksakskök, en back lego, lite gosedjur och en back med små bebisleksaker. Det är lätt gömt. Vi försöker vara ute innan lunch, kanske lunch ute blir lättare när de är större sen. Det är lättare ute. Det som gör det hela lite mer kaotiskt är att vi vuxna gillar att prata och dessutom har vi de små som börjar röra sig och behöver sitt Men vad skönt att höra det där ämed förlåt, sonen vill inte be om ursäkt och jag ska släppa det. Har nog mest känt en press från omgivningen men det är ju löjligt. Nu är min kompis barnpsykolog, ska faktiskt höra med henne hur hon tänker om det där med att be om ursäkt.

fågelungarna: Fniss tänkte jag när jag läste om sängen. Vi hade en spjälsäng här mest som förvaring vilket jag tröttnade på. MEn när den skulle upp på vinden bröt storebror ihop totalt, den skulle bara vara kvar. Känner också igen att han är glad när vi hämtar och ofta inte vill gå hem. HAn kommer springandes och kramar mig jätteglad och vill sen vara kvar. Nu pratar han dock väldigt ofta om att ett barn är elakt, han har blivit riven flera gånger av henne. Vi ska boka ett möte med chefen och reda ut allt för jag har en dålig känsla i magen av dagis vilket jag aldrig haft innan. När det är att ta hem honom är det mest för min skull. Jag vill vara med mina barn, särskilt nu när jag ser de har lite utbyte av varandra också. Men vi får se, vi har han kvar fram till jul och sen funderar vi över jullovet. Jag tycker det får vara ett väl förankrat beslut att förändra tillvaron så.

JAg tror måndagsproblemet är att vi inte alltid är en vuxen med de större barnen. Vi matar de små, fixar lunchen även om vi försökt hålla det superbasic och förberett.      

Hej!

Ni vet bröllopet som jag tjatade om?.... Jag gick aldrig då jag inte ville lämna sonen och mådde kass pga grav. Det känns så skönt i efterhand!! Tack för er input och era kommentarer.

Angående fsk/dagis som några av er har skrivit om så kanske det inte kommer som någon överraskning att jag tycker att storasyskonen skall få vara hemma. Tänker att det känns konstigt för dem att inte få vara hemma när mamma och småsyskon är hemma. När de däremot kommer upp i 3-4års åldern har de säkert utbyte av andra barn på ett annat vis. Jag är av den lite kontroversiella åsikten att man kan/bör ta hand om sina barn på dagarna själv (eller med hjälp av far- och morföräldrar) tills de är ca 3-4 år. OM det går...och det gör det oftast. Men det är en het potatis och det vet jag! En av många anledningar att jag har den åsikten är att jag själv har jobbat som förskollärare och sett hur dagarna sett  ut för många barn. Många familjer i Sverige idag sätter förskola på pidestal och tror att den är alldeles fantastisk men det är den inte tycker jag. Och då menar jag inte att ni gör det men många jag har mött och pratat med tycker så.

Förlossningar ja.... Jag jan hålla med om att dyktekniken är suverän och boken av gudrun Abascal eller vad hon heter är bra. Mkt på grund av detta som jag fick en fantastisk första förlossning som gick så bra!
Någon som läst Susanne Helis bok? Kommer inte ihåg vad den heter men har hört mkt bra om den.